Copyright problem med bilder

Merparten av bilderna i äldre tidskriftsartiklar är i karantän men artiklarna i det nummer som är aktuellt för e-prenumeranter innehåller alla bilder. Vi arbetar på detta och publicerar godkända bilder allteftersom. 

Kompositören Antonin Dvorák mötte en stark, levande musikkultur i USA.

När den tjeckiska kompositören Antonin Dvorák kom till USA 1892 var han redan en berömd kompositör i Europa. Han hade blivit anställd för att leda National Conservatory of Music i New York.

Dvorák ledde konservatoriets orkester och blev vän med sin assistent, afroamerikanen Harry T. Burleigh. Dvorák såg i honom en återspegling av sin uppväxt och sin tid som fattig student.

Burleigh var orkesterbibliotekarie och kopierare och hoppade även in som kontrabasist och slagverkare. Han hade lärt sig många gamla plantagesånger av sin morfar, Hamilton Waters, som 1832 köpte sig fri från en slavplantage i Maryland. Waters blev stadsropare och lykttändare i Erie, Pennsylvania, och som ung pojke hjälpte Burleigh sin blinde morfar längs vägen för att tända gatlyktorna.

Familjen tillhörde episkopalkyrkan, och Harry sjöng i kyrkans gosskör och senare även i manskören. Episkopalerna spelade en stor och viktig roll i de svartas kamp mot slaveri och diskriminering. De första svarta prästerna vigdes i slutet på 1700-talet, och kyrkomusiken som växte fram i dessa församlingar hade sina rötter i en afrikansk tradition.

Burleigh var en levande del av denna musiktradition och genom honom fick Dvorák intresse för den afroamerikanska musiken. Burleigh brukade sjunga för Dvorák efter arbetsdagen i konservatoriet. Han sjöng slavarnas sånger, en musik han fått från sin morfar och kyrkan. Sångerna drabbade Dvorák djupt och inspirerade honom till hans nionde symfoni.

Han kom dessutom i direktkontakt med ursprungsamerikanernas musik under sommaren hos en tjeckisk vän i Spillville, Iowa. Där bodde fortfarande ursprungsamerikaner som ännu inte fördrivits till reservaten, och även deras musik gjorde ett starkt intryck på honom. Han kopierade inte melodierna men berättade att han använde teman som han utvecklat i rytm, kontrapunkt och orkestrering.

Dvorák började arbeta med olika "amerikanska" teman i mitten av december 1892 och fyllde elva sidor i en skissbok. I januari 1893 fortsatte arbetet med det som skulle bli "Symfoni från Nya Världen".

118911_01.jpgDvorák vävde in teman från slavarna och ursprungsamerikanerna i sin Symfoni från Nya världen Artist:Michele Wood Title-I See the Rhythm of Spirituals

Han hade hört Burleigh sjunga "Go Down Moses" och "Swing Low Sweet Chariot" och utnyttjade detta i symfonin. Första satsen slutar med ett tema som liknar just "Swing Low Sweet Chariot". Hans tanke var att symfonin skulle ge röst åt dem som skulle lägga grunden för den klassiska musiken i Amerika, nämligen urbefolkningen och de svarta slavarna.

Det var bara ett par decennier efter inbördeskriget som avskaffat slaveriet, och fördrivningar och direkta utrotningskrig mot urbefolkningen pågick fortfarande.

Första satsen, largosatsen, skrev han efter att ha läst om hungersnöden hos irokesstammarna i Longfellows epos Hiawatha.

Symfonins andra sats var tänkt att bli "en skiss eller studie för ett senare arbete, antingen en kantat eller en opera ... som ska baseras på Longfellows Hiawatha". Det blev aldrig någon kantat eller opera, men largosatsen har levt vidare genom åren. Bland annat har afroamerikaner gjort bearbetaningar av den, vilket lett till att den felaktigt uppfattats som en ursprunglig slavsång.

Dagen före uruppförandet av symfonin i december 1893 publicerade New York Herald Dvoráks profetiska ord om en framtida konstmusik med afroamerikanska rötter. Symfonin blev en succé och är fortfarande ett av de mest älskade orkesterverken i världen.

Hans vision var radikal och kom att förverkligas, men inte som han tänkt sig. Det avgörande blev inte att vita kompositörer vävde in afroamerikanskt material i sina kompositioner. I stället skapade afroamerikanerna själva en ny konstmusik - jazzen - som fick världsrykte med namn som Charlie Parker, Thelonius Monk och Miles Davis.