Nyliberalismen har länge hållits vid liv genom billigare pengar och lägre räntor. Det går inte längre. Risken är att kapitalet söker stöd i ytterhögern, säger kulturgeografen Ståle Holgersen, aktuell med boken Krisernas tid. Shabane Barot har träffat honom.
Shabane Barot: Varför har du valt att skriva en bok om kriser?
Ståle Holgersen: I min doktorsavhandling skrev jag om kriser i relation till Malmös sociala och ekonomiska historia, så intresset har funnits sedan jag började doktorera 2010. Jag tänkte egentligen att jag var klar med kriser efter att jag publicerade boken Staden och kapitalet: Malmö i krisernas tid 2017. Men hösten 2019 verkade ekonomiska kriser återkomma och de ekologiska kriserna bara eskalera, så jag ville skriva lite mera. Några veckor efter att jag började jobba med boken kom coronakrisen, vilket visar att vi inte kommer undan kriserna i kapitalismen. Just därför måste vi förstå fenomenet.
SB: Du argumenterar i din bok för att kriser är en inneboende och ofrånkomlig del av kapitalismen. Vilka är krisernas minsta gemensamma nämnare?
SH: Krisbegreppet definieras väldigt olika - eller inte alls. Många känner helt enkelt att det råder ett kristillstånd och så skriver man det. Jag har föreslagit en definition, den är kanske inte fulländad men jag har heller inte hittat någon annan som är bättre:
- Kriser kommer relativt snabbt.
- Kriser är grundade i underliggande
strukturer.
- Kriser har konsekvenser som är negativa för människor eller miljö.
Utifrån den definitionen finns det inga permanenta kriser. Och allt som är "dåligt" behöver heller inte nödvändigtvis utgöra en kris: fattigdom behöver till exempel inte vara en kris, men kan vara det. Historiskt sett har kriser tett sig relativt olika: det är ingen slump att liberaler ser något helt nytt varje gång en kris inträffar. Marxister har försökt se de mönster som förenar kriserna, för att hitta fenomenets kärna. Därmed har marxister kunnat se hur kriserna hänger ihop med kapitalismen, men frågan är vad man ska göra med denna stora teoretiska insikt när krisen väl slår till, i dess här och nu.
Ståle Holgersen.
SB: Du menar att kriserna inte leder till kapitalismens kollaps, men snarare reproducerar kapitalismen. Kan du utveckla det?
SH: [Socialdemokraten] Karl Kautsky kallade för hundra år sedan kapitalismens kriser för memento mori, alltså en "påminnelse om döden", en försmak på kapitalismens slutliga kollaps. Men om vi historiskt och empiriskt ser på faktiska kriser i kapitalismen, kan vi ställa oss frågan: varför verkar kapitalismen komma starkare ur varje kris den hamnar i? Jag menar att kapitalismen är ett väldigt flexibelt system som snarare reproduceras genom kriserna. I boken diskuterar jag varför genom att peka på några olika högst relaterade orsaker. Låt mig kort nämna några.
En är kreativ förstörelse: kapitalismen transformeras genom ekonomiska kriser, vilket gör den redo för morgondagens utmaningar.
En annan är att kriserna alltid kommer som chock, och som problem som måste lösas här ochnu, vilket gör kriser till särskilt dåliga tider att vara radikal, och gör att den radikala vänstern ofta går till keynesianismen (som alltid handlar om att rädda kapitalismen).
En tredje är att kriserna alltid kommer med en klasskaraktär: den kris som skapar kriserna är inte den som ska betala. Man kan ju bara försöka föreställa sig hur den härskande klassen skulle hanterat klimatkrisen om det var världens rikaste och mäktigaste som systematiskt dog först i krisen - och inte världens fattigaste och rasifierade, som det ju de facto är.
För det fjärde finns en relativ autonomi mellan ekonomi och politik under kapitalismen, som gör att ekonomiska och ekologiska kriser inte direkt blir politiska kriser. Under kapitalismen kan politiker först säga att kriserna inte är deras fel och därefter försöka bli hjältar genom att lösa kriserna.
Vidare diskuterar jag också i boken hur rasism, nationalism, krig och fascism kan användas av den härskande klassen och ledande politiker till att reproducera kapitalismen under kriser.
SB: Du diskuterar i din bok vikten av att ha en plan när krisen slår till. Tycker du alltså att vänstern har varit oförberedd i samband med tidigare kriser?
SH: Vänstern har egentligen aldrig artikulerat en riktigt socialistisk kristeori. Generellt kan vi säga att på 1930-talet låg fokus på att kriserna skulle leda till kapitalismens fall - kriserna skulle göra jobbet åt oss revolutionärer. När 1970-talskrisen inträffade var vänstern teoretiskt sett helt oförberedd, eftersom intresset för kristeori minskade under efterkrigstiden. Och både 2008 och 2020 verkade de flesta marxister och radikala socialister gå till keynesianismen för att hitta en väg ur krisen.
Bakom retoriken om att vi sitter i samma båt, döljer högern alltid sin klasspolitik.
SB: Vad tror du skulle krävas för att formulera en socialistisk politik mot kriserna?
