Från revolutioner och befrielsekrig till Thatchers there is no alternative. Vart tar vi vägen nu sedan borgerligheten övergett nyliberalismen? Göran Therborn analyserar utvecklingen i världen från 1900-talets början in i det nya millenniet. Ett tal vid firandet av Clartés hundraårsjubileum på Teater Tribunalen i Stockholm 29 oktober 2021.

Tack för inbjudan, det är en heder att få tala på ert hundraårsjubileum. Clartérörelsen är en mycket intressant del av 1900-talets historia, ursprungligen ett mycket franskt initiativ till en intellektuell internationell anti-krigsrörelse, en "Tankens International". Henri Barbusses svenska appell vände sig till "Sveriges professorer, lärare och studenter, till dess kvinnor och ungdom". Rörelsens moraliska grundval beskrev Barbusse som "alla människors sociala jämlikhet". Han sympatiserade med den nybildade Tredje Internationalens socialism, men ville alltid hålla Clarté öppet för "olika socialistiska meningsriktningar [att] fritt få brytas med varandra", som svenska Clarté uttryckte i det första tidskriftsnumrets självanmälan.

Clarté blev snabbt och kortvarigt ett världsomspännande nätverk, som räckte från Europa till Japan och Korea¹ och i Latinamerika från Mexico till Argentina. I Guatemala 1922 grundade (bland andra) den blivande Nobelpristagaren Miguel Angel Asturias tidskriften Claridad. I Peru redigerade kontinentens störste marxist José Carlos Mariátegui två nummer av peruanska Claridad 1924-25, innan han blev arresterad.²

Jag ska snart sluta att vara personlig, men en likhet och samhörighet med Clarté vill jag understryka, innan jag övergår till historiematerialistisk analys. Vi har båda levt över två århundraden, och inte bara i kronologisk bemärkelse utan också och framför allt i social- och politikhistorisk mening. Det är ett privilegium men också en stor utmaning att leva över två historiska perioder, formad i en, tvingad att lära sig orientera i en annan.

1900-talet var historiskt förankrat i revolutionernas och de emancipatoriska horisonternas epok, från upplysningstiden och de borgerliga atlantiska revolutionerna från slutet av 1700-talet. Den traditionen utvecklades vidare under 1900-talet av de ryska och kinesiska revolutionerna och i den antikoloniala kampen. Den emancipatoriska horisonten, idén om ett annorlunda, befriat samhälle sågs också i den reformistiska arbetarrörelsen, som växte sig stark genom industrikapitalismens dialektik, och i den feministiska kvinnorörelsen, som blev en kraft med utbildningssystemens expansion.

Sveriges 1900-tal var mer än i andra länder arbetarrörelsens tid. Foto:Affisch/Socialdemokraterna

1900-talets historiska arv rymmer även den globala rivaliteten mellan imperialistiska stormakter, som ledde till två världskrig. Till en snabbteckning av vår bakgrund i 1900-talet hör vidare att det var den tid då industrikapitalismen kom att dominera världen och då dess dialektik rullade ut i Oktoberrevolutionen, fascismen och antifascismen, arbetarklassens organisering och växande inflytande i kapitalets centra och det kalla kriget mellan socialismens och kapitalismens geopolitiska block.

Det här korta 1900-talet slutade på 1980-talet, med avindustrialiseringen och arbetarrörelsens tillbakagång i kapitalets centra, med avkoloniseringens politiska och ekonomiska kris och med de kommunistiska alternativens implosion, i både Kina och Sovjetunionen, om än med olika grad av slutgiltighet. De emancipatoriska horisonterna av nya, annorlunda samhällen försvann eller marginaliserades.

Sveriges 1900-tal var än mer än i andra länder arbetarklassens och arbetarrörelsens tid. Ingen annanstans har arbetarpartier nått likartat politiskt stöd. I fjorton val har socialdemokratiska, kommunistiska och socialistiska partier i Sverige tillsammans vunnit över hälften av alla röster i parlamentariska val, från 1932 till och med 1952, från 1958 till och med 1970, samt 1982, 1985 och 1994. Femtioprocentsgränsen har passerats i några andra länder, men förutom i Norge 1945-69 och Österrike 1971-79, bara någon eller några enstaka gånger, som i Frankrike 1981. Den svenska arbetarklassen har också haft en större politisk klassmedvetenhet än i andra rika kapitalistiska länder, 1956-64 röstade ungefär 80 procent av arbetarklassen i Sverige på något av arbetarpartierna. Klassröstningsindex 1960, andelen arbetarröster på arbetarpartierna minus andelen medelklassröster på samma partier, var 54, att jämföra med cirka 40 i Storbritannien, 30 i Tyskland och 20 i Frankrike.³ Sedan dess har klassröstning och klassidentitet sjunkit över lag, men tillsammans med de andra nordiska länderna är de fortfarande mer markerade i Sverige än i andra rika kapitalistiska länder. Den svenska arbetarklassen har också varit stridbar. Generalstrejken 1909 var på sin tid Europas största, och fram till mitten av 30-talet och den socialdemokratiska regeringsperioden, var deltagandet i fackliga konflikter klart över genomsnittet i Europa.

