Copyright problem med bilder

Merparten av bilderna i äldre tidskriftsartiklar är i karantän men artiklarna i det nummer som är aktuellt för e-prenumeranter innehåller alla bilder. Vi arbetar på detta och publicerar godkända bilder allteftersom. 

Fördjupat fransk-svenskt försvarssamarbete, svensk insatsstyrka i Nato, kontroll över baltisk banksektor, HM:s billiga tröjor. En svensk vänster kan drömma om ett återuppståndet folkhem, men glömmer att det förutsätter fortsatt utsugning av svagare länder. Erik Haking läser en dansk analys av svensk imperialism.

Det går bra för Sverige. Enligt färska siffror är vi det nionde rikaste landet i världen och dessutom ett där förmögenheten ökar allra mest. Inte illa pinkat av ett land med bara tio miljoner invånare, en jordmån täckt av tjäle från kräftsäsong till midsommar och en statskassa som kontinuerligt läcker miljarder åt genuscertifierade kasperteatrar.

Det borde väl täppa till truten på den höger som gapar om samhällskollaps och delar estetiskt o-tilltalande memes där Stefan Löfven blir åthutad av Lyxfällans ekonomer?

Det borde väl en gång för alla leda till ett nationellt handslag mellan social- och nyliberala Hans Rosling-adepter? Nu kan de lägga frågan om hur välståndet ska fördelas åt sidan för ett ögonblick och förenas i att svensk kapitalism - bakom sina återkommande finansbubblor, mutfester och enskilda girigbukar - i grunden är stabil och allenarådande som produktionssystem?

Det borde väl - om Sverige nu trots sitt välstånd dras med en ständigt underfinansierad vård, skola och infrastruktur - ge luft under vingarna för återkomsten av den Tage Erlanderska socialdemokrati som det nya Vänsterpartiet drömmer om? Manöverutrymme verkar ju finnas, eller i alla fall kunna skapas, inom statsfinanserna. Dags att pumpa upp skattetrycket och låta det sippra ned.

Men frågan alla glömmer bort att ställa sig är: Var kommer rikedomen ifrån?

Standardsvaret brukar heta att det skapas i landets fabriker, gruvor och skogar tack vare svenska arbetares svett eller flinka entreprenörers snilleblixtar. Den danske marxisten Torkil Lauesen ger i sin nyutkomna bok Riding the wave en annan bild av Sveriges väg till dagens rikedom. För att förstå den, menar Lauesen, måste man framför allt studera Sveriges roll i det globala ekonomiska systemet.

Lauesen börjar med en översikt över Sveriges integrering i världsekonomin från och med 1500-talets (relativt blygsamma) koloniala eskapader bortanför Östersjöområdet. När stormakterna satte sig ned i Berlin 1884-85 för att dela upp Afrika mellan sig, blev Sverige utan egna territorier att exploatera, men gav genom sitt ombud Gillis Bildt (farfars farfar till Carl) uppgörelsen sitt helhjärtade stöd. I stället satsade Sverige på att omedelbart sluta handels- och samarbetsavtal med konferensens stora vinnare. Belgiens kung Leopold, som tilldelades Kongofristaten med dess naturtillgångar och invånare som sin privata egendom, framförde senare ett personligt tack till Oscar II för svenska officerares "enastående" bidrag till att bland annat sköta säkerheten runt viktiga handelsstationer. Sverige blev aldrig någon kolonialmakt, men lärde sig i stället att hugga tag kolonialmakternas tropikhattar och "rida på vågen" som de stora herrarna åstadkom på världshaven, för att njuta av de fördelar som kapitalismens expansion erbjöd.

För njuta av dem fortsatte man att göra, även efter demokratins genombrott och socialdemokraternas makttillträde. Lauesen menar att det faktum att den svenska vänstern så tidigt och tydligt kom att domineras av den tyska reformistiska socialismens proimperialistiska tendenser kan spåras till hur Sverige vid den här tiden tog rygg på framför allt Tysklands ambitioner att bli en supermakt. Den moderna tyska socialdemokratins förgrundsgestalt Eduard Bernstein var explicit med Tysklands strävan efter egna kolonier och den västeuropeiska arbetarklassens "rätt" att erhålla frukten av hemländernas utsugning av "de mörka kontinenterna".