SH: Jag tror att vi som socialister måste närma oss kriserna på tre olika nivåer. På ett generellt plan behövs en kritik av kriserna - vi måste veta hur och varför kapitalismen skapar kriser och hur kriser skapar kapitalismen. På ett mer konkret plan behövs en krispolitik. Denna måste vara artikulerad innan kriserna slår till, så att vi vet vad vi ska göra, och det kan handla om att låta de rika betala krisen, nationalisera finansinstitutioner eller infrastruktur och så vidare. Men vi kan aldrig veta exakt hur nästa kris kommer att se ut eller hur den faktiskt utvecklar sig. Därför behövs även en handlingskraftig socialistisk krishantering som kan lindra smärtorna för arbetarklassen där och då. För att få ihop dessa tre nivåer behövs både stabila organisationer och breda rörelser i samhället, men även en pågående dialog mellan intellektuella, aktivister, fackföreningar och politiker.
SB: Det har talats om klimatkrisen i många år, men ändå händer ingenting. Att samhället befinner sig i en kris var också ett centralt inslag i den senaste valrörelsen. Tror du krisbegreppet är på väg att vattnats ur? Eller kan man tala om kris på ett sätt som inte skapar rädsla eller avtrubbning?
SH: Det finns statistisk som visar att väljare tenderar att gå till ytterhögern i kristider och vi vet att rasismen får ny kraft i samband med kriser. Det ligger alltså egentligen inte i vänsterns intresse att lyfta fram att det råder kris. Dock finns kriserna där oberoende av hur mycket eller lite man pratar om dem. Vi måste därför konfrontera kriserna. Det är en stor utmaning eftersom man måste kunna lösa de vardagliga problem som människor upplever.
SB: Har högern en fördel här, då deras fiendebilder är enklare och verkar te sig mer intuitiva för många?
SH: Vi behöver föra fram vår egen fiendebild baserad på klass. Det är viktigt att hålla fram under kristider. Men detta kan kännas lite som att ropa i skogen; även om ingen lyssnar måste man ändå fortsätta ropa. Har man ropat tillräckligt länge och högt innan krisen, kan detta vara avgörande när nästa kris slår till. Högern låtsas alltid som att kriser handlar om att "stå tillsammans i svåra tider", men bakom retoriken om att vi sitter i samma båt, döljer högern alltid sin klasspolitik. En vänster som inte själv arbetar utifrån en fiendebild under kriser löper risken att låsa fast sig i centrum i stället för att röra sig i en mer socialistisk riktning.
SB: Kan den förståelse av kriser som du utvecklar i boken fungera som ett sätt att länka samman kamper globalt?
SH: Kanske. Jag måste erkänna att den geopolitiska dimensionen är underutvecklad i boken, men ja, den visar att kriserna är globala och att solidaritet och socialistisk kamp måste vara internationell. Men som jag visar i boken, brukar kriserna tyvärr komma med mera nationalism, nationalchauvinism och rasism. Teoretiskt sett har kapitalismens kriser alltid varit en guldgruva för vänstern. Men de facto har kriserna utgjort politiska problem. För högern och liberaler är det tvärt emot: där är kriserna teoretiska problem och politiska guldgruvor.
Krisernas tid av Ståle Holgersen.
SB: Vad säger du till dem som föreställer sig att kriserna till slut kommer att orsaka kapitalismens kollaps?
SH: Att vänta på att kriserna ska orsaka kapitalismens kollaps är helt fel väg att gå. Om någon kris skulle kunna avsluta kapitalismen, så borde det ju ha varit Covid-19-pandemin,"the perfect moment". Då stannade väldigt mycket av den globala produktionen, distributionen, cirkulationen och konsumtionen upp samtidigt. Kapitalismen stannade. Men det fanns inte på kartan att kapitalismen skulle falla för det. Detta handlar till stor del om att den härskande klassen var tillräckligt stark för att kunna starta maskineriet igen. Kapitalismen faller inte av sina kriser. Med klimatkrisen kan vi kanske även säga att det sista som kommer falla är kapitalismen.
SHB: Till slut: har du några ord om dagens kris?
SH: Kapitalistklassen mötte krisen 2008 genom att försöka att inte förändra hur ekonomin var organiserad - för övrigt i stark kontrast till på 1970-talet. Genom hela 2010-talet har man hållit nyliberalismen vid liv genom billigare pengar och lägre räntor, men detta går inte längre. På liknande sätt som 1929 inte kunde lösas med laissez-faire och 1970-talskrisern inte kunde lösas med flera industriinvesteringar, kan inte dagens kris lösas med nyliberala verktyg. Sista spiken i kistan var när premiärminister Liz Truss i september 2022 skulle lösa de ekonomiska utmaningarna genom att sänka skatten för de rikaste. Då började kapitalet lämna England och hela pensionssystemet var nära en gigantisk kollaps.
Jag tror situationen i dag i hög grad handlar om en härskande klass som söker ett nytt ekonomiskt system. Men en förutsättning verkar vara att de ska ha lika goda privilegier som de har haft under nyliberalismen. Och ett sådant system är inte enkelt att hitta. Ju lägre tid det tar att leta, ju mera social, ekonomisk och politisk oro kommer att komma. Och ju större blir risken att kapitalet och borgerligheten går till yttre högern och fascismen för ideologisk inspiration och politiska allianser.