1900-talets arbetarrörelse är ett viktigt arv för 2000-talets vänster, att arv som har gett oss det bästa i det här samhället, samtidigt som den dominerande reformismen låtit kapitalismen utvecklas. Självgodheten hos de styrande har dock inte smittat av sig på löntagarna i allmänhet. I World Values Surveys 2000 och 2014 vill svenskarna mer än flertalet andra folk ha mer jämlikhet.⁴

1900-talet var också den tid då det urgamla patriarkatet började brytas ner. Kvinnors intressen och kvinnorörelsen i bred mening har haft en starkare ställning i Sverige än i de flesta länder. 1920 var Sverige tillsammans med Norge, Danmark och Sovjetunionen de enda länder i världen som lagstiftat om äktenskapet som en förening mellan två jämställda individer.⁵ Efter finskorna var de svenska kvinnorna från början av 1960-talet de första som i majoritet övergav det borgerliga industrisamhällets hemmafruroll och gick ut på arbetsmarknaden. Frågor om arbete, daghem och likalön stod i förgrunden för den nya vågen av organiserad feminism i Sverige.

Sverige lyckades undgå de två världskrigen. Men militarism, krig och fred blev ändå en stor politisk fråga. Den var den tidiga socialdemokratiska vänsterns kanske viktigaste engagemang. Dess kampanj mot upprustning gav ut en uppmärksammad stridsskrift Det befästa fattighuset 1913.⁶ På högersidan blev ett stort bondetåg för upprustning 1914 upptakten till en regeringskris och den liberala regeringens fall. Under världskriget propagerade högergrupper för "modig uppslutning på Tysklands sida". Socialdemokratiska ungdomsförbundet anslöt sig i stället till den internationella socialistiska antikrigsrörelsen och kom därigenom i kontakt med Lenin och bolsjevikerna, en viktig bakgrund till bildandet av Sveriges Kommunistiska Parti.

Antikrigsrörelser blev viktiga efter andra världskriget, först som anti-atombombsrörelse, en internationell rörelse som började med Stockholmsappellen 1950, och senare i protester mot planerna på en svensk atombomb. Sedan som anti-imperialism. Rörelsen mot USA:s Vietnamkrig blev nog den starkaste i världen.

Under 1980-talet slutade det korta 1900-talet. Industrikapitalismens dialektik hade genererat en stor och stark arbetarklass, som alltmer ville hävda arbetets rätt. Efterkrigstidens utbildningsexpansion hade lett fram till ett stort antal unga, välutbildade kvinnor som vägrade att låta sig underordnas. Genom kopplingar till antiimperialismen och antirasismen kom den högre utbildningens nya masskaraktär att ge utbildningen en ny politisk orientering och bestående effekt. Högre utbildning har kommit att betyda till vänster om mitten för flertalet.⁷ Kapitalet och borgerligheten såg den här utvecklingen som ett allvarligt hot och en "överbelastning [overloading] av demokratin", som därför måste inskränkas. Nyliberala ideer och ideologer, som blivit magasinerade sedan 30-talskrisen, dammades av och promoverades.

Men hur kunde de segra? Jubileumstal tillåter inte långrandiga explikationer. Tre faktorer var avgörande. Först turbulensen i världsekonomin, med det fasta valutasystemets sammanbrott på grund av USA:s problem att finansiera Vietnamkriget, med Japans och Tysklands återkomst på världsmarknaden som effektiva konkurrenter, och oljekrisen på grund av oljeländernas svar på USA:s ingripande för att rädda Israel från nederlag i Ramadankriget. För det andra den keynesianska ekonomiska efterkrigspolitikens oförmåga att hantera den nya turbulensen. För det tredje arbetarrörelsens krav, som tärde på profitkvoten, men som ställdes på industrikapitalismens tipping-point, när arbetarklassens storlek och styrka stod på sitt krön och började tippa nedåt. Med outsourcing, avindustrialisering och finansialisering steg kapitalets makt igen.