"Om du vill undvika inbördeskrig måste du bli imperialist", menade historiens mest profilerade kolonisatör Cecil Rhodes (som senare fick ge sitt namn åt den vita bosättarstaten Rhodesia i nuvarande Zimbabwe). Rhodes insåg att exploateringen av kolonierna kunde köpa klassfred på hemmaplan. Eftersom vinsterna var så enorma skapades ett visst utrymme åt att tillåta bekostandet, även för de mest styvnackade kapitalister, av vissa sociala reformer och löneökningar i moderlandet.

118909_01.jpgSvenska officerare hjälpte kung Leopold att plundra Kongo. Ibanehe Djilatendo.Foto:Privat

Lenin benämnde dessa särskilda vinster som superprofiter och det priviligierade skiktet inom arbetarklassen som tog del av dem för arbetararistokratin, något som särskilt kännetecknar länder som tagit klivet till imperialistmakt. Utsugningen på arbetsplatserna i dessa länder finns fortfarande kvar, men tack vare superprofiterna kan arbetararistokratin erhålla en högre levnadsstandard. De har bättre löner och tillgång till billiga varor som subventioneras genom att de produceras av arbetare i länder där utsugningen är extremare. Därmed allierar sig arbetararistokratin med imperialismen, eftersom dess intressen objektivt knyts till de inhemska kapitalisternas intresse av fortsatt imperialistisk expansion.

Det innebär så klart inte att superprofiterna automatiskt alltid kommer arbetarklassen till del. Fördelningen av bytet avgörs fortfarande av klasskampen på hemmaplan. Men möjligheten för arbetarklassen att konsumera varor till ett högre värde än vad den egentligen producerar för kan bara existera i de länder som tjänar på det ojämna utbytet. "Det handlar inte om moral utan om matematik", sammanfattar Lauesen och tar som exempel att det av en tröja från H&M som säljs för 50 kronor i affären enbart återstår knappt 10 kronor för kapital och arbete i produktionslandet att dela på. I och med att produktionskostnaderna (lönerna) där är så låga kan varan konsumeras relativt billigt i Sverige utan att H&M behöver tulla på marginalerna, samtidigt som det genererar skatteintäkter som i sin tur delvis bekostar svenska sociala skyddsnät. Socialdemokrati på hemmaplan innebär - rentav förutsätter - imperialism på bortaplan. Här förenas imperialisten Rhodes och socialisten Bernstein.

Lauesen menar att Sveriges progressiva image, där man vid sidan av avsaknaden av egna kolonier även uttryckt stöd för tredje världens rörelser i omgångar, överskylt den faktiskt förda utrikespolitiken. Den omfattande vapenexporten är det kanske mest övertydliga exemplet. Nyligen offentliggjordes ytterligare dokument som avslöjar hur det svenska försvaret propsat på att få genomföra JAS-attacker i Afghanistan i rent marknadsföringssyfte. Varför kvinnors rättigheter är jätteviktiga att kämpa för med vapen i hand i Afghanistan men totalt irrelevanta i Saudiarabien har man heller aldrig lyckats svara på.

Men imperialismen skiljer sig från det mer ensidiga rövandet av naturtillgångar som kännetecknar kolonialismen. Imperialistmakterna exporterar även kapital till, och framtvingar avsättningsmarknader i, de förtryckta nationerna. Lauesen visar hur stora delar av företag från Sverige sedan en tid tillbaka gör sina vinster utomlands, och sedan Sovjetunionens fall har svenska kapitalister återerövrat tidigare stängda marknader. När Östeuropa under 90-talet delades upp var tyska företag de stora vinnarna, men Sverige lyckades i alla fall tillskansa sig sina gamla territorier från stormaktstiden på andra sidan Östersjön. I Estland har skandinaviska banker över 80 procent av marknaden. Enbart Swedbank och SEB äger tillsammans nästan 50 procent. De inhemska bankerna har däremot endast några få procent. Stora delar av den estniska ekonomin är därmed direkt knuten till den svenska finans- och bostadsmarknaden. I Lettland stod Sverige 2016 för nästan 20 procent av alla direkta investeringar och kontrollerade drygt 60 procent av telekommunikationsnätet. Siffrorna ser ungefär likadana ut i Litauen - som också är ett av Ikeas största produktionsländer. Att de svenska bankerna i tid och otid utreds för kriminell verksamhet i Baltikum får aldrig någon att ifrågasätta verksamheten eller avsikterna som helhet. Det förklaras i stället med enskilda bankchefers girighet.

