Utvecklingen under kapitalismen har sitt pris inte bara i exploateringen av arbetarna. Vårt förhållande till naturen är också allvarligt stört. Den globala uppvärmningen är bara ett av de fenomen som hotar våra livsbetingelser. Det finns fem till.
Låt mig börja med ett enkelt faktum. Vi kommer inte klara 1,5 grader. Kanske inte heller 2. Det kommer att få konsekvenser som är svåra att överblicka och skapa ofattbart lidande. Men det är inte tid att ge upp - långt ifrån. För det kan bli dåligt, och det kan bli mycket, mycket värre.
I slutändan handlar det inte bara om att världen blir allt varmare, hungrigare och farligare, utan om risken för att livet i sig självt blir omöjligt, ju högre temperaturen stiger. Och samtidigt: klimatkrisen är bara en av dom kriser i naturen som hotar vår existens. Till det adderas bristen på färskvatten, utarmning av jorden, försurning av haven, förlust av biologisk mångfald i allmänhet och det sjätte massutdöendet i synnerhet, risken för kärnkraftskatastrofer (eller kärnvapen) etcetera. Vi står inför en planetär kris, som det heter.
Planetär kris. Känn på de orden. Hur kan vi tala om något så skrämmande.
1945 såg den tysk-judiska filosofen Gunther Anders bomberna falla över Hiroshima och Nagasaki. Han blev en hängiven aktivist mot kärnvapen, men han sysselsatte sig även med att fundera över människans "apokalyptiska blindhet". Hiroshima och Nagasaki signalerade en ny världshistorisk epok - Anders kallade det "Sluttiden" (Endzeit). Den historiska människan levde med rädsla för döden, med insikten om att "alla människor är dödliga" och att människor kan döda varandra. Auschwitz lärde oss att "alla människor är utrotningsbara". Men det var en varning som fortfarande kunde inskränkas till specifika människor. Med Hiroshima kom insikten att mänskligheten i sin helhet är utrotningsbar. Den nya epoken, enligt Anders, handlar om vår förmåga till total självförstörelse, en självframkallad apokalyps.
Vetenskapen har sedan länge varit rörande enig om klimatkrisens existens, men eftersom mäktiga lobbyister gjort sitt yttersta för att skydda fossilägares profit hörs fortfarande förtvivlade rop från klimataktivister om att "lita på vetenskapen", med en förhoppning om att "bara folk får veta, kommer dom att agera". Under tiden uppdaterar sig klimatforskningen. Uppvärmningen går fortare än man räknat med - det som tidigare var worst case scenario omvandlas till likely case scenario. Lägg ihop samtliga länders utlovade åtaganden enligt Parisavtalet och summera, då är risken för en uppvärmning omkring 3 grader sannolik. Varje tiondels uppvärmning räknas.
Bild: Pieter Bruegel: Skördare, detalj, 1565.
Senast jorden var 3 grader varmare var för cirka tre miljoner år sedan. Beräkningar för vad som kommer att hända i den tre grader varmare världen saknas - fokus har hittills varit på farorna med en uppvärmning på 1,5-2 grader. Det är som att gå in i ett mörkt rum. Du vet att det är farligt, men du vet inte exakt vad som finns där inne.
Den relativa stabiliteten i naturen har av kapitalismens politisk-ekonomiska system ersatts av forsränning i en orkan. Kapitalismen behandlar naturen som en gratis gåva, ett gratis redskap för kapitalackumulation. Vi tar, men vi återgäldar inte. Som om naturen vore oändlig. Ekosocialister försöker skapa förståelse för hur kapitalismen ger upphov till ekologisk kris. Antingen genom att lägga till vad man anser Marx missat, eller genom att tolka Marx som en ekosocialist. Den frågan är såklart mindre viktig än det faktum att teorierna kan ge oss en förståelse för hur kapitalismen ger upphov till ekologisk kris.