Vad som följde var USA-imperiets seger och nyliberalismens hegemoni, både globalt och nationellt. Perioden sammanfattades i Thatchers England, "There is no alternative", TINA. Ett enhälligt FN:s säkerhetsråd stödde det första Gulf-kriget mot Irak. Kina bjöd in Milton Friedman och skickade en studiedelegation till Pinochets Chile.⁸ Bush förkunnade en ny världsordning.

Löntagarfondsförslaget var den reformistiska socialismens sista suck, som den SAP-generation som fick regera Sverige från 1982 inte ville låta leva vidare. Svensk socialdemokrati startade en arbetsgrupp för att studera den nya ekonomiska doktrinen. Svensk socialdemokrati och borgerlighet blev tillsammans nyliberalismens avantgarde på den europeiska kontinenten, i bräschen för privatisering och kommodifiering av public service på alla områden, från förvaltning via tåg och post till skolor, sjukvård och äldreomsorg. Militarismen har återupplivats, och nu är det "absolut nödvändigt" att Sverige hjälper Frankrike i dess kolonialkrig i Mali enligt den socialdemokratiske försvarsministern.

Bushs nya världsordning blev nu inte så enkel och lätt. Finanskapitalets nya centrala roll medförde återkommande finanskrascher. Den i Latinamerika alldeles i början av 2000-talet ledde till revolutioner och reformregeringar - för en tid. Kraschen 2008, i USA och Storbritannien framför allt, skakade om nyliberalismen och gav upphov till en ny radikal opposition, förstärkt av den galopperande ojämlikheten.

Frågor om arbete, daghem och likalön stod i förgrunden för den svenska kvinnorörelsen.Foto:Privat

Men vad som gjorde TINA-perioden ohållbar och kortvarig var imperialistiskt övermod, försöken att radikalt västernisera den icke-västliga världen. Tre ambitiösa projekt blev alla fiaskon:

- att göra Ryssland kapitalistiskt genom ekonomiskt-politiskt förmyndarskap

- att omstöpa den muslimska världen med våld och ockupation

- att göra Kina kapitalistiskt och västerländskt genom kulturell assimilering, via Världshandelsorganisationens normer och allsköns ekonomisk-kulturell skolning.

Förmyndarskapet över Ryssland blev snart ohållbart efter det att landets både inkomstfördelning och nationalinkomst i relation till Västeuropas fallit ner till förhållandena under tsartiden.⁹ Med Putin återhämtade sig Ryssland, i icke-liberal riktning.

Invasionerna och ockupationerna av Afghanistan och Irak och krigen från Syrien till Libyen har släckt omkring 800 000 människoliv¹⁰ och genererat nya former av väpnat motstånd. Något nytt Texas har däremot inte blomstrat upp.

Efter Kinas unika bemästrande av finanskraschen 2008 har det alltmer blivit klart att landet inte är på väg att bli en amerikansk lydstat, ett andra besegrat Japan, utan en självständig stormakt, med ett eget politiskt system och egna globala ambitioner. I stället upptäcker USA, och resten av världen, att för första gången på minst ett halvt årtusende utmanar en icke-västerländsk stat västs tekniska och ekonomiska överlägsenhet.

Nyliberalismen hade överlevt finanskrascherna, den nya vänsteroppositionen och den xenofobiska högerpopulismen. Men den överlevde inte Corona-paniken. Höger- och centerregeringar och parlament insåg att marknaden inte kunde klara en pandemi. Trumpregimen och hela den amerikanska kongressen gick i bräschen, med statliga stöd- och "stimulans"-åtgärder på upp till en fjärdedel av BNP.

Vad kommer nu, efter TINA, den spruckna amerikanska världsordningen och efter nyliberalismen?

Nyliberalismens slut var odramatiskt, dess konsekvenser har betydelse men är också odramatiska. Den blev inte besegrad av progressiva krafter utan övergiven av borgerliga, den amerikanska kongressen, EU-kommissionen, engelska högerregeringen. Effekten blir en lite mer statsreglerad kapitalism, kanske något mindre ojämlikhet, men i sig utan strukturella förändringar, mer geopolitik och mindre marknadsglobalisering.

Det nya landskapet kommer att präglas av två planetariska problemkomplex, klimatkrisen och konflikten USA-Kina. Under dem fortsätter kapitalismens framfart, med dess motsättningar och konflikter.

