När priserna på varor ökar, plockar kapitalet åt sig vinster och lämnar andra tomhänta. Det insåg arbetarrörelsen förr. Idag gör LO inga ansatser att försvara realinkomsterna.

Att kriser har en tendens att drabba människor olika är ingen nyhet. Vi såg det under pandemin. Vissa kunde arbeta hemma, andra kunde det inte. Vissa kunde undvika kollektivtrafiken, andra inte. Vissa kunde plocka ut vinst ur sina företag, andra permitterades eller blev arbetslösa. Att liknande tendenser brukar göra sig gällande också i krisernas svallvågor, som i den inflation som sköljer över oss just nu, är även det en gammal spaning. Men att det inte med nödvändighet måste vara så glöms likväl ofta bort i samtalet om inflationens orsaker och verkningar.

Hög inflationstakt har historiskt slagit hårt mot arbetarklassen. För det första eftersom den oftast har gått hand i hand med sjunkande reallöneutveckling. Det har varit särskilt märkbart under perioder av hyperinflation (det vill säga en inflation på över 40 procent), men syns också annars. Under 1980-talet låg till exempel inflationstakten i Sverige i genomsnitt på 7,9 procent och den nominella löneökningen på 7,8 procent. Det innebär att reallöneökningarna för samma tidsperiod landade på -0,1 procent. Under 2010-talets mer modesta inflation på i snitt 1,1 procent var den nominella löneökningen 2,6 procent och reallöneökningen 1,4 procent. Hög inflation brukar alltså innebära sämre lön för mödan.

Bakom inflationsberäkningarnas generella skattningar och medelvärden döljer sig också något annat viktigt: klasskillnader. Inflationsmåttet mäter förändringen i priset på en "representativ konsumtionskorg", det vill säga vad en genomsnittlig invånare antas konsumera. Samtidigt har det varit vetenskapligt belagt sedan åtminstone mitten av 1800-talet att hushåll med olika inkomster konsumerar olika varor och tjänster. Höginkomsttagare spenderar till exempel mer av sin inkomst på lyxvaror, medan prisförändringar i basala livsmedel ofta påverkar låginkomsttagare mer. Skillnaderna i konsumtion skapar en så kallad inflationsolikhet, som förstärks av att de rika oftast har större möjligheter att lägga om sina konsumtionsmönster än vad de fattiga har.

På senare år har forskningen också kunnat visa att inflationstakten historiskt har varit högre för just den fattigaste delen av befolkningen, i bemärkelsen att en större andel av deras konsumtionskorg drabbats av prisökningar. Det är ett mönster som tycks gå igen även idag, åtminstone i en majoritet av Europas länder. Enligt en skattning gjord av tankesmedjan Bruegel var inflationstakten i september högre för den fattigaste fjärdedelen än för den rikaste fjärdedelen i de flesta europeiska länder, undantaget Finland, Frankrike, Luxemburg, Tyskland och Sverige. Att utvecklingen ser annorlunda ut i Sverige än i till exempel Danmark tycks bero på att höjda elpriser slår hårdare mot låginkomsttagare i vårt grannland, medan situationen i fråga om livsmedel är den omvända. Utifrån oktobers inflationssiffror, som pekar på att elprisernas bidrag till inflationen i Sverige har sjunkit medan livsmedelsprisernas har ökat, finns anledning att befara att inflationstakten kommer bli högre för de fattigaste också i vårt land.

Inflation har med andra ord ofta en tendens att förstärka ojämlikheter och urholka lönearbetares och låginkomsttagares levnadsstandard. Inte konstigt att LO-ekonomen Gösta Rehn på slutet av 1940-talet uppmanade arbetarrörelsen att "hata inflationen". Men är det verkligen mot inflationen vi bör rikta vårt hat? I många konventionella ekonomiska modeller betraktas ökade löneandelar som en motor för ökad inflation. Att bekämpa inflationsstegringar måste i linje med detta handla om att hålla reallöneökningarna i schack. Ett tydligt exempel på denna tankegång var när den amerikanska centralbankens före detta chef Alan Greenspan förklarade de förhållandevis låga nivåerna av inflation under årtiondena innan pandemin med försvagad facklig styrka och arbetarnas osäkerhet.