Sociologen John Bellamy Foster har spelat en viktig roll i att utveckla marxistisk teori om miljö och ekologi. Materialismen i Marx tänkande, menar Bellamy Foster, gick djupare än bara till en analys av ekonomin och samhällsvetenskapen - den inkluderade även en materialistisk syn på naturen. Människan måste förstås utifrån sin fysiska relation till, och sitt beroende av, naturen. Ett centralt begrepp är metabolism, eller social metabolism, det vill säga att produktionen och det mänskliga arbetet förbinder människa och natur. Med strävan efter ändlös tillväxt och ackumulation i konflikt med den livgivande naturen öppnar kapitalismen en metabolisk reva.
Genom industrialiseringen drevs bönder till städerna för att ta jobb i fabrikerna. Jordbruksvaror fraktades till städerna och blev till sopor och avfall istället för att återföras till jordens näringscykel. Samtidigt som föroreningarna blev ett problem i staden, gjorde det jorden utarmad. Här uppstår nu ett så kallat skifte: man började söka efter näringsämnen på andra håll för att återföra till jorden. Guano, fågelspillning från Sydamerika, fick ersätta näringen. Detta startade i sin tur en annan, lokal ekologisk kris, och ledde till krig. Ett skifte löser alltså inte den grundläggande metaboliska revan. Det skapar istället nya ekologiska problem, nya metaboliska revor. Ett andra skifte uppstod då konstgödsel utvecklades och jordbruket industrialiserades, vilket medfört problem med gifter, övergödning och klimatpåverkan.
Geoengineering är ett nytt planerat skifte. För att lösa den metaboliska revan (klimatkrisen), utvecklas tekniker för storskalig manipulation av klimatsystemet. Till exempel möjligheten att skicka ut svavel i atmosfären för att dämpa solljuset. Det skapar nya ekologiska problem med havförsurning, förstörda ekosystem etc. Kanske kommer vissa typer av klimatmanipulationer att bli nödvändiga i framtiden, men faktum kvarstår: vi löser problem, och skapar andra.
Låt oss ta ett annat exempel. Det fanns en tid för några decennier sedan då vi såg ut att vinna kampen mot de smittsamma sjukdomarna med hjälp av mediciner och hygien. År 1972, i fjärde upplagan av Natural History of Infectious Disease, betonades att framtida studier av infektionssjukdomar var ointressant, de var helt enkelt på väg att elimineras. Några år senare förklarades smittkoppor utrotat, vilket blev kulmen på en cirka femtio år lång framgångssaga i kampen mot infektionssjukdomarna. Man utropade självsäkert att pandemier hörde historien till (eller i varje fall var marginaliserade). Nya infektionssjukdomar sågs inte som ett troligt hot. Några år senare var aids-epidemin ett faktum. Sedan följde Borrelia, SARS (en föregångare till covid-19), MERS (även det ett coronavirus), Ebola och Marburg. Aggressiva influensavirus som fågelinfluensan och svininfluensan. Dengue, lassafeber/blödarfeber, Zika, Nipah, Hendra, dödliga varianter av E-coli, antibiotikaresistent tbc, west nile-feber och galna ko-sjukan. Kampen mot infektionssjukdomarna såg inte längre så framgångsrik ut, tvärtom såg mänskligheten ut att vara i det förlorande laget.
Senast jorden var 3 grader varmare var för cirka tre miljoner år sedan. Bild: Pieter Bruegel: Jägare i snön, 1565.
För det finns sådd och det finns skörd.
Coronapandemin har accentuerat de sammanlänkade ekologiska, epidemiologiska och ekonomiska sårbarheter som kapitalismen påtvingat oss. Klimatförändringarna är endast en av de ekologiska kriser som skapar ett ökat antal infektioner och pandemier. Det är en av de förgörande mekanismer som minskar förutsättningarna för mänskligt liv på jorden drastiskt. Som en bumerang från det sjätte massutdöendet svepte Covid-19 över världen. I Corona, klimatet och det kroniska nödläget (2021) målar Andreas Malm upp ett slags bibliskt scenario, där gräshoppssvärmar, bränder och pandemier drivs fram av kapitalets härjningar. En dystopisk framtid på en febrig planet, befolkad av människor med feber.