I en granskning av svenska kapitalisters verksamhet i Baltikum frågar sig Sveriges kommunistiska parti vad bankernas närvaro får för konsekvenser för de baltiska ländernas möjligheter till nationellt självbestämmande. Eftersom en eventuell svensk finanskrasch direkt skulle dra med sig de baltiska länderna i fallet bidrar det "till en politisk likriktning i Baltikum, där politiken ordnas efter svenska och europeiska intressen, och de baltiska ländernas utrikespolitik blir väldigt följsam" (Uppsala.skp.se 2016/10/27). En ledtråd till hur kopplingen mellan svenskt kapital och baltstaternas politiska liv ser ut kan man få om man läser faktarutan till Dagens Nyheters intervju med Litauens president Gitanas Nauseda (19 juni). Där får läsaren veta att Nauseda är "ekonom och politiskt obunden" som innan han blev president arbetade tjugo år på SEB i Vilnius, varav tio som chefsekonom.

Ett land som likt Sverige har sin ekonomi driven och beroende av investeringar utomlands, måste även bli aggressivt i utrikespolitiken. Eftersom Sverige alltid varit för litet och militärt svagt för att skydda sina intressen på egen hand är man beroende av att kroka fast i någon med större kroppshydda. Vill man förstå de senaste årtiondenas stora uppsving för ett svenskt Nato-medlemskap och explosionen av försvarspolitiska tankesmedjor som prånglar ur sig alarmerande rapporter om den ryska aggressionen i Östersjöområdet, är det alltså här man måste börja. I en gemensam debattartikel (DN 24/9) framhåller den svenska försvarsministern Peter Hultqvist tillsammans med sin franska kollega Florence Parly behovet av "stabilitet i Östersjöområdet", där Frankrike bland annat deltar i Natos luftövervakning av de baltiska länderna. Det är en av anledningarna bakom beslutet om ett fördjupat fransk-svenskt försvarsarbete. När socialdemokrater och högern tillsammans ironiserar över att Putin och Ryssland ser Baltikum som "sin intressesfär," undviker de att berätta att det gör Sverige med.

118909_02.jpgPictures From History Foto:CPA Media Pte Ltd/Alamy Stock Photo

Den gamle vänsterledaren C-H Hermansson beskrev det 1983 i artikeln "Sverige i det imperialistiska systemet - en lång historia av utsugning" som att det stöd som Sverige gett inom ramen för utrikespolitiken alltid varit villkorat av att inte kollidera med ekonomiska intressen. Vid sidan av Apartheid-Sydafrika (där krav på bojkotter och fördömanden också möttes av ett envist motstånd från näringslivet och borgerligt håll) har den officiella solidariteten i regel riktats mot länder och konflikter "där svenskt kapital haft ringa intressen". Hermansson konstaterade att "Sverige är ett litet men hungrigt imperialistiskt land". Sverige hade knutits hårdare till det imperialistiska systemet än någonsin, menade Hermansson när artikeln skrevs, och kampen mot imperialismen behövde därmed spela en allt viktigare roll för den svenska vänstern.

Så har dock inte blivit fallet. Samtidigt som det svenska kapitalets investeringar utomlands skjutit i höjden hand i hand med de militära operationerna, har kopplingen dem emellan suddats ut ur den offentliga debatten. Lauesen menar att en svensk vänster som drömmer om det återuppståndna folkhemmet eller en ny form av "corona-keynesianism" helt bortser ifrån att Sverige i dag är fullt ut integrerat i världsekonomin. Välståndet är beroende av att utsugningen av svagare nationer fortgår.

Idén om en ny, mer rättvis överenskommelse av hur kakan ska fördelas mellan arbete och kapital i Sverige undviker att ta hänsyn till det faktum att en stor del av den bakats i det globala Syd och i Östeuropa. Då räcker det inte med att retoriskt skjuta nyliberalismen i sank för att socialismen ska ta dess plats. Man måste också vara beredd att rubba de ekonomiska strukturerna bakom Sveriges växande kaka: det ojämna utbytet.

Erik Haking är författare och ingår i Clartés redaktion.

Riding the wave

Sweden's Integration into the Imperialist World System

Torkil Lauesen

Kersplebeded forlag. 2021