Samtidigt är det tydligt att dagens inflation inte springer ur löneökningar, varken i bemärkelsen att löneökningar har stimulerat efterfrågan eller att kostnaden för arbete har bidragit till högre priser. Istället beror inflationen av allt att döma på att de komplexa globala distributionskedjornas just-in-time-logik inte hade en chans mot pandemin - varken mot de störningar den förde med sig eller det skifte i efterfrågan på vissa varor som allt hemmajobbande förde med sig. Detta innebar utbudschock på utbudschock, vilket kulminerade med kriget i Ukraina och höjda priser på drivmedel och el. Denna orsakskedja är förvisso intressant på flera sätt. Dels eftersom den belyser att något är fundamentalt fel med den kapitalistiska produktionslogiken som inte förmår ta höjd för oväntade händelser. Dels eftersom den pekar på det som Sveriges Riksbank själv medgivit, nämligen att dagens inflation är utbudsdriven och därför svår att råda bot på med räntehöjningar. Men det är inte det vi ska fokusera på här. Istället ska vi ägna oss åt ytterligare en viktig faktor i kedjan, av särskilt stor relevans både för den kommande avtalsrörelsen och hur vi kanske borde odla vårt hat, nämligen vinsternas roll.

Den amerikanske ekonomen Josh Bivens på tankesmedjan Economic Policy Institute argumenterade i april för att över hälften av den prisökning som hade skett i den amerikanska varu- och tjänstesektorn sedan andra kvartalet 2020 kunde härledas till fetare profitmarginaler, medan arbetskostnader bidrog med mindre än 8 procent. Den här typen av skattningar av vad som driver prisökningar och vilka som tjänar på dem är svåra att göra, men i Konjunkturinstitutets senaste lönebildningsrapport från oktober går det att skönja två liknande tendenser i svensk ekonomi.

119305_01.jpgBild: José Guadalupe Posada.

Den första har att göra med utvecklingen av det som brukar kallas för förädlingsvärdespriset. Det är ett mått på hur försäljningspriserna utvecklas i förhållande till priserna på insatsvaror (exempelvis råvaror). Ju mer försäljningspriset ökar i förhållande till insatsvarupriserna, desto mer ökar utrymmet för högre löner och/eller vinster. I genomsnitt har förädlingsvärdepriset ökat med 1,4 procent per år sedan 1993. Från och med förra året har dock ökningen skenat och är nu uppe i 6,3 procent. Detta betyder dels att skillnaden mellan näringslivets kostnader för insatsvaror och deras försäljningspriser är större än den varit på flera decennier. Dels innebär det att utrymmet för ökade löner har vuxit - i alla fall i teorin.

I praktiken är det dock tydligt att de som vunnit på kalaset är kapitalägarna. Detta - och nu kommer vi till tendens nummer två - syns i det faktum att vinstandelen, det vill säga den andel av förädlingsvärdet som tillfaller kapitalägarna,har ökat markantde senaste åren på bekostnad av löneandelen. Vinstandelarna fortsatte öka både 2020, 2021 och det första halvåret 2022. "Det andra kvartalet i år", skriver Konjunkturinstitutet i sin rapport, "hamnade vinstandelen i näringslivet på en nivå som ligger högt över det historiska genomsnittet." Då bör man också notera att det är ett historiskt genomsnitt beräknat på de senaste 30 åren - en tidsperiod under vilken trenden som helhet har varit att vinstandelen blivit större och större på löneandelens bekostnad.

Samtidigt är det värt att nämna att utvecklingen har sett olika ut i olika branscher. De som gynnats särskilt mycket enligt rapporten är tillverkningsindustrins och handelns ägare. Som tidningen Arbetet har visat gick de tio största industriföretagen i Sverige med närmare 300 miljarder i vinst förra året. I toppen av listan låg Volvo Cars och Volvo AB. Arbetet konstaterar också att en annan jätte - SSAB - i år för första gången hade en vinst på över tio miljarder kronor under ett enskilt kvartal.