Det här seklet är det varmaste på 12 000 år¹¹, och trots Parisavtalet är vi på väg mot en temperaturhöjning från förindustriell tid med 2,7 grader vid århundradets slut, 2,2 om alla officiella löften infrias till fullo.¹² Det gör inte planeten obeboelig, men kommer att dränka städer och ö-nationer och leda till en våldsam ökning av översvämningar, vilda bränder, torka, stormar med flera naturkatastrofer. De närmaste årtiondena blir avgörande för om den här utvecklingen kan bromsas upp. Världspolitiken kommer att kretsa kring klimatkrisen. Det är officiellt erkänt av stormakterna och stöds av en global opinions farhågor. Krisen är storpolitisk också i den meningen att två tredjedelar av alla utsläpp kommer från sex stora stater eller block: Kina, USA, Indien, EU, Ryssland och Japan.

Maktförhållandena i de här länderna gör det osannolikt att klimatkrisen kommer att öppna för större sociala strukturförändringar. Men krisen har alstrat en ny generationsupplevelse för livet och en radikal proteströrelse i världsformat, Fridays for Future, som startades av Greta Thunberg. Två sociala klimatfrågor är centrala: Global rättvisa, det vill säga icke-rika länders rätt till fortsatt ekonomisk utveckling. Och klass, de tio procenten rikaste konsumenter i världen står för närmare hälften av utsläppen.¹³

Den andra överskuggande politiska frågan är konflikten USA-Kina. USA vill göra en supermaktskonkurrens till en ideologisk fråga, om liberal demokrati eller "authoritarianism". Den bilden kommer inte att köpas i större delen av världen, men sannolikt i det svenska etablissemanget. Viktigt att upplysa om i sammanhanget är dels risken för krig, på grund av provokationer, felkalkyler och missförstående misstänksamhet. Dels, och framför allt, den världshistoriska betydelsen av konflikten.

Sverige på plats i Mali. Foto: Tobias Bestelid/Försvarsmakten.

Den betyder början till slutet för den västliga imperiedynasti som härskat över världen i ett halvt årtusende. En vit europeisk kristen dynasti som började med Portugal och Spanien, fortsatte med Holland och Storbritannien och nu leds av USA, som inte har någon arvinge. Västimperiets utdöende kan bli utdraget, och kommer troligen inte att följas av en kinesisk eller annan dynasti. Av vem eller vad är en fascinerande debattfråga och forskningsuppgift.

Under de här båda stora skuggorna kommer kapitalismens framfart att fortsätta, i ett vulkaniskt socialt landskap, oförutsägbart och explosivt. Den 9 oktober 2019 förklarade Chiles konservative president belåtet att Chile "är en verklig oas i ett Latinamerika i konvulsioner". Nio dagar senare exploderade landet i en våg av massprotester, som drivit fram en konstituerande församling och som fortsätter. Pandemin har ökat de sociala klyftorna. De allra rikaste har blivit ännu rikare och de allra fattigaste ännu fattigare, 100 miljoner fler i extrem fattigdom enligt Världsbanken. En tredjedel av "medelklassen" i Indien har fallit ner i fattigdom, en fjärdedel i Sydostasien och sub-sahariska Afrika.

Oddsen för framgångsrika sociala revolutioner är mycket höga. Latinamerika, med Tredje världens mest artikulerade vänster, var pandemins största förlorare, i dödsfall och ekonomiskt bortfall. Arbetarpartier är få utanför Europa, och mestadels små. Bara i Brasilien och Chile har de nationell betydelse. Kommunistpartierna i Indien, tre stycken, har marginaliserats på nationell nivå, likaså i Japan. Försök i nutid att bilda arbetarpartier i Indonesien, Nigeria, Sydafrika och Sydkorea har misslyckats. Någon stor industriarbetarklass kommer aldrig att växa fram igen. Industrisysselsättningens andel sjunker redan i tredje världen. Den socialistiska framtidssyn som drev den europeiska arbetarrörelsen finns inte där.

Vad som finns är dialektiken mellan kapital och arbete, exploateringen, motståndet och en ekonomisk process som trots allt tenderar att stärka de arbetandes ställning och underbygga krav på bättre löner och arbetsvillkor. Tillsammans med ett otal sociala motsättningar, mellan rika och fattiga, olika religioner, kaster, stammar och andra etniska grupper, mellan nybyggarkapital och ursprungsbefolkning, mellan postkolonial elit och folkmajoriteter. Här kommer mycket att hända, men utanför den revolutionära ramen från 1700-talets atlantiska revolutioner till de kinesiska och kubanska revolutionerna.

Klimatkrisen har alstrat en radikal proteströrelse i världsformat. Foto:Sipa US/Alamy Stock Photo

Vad som består är vår uppgift som vänsterintellektuella, att analysera och kritisera maktförhållanden, ojämlikhet, exploatering och förtryck, och att stödja de förfördelades, de fördömdas motstånd och kamp.