Djur bär på smittor som överförs direkt till oss, eller till oss via våra boskapsdjur, genom så kallade zoonoser. Det är inte något nytt. Det nya är hur mänsklig aktivitet når allt längre in i och slår ut allt mer av den biologiska mångfalden, i jakten på naturresurser.
Många forskare har varnat för hotet från nya pandemier. Marxister som Mike Davis och Rob Wallace har visat hur det hänger ihop med kapitalets kretslopp. Den nyligen bortgångne Mike Davis skildrar i The monster at our door (2005),samt i den uppdaterade The monster enters (2020), den vetenskapliga och politiska historien om en viral apokalyps i vardande. Han pekar på den centrala roll jordbruksnäringen och snabbmatsindustrin har för uppkomsten av nya pandemier. Hyperexploaterade boskapsdjur trängs ihop i gigantiska genetiska monokulturer. De extremt stressande förhållandena i djurindustrin ger djuren sämre immunförsvar, vilket gör dom mer mottagliga för sjukdomar, som också har lättare att sprida sig mellan de genetiskt likartade och sammanpressade djuren. Vi har lärt oss att hålla två meters avstånd i en pandemi, eftersom virus hoppar från en person till nästa. Det är inte annorlunda för djuren.
Lösningen är enorma mängder antibiotika, mångfaldigt mer än vad som används i människokroppar, vilket ger upphov till antibiotikaresistens. Vi vill helst inte tänka på hur vi producerar de djur vi konsumerar. Men det kött vi konsumerar betalar vi inte bara för i kassan.
En ovärderlig röst om det nya millenniets bisarra utveckling av nya smittsamma sjukdomar är den evolutionära epidemiologen Rob Wallace. I Dead epidemiologists (2020) visar han på kopplingen mellan produktion, social reproduktion och det ökande antalet smittor. Allt fler infektioner och pandemier från djurriket drivs fram av kapitalets härjningar, och drivkrafterna är ofta samma som för klimatförändringarna. Ekologiska kriser och klimatförändringar ökar antalet pandemier. Över 30 procent av alla nya sjukdomar är kopplade till avskogning. Omkring 90 procent av alla våtmarker i världen är borta. Vilda fåglar, som inte kan stanna upp på sina vanliga platser när våtmarker försvinner, besöker platser där tamfåglar hålls, och överför smittor som sedan riskerar att sprida sig till människor. Fladdermöss är det djur näst efter råttor som bär på flest smittsamma patogener. Dom bär på sjukdomsalstrande bakterier och virus utan att bli sjuka själva. Eftersom de är sällskapliga, bor i stora kolonier och kan flyga, är dom också väldigt effektiva smittspridare. Tidigare har stora områden ekosystem kontrollerat vilda virus genom komplexiteten i skogar. Många patogener som tidigare dog ut i skogen, genom så kallad "dilution effect" tar sig på grund av den omfattande kapitalbaserade avskogningen in till urbana områden.
Om det finns någon sjukdom som håller forskare vakna på natten så är det nipah. Virusets naturliga värd är malaysiska flyghundar, världens största fladdermus. År 1998 var ett dåligt år för flyghunden. Torka på grund av klimatförändringar, skogsskövlingar och skogsbränder utplånade nästan helt deras huvudsakliga föda, en viss sorts frukt. Hungriga fladdermöss drevs in mot gårdar och fruktodlingar inne i Malaysia, bland annat till en by vid namn Sungai Nipah, där de åt gårdens frukt och släppte halvätna bitar ner till gårdens grisar, tillsammans med sin avföring. Grisar är ju grisar, så de åt upp allt, för att sedan utveckla hjärninflammation. Bönderna smittades och så började sjukdomen spridas, med en dödlighet upp mot 75 procent. Kerala i Indien drabbades av ett utbrott år 2018. Delstaten är känd för sin väl utbyggda sjukvård och myndigheterna agerade snabbt. De isolerade och behandlade de sjuka och lyckades därmed förhindra en global spridning. Men det kostade många hälsoarbetares liv.