I ljuset av detta kan det framstå som lite märkligt att just IF Metall har varit så försiktiga i sina lönekrav inför nästa års avtalsrörelse. Där tyska IG Metall i maj gick ut med krav på 8,2 procent löneförhöjningar landade svenska IF Metall på 4,4 procent. På samma sätt har LO ställt sig bakom "märket" - det vill säga den av industriförbunden satta normen för lönerörelsen - medan Nederländernas största fackliga samorganisation FNV häromveckan meddelade att deras krav, i linje med landets inflationstakt för oktober, ligger på 14,3 procent.

För de svenska facken är det föreställningen om lönernas påverkan på inflationen som spökar, den här gången genom hotet om den så kallade löne-pris-spiralen. Tanken är att löneökningar, även om de inte har orsakat inflationen, kommer att spä på den ytterligare. Ökade priser leder till krav på höjda löner, höjda löner leder till ökad efterfrågan, stegrade priser och därigenom ytterligare inflation. Denna tankegång har varit central i diskussionerna inför 2023 års avtalsrörelse. "Om lönerna ska öka med lika mycket eller mer än inflationen är den sannolika följden att inflationen eldas på. Den som vi hatar", konstaterade LO:s ordförande Susanna Gideonsson i juni. Argumentet har återkommit hos bland annat IF Metalls ordförande Marie Nilsson, förbundets avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä och Kommunals dito Johan Ingelskog. "Vi tror inte på nån idé om att kompenseras för en hög inflation", som Säikkälä uttryckte det i september.

Allt detta är förstås sant, såtillvida att vi historiskt har sett att reallöneökningarna under till exempel 1970-talskrisen fick just denna effekt. Det som emellertid lätt glöms bort är att också vinster kan ha en betydande roll i sådana löne-prisspiraler, även om det inte hörs på namnet. Höjda löner leder till höjda priser för att producenterna måste (eller vill) hämta hem de ökade produktionskostnaderna någonstans, i det fallet från konsumenterna. För de företag som precis går runt är det förstås en fråga om överlevnad. För företag med god vinstmarginal däremot (och det finns som vi sett en hel del sådana just nu), är det en fråga om prioriteringar. I fråga om arbetsmarknadens parter är det orimligt att arbetarna ska stå för fiolerna när det är företagsägarna som spelat upp till inflationsdans.

Detta menar också tyska DGB, den fackliga paraplyorganisation som IG Metall ingår i. Förbundet la nyligen upp en text på sin hemsida med rubriken "Warum die 'Lohn-Preis-Spirale' ein Märchen ist" ("Varför 'löne-pris-spiralen' är en saga"). "Om lönerna faktiskt stiger leder det inte automatiskt till att priserna stiger", konstaterar DGB. "Många företag har råd att betala högre löner utan att höja priserna. De skulle bara behöva ge upp en del av sin vinst. Många företag gör dock stora vinster just nu och ger utdelningar på rekordnivåer."

Även om de svenska facken inte har uttryckt saken lika tydligt kan man finna spår av en liknande tanke som ett litet tillägg till lönekraven. När industrifacken i oktober bestämde sig för att trots allt "växla upp lönekraven" hänvisade de till att svenska industriföretag har en mycket god lönsamhet. "Det finns inga skäl", skriver IF Metall på sin hemsida, "att öka vinsterna ytterligare på lönernas bekostnad, snarare tvärtom." Ändå väljer förbundet en utgångspunkt för förhandlingarna som ligger under halva nivån av den nuvarande inflationstakten, med full vetskap om att slutresultatet förmodligen landar ännu lägre.

119305_02.jpgFörsäljningspriserna rusar iväg betydligt snabbare än priserna för företagens insatsvaror. Utrymme för löneökningar? Nja, arbetarna har snarare kommit i kläm. Bild: José Guadalupe Posada.