Det är som om man jobbar stenhårt för att producera nya pandemier. Allt är upplagt för det.
Förutsättningarna för mänskligt liv på jorden minskar drastiskt och uppvärmningen är bara en (men oerhört central) faktor i den ekvation som blir allt svårare att lösa, där lösningarna så ofta ger upphov till nya problem.
Thea Riofrancos, professor i statsvetenskap, pekar på dilemman vi står inför i omställningen från fossila bränslen till grön energi. De resurser som krävs riskerar att generera nya politiska konflikter: lokala konflikter om hur och var vi ska bygga ny infrastruktur för förnybar energi, men också konflikter på ett globalt plan. Elbilar och vindkraftverk är tillverkade av metaller och mineraler som ofta framställs under stor påverkan på miljö och arbetare. Framtiden kommer att kräva att vi förhåller oss till dessa dilemman.
Metabolismen, förhållandet mellan människa och natur, är stört. Det får allvarliga följder. Bild: Pieter Bruegel: Dödens triumf, detalj, 1562.
Även Olivia Lazard forskar om de enorma mängder resurser som kommer att krävas i klimatomställningen. Vi kommer att behöva gräva djupt ner i marken för att säkra material till ny teknik. Det kommer att påverka lokala samhällen, men också den globala säkerheten och geopolitiken. Historien visar att en förändring av samhällens dominerande energikällor också förändrar maktrelationer.
Vi står inför utmaningen att införa den största övergången till andra energislag någonsin i historien. Under en tickande klimatklocka. Vi är i början av en grotesk efterfrågekurva på material som litium (en komponent i batterier), grafit och kobolt. Mellan år 2010 och 2020 ökade efterfrågan på litium med nästan 300 procent. Efterfrågan på grafit och kobolt spås öka med 500 procent fram till år 2050, endast vad avser tillverkning av grön energi. Råmaterialen återfinns främst i länder i Afrika, men även i Latinamerika, Centralasien och området kring Indiska oceanen och Stilla Havet. Men även i länder i nord kan utvinningen komma att skapa problem, se exempelvis striden kring Kallak/Gallok i Sverige. Kapplöpningen för att utvinna de eftertraktade råmaterialen är påbörjad, de centrala spelarna är som vanligt stormakterna.
Om vi istället tittar på vilka som utvinner och bearbetar mineralerna, kan vi få ett hum om en potentiell geopolitisk utveckling. I produktionsleden återfinns nästan uteslutande Kina. Man anklagar ofta Kina för att inte ställa om tillräckligt fort, men landet förstod tidigt den centrala roll man kunde spela för andra länders omställning.
Det finns fler problem. Notre Dame Global Adaptation Index har sammanställt kartor med data från juli 2021. De visar att de länder i världen som är mest sårbara för klimatförändringarna sitter på väldigt stora mineraltillgångar - och har ekosystem som måste bevaras för att stabilisera klimatet. Att förändra eller eliminera dessa ekosystem genom gruvdrift, och genom att avverka skog, kommer att underminera den planetära säkerheten. Utöver den internationella säkerheten. Det är en perfekt storm i vardande.
En dag innan COP27 startade i Egypten, cyklade klimataktivister in på landningsbanan i Amsterdam och stoppade privatflyg på väg upp i luften. De satte fingret på det som obönhörligen måste upphöra, nu direkt, nämligen utsläppen från de superrika.
Krisen vi står inför är inte en vanlig kris. Allt står på spel. Vi behöver starka social rörelser och vi behöver socialister - i parlamentet och utanför - som kan teckna en vision av hur socialismen blir ekosocialistisk som system. Vi behöver formulera den konfliktlinje som är så oerhört tydlig i klimatfrågan. Vi behöver inte en moralistisk hållning, men inte heller ett curlande med väljare och konsumenter. Vi behöver bygga allianser mellan miljörörelsen och vänstern. Och vi behöver klargöra, en gång för alla, att majoriteten av jordens befolkning förlorar när den fossilägande klassen sätter sin önskan om vinst före liv.