Att en övervägande majoritet av LO-styrelsen ställer sig bakom märket betyder emellertid inte att alla är nöjda. Transports ordförande Tommy Wreeth röstade nej till förslaget med motiveringen att kravet var för lågt. Elektrikerna och Målarna har tidigare gått ut med att de anser att medlemmarna borde se reallöneökningar varje år. "Blir inflationen sex procent nästa år ska våra medlemmar ha minst sex procents löneökning", sa Målarnas förbundsordförande Michael Johansson till SVT i juni. Också bland IF Metalls medlemmar har kritiken varit omfattande, bland annat i debattartiklar och namninsamlingar. Dessutom finns det fackklubbar som redan gjort praktik av sitt missnöje. Bland gruvarbetarna på LKAB, företaget som i fjol håvade in en vinst på 30,2 miljarder, ställer fackklubben Gruv 135:an krav på löneökningar på 10 procent på ett år och Gruv 4:an på 20 procent.

En relevant fråga blir då hur man kan förmå företag att faktiskt avsäga sig sina vinstandelar och inte skjuta över allt på konsumenterna. På längre sikt vore det väl lämpligt - inte minst för att motverka andra kriser - att se till att socialisera särskilt viktiga branscher, såsom elindustrin? Ett alternativ på kort sikt skulle kunna vara någon form av riktade prisregleringar, kombinerade med investeringar för att samtidigt försöka motverka den lågkonjunktur som tycks stå för dörren. Genom prisregleringslagen har regeringen möjlighet att föreskriva både högstpris, stoppris och förbud mot prisocker, om det finns risk för en allvarlig prisstegring inom landet på en eller flera viktiga varor eller tjänster. Att prisregleringar kan fungera väl i vissa situationer har vi exempel på från andra världskriget, när både Sverige och USA införde omfattande prisregleringssystem som i efterhand bedömts som gynnsamma.

Samtidigt är prisreglering en svårnavigerad metod, i synnerhet i en tid när privatiseringar och marknadslogik har undergrävt möjligheterna till gemensamt ansvarstagande. Med prisregleringar på den inhemska marknaden kommer svenska producenter försöka exportera sina produkter till utlandet. I en utredning av prisregleringslagen från 2009 (SOU 2009:3) framhålls till och med möjligheten att kunna göra vinst på en bristsituation som det "som kan förmå företag att hålla beredskapslager och försöka vara förutseende". Något är med andra ord fundamentalt fel i systemet.

Ett annat alternativ för att omfördela ansvarsbördan skulle kunna vara en tillfällig momssänkning på livsmedel, en varugrupp som driver inflationen betydligt mer än till exempel energipriserna. Eftersom mat också utgör en jämförelsevis hög andel av låginkomsttagares konsumtion, skulle det också fungera fördelningspolitiskt bättre än klimatproblematiska subventioner av elförbrukning och transporter. Givet att underskott har blivit en sådan röd flagg i politiken skulle inkomstbortfallet från den uteblivna momsen kanske behöva kompenseras av andra skatter, förslagsvis på vinst.

Oavsett vilka åtgärder som lämpar sig bäst för denna mer direkta krishantering skulle svensk arbetar- och fackrörelse vara betjänt av att i större utsträckning rikta fokus mot den ojämlika logik som ligger bakom förhärskande idéer om inflationens orsaker och bekämpning. Här kan man med fördel snegla på kamrater i andra delar av Europa. Nederländska FNV lanserade nyligen kampanjen "Nederländerna förtjänar bättre!" ("Nederland verdient beter!"), där organisationen uppmanar befolkningen att vidta åtgärder för rättvisa lösningar på vad man refererar till som en "fullskalig inkomstkris". "Stora vinster görs på många ställen, så låt oss fördela dem mer rättvist", skriver FNV, och bjuder in till manifestationer. Liknande saker händer i andra europeiska länder. Den 10 november lamslogs delar av Frankrike av massdemonstrationer för höjda löner som arrangerades av CGT, landets näst största fackliga centralorganisation. Kollektivtrafiken i Paris låg till stor del nere, eftersom arbetarna anslöt sig till strejken och utlyste en Jeudi Noir (Svart torsdag) för trafiken. I England har också en strejkvåg som bland annat inkluderar järnvägsarbetare, postanställda, hamnarbetare och renhållningsarbetare svept över landet sedan i somras.

Det kan också vara värt att påminna om hur den svenska arbetarrörelsen har hanterat inflationshot historiskt. "Går den s.k. levnadsstandarden in i det rent rosenrasandes tecken, så att reallön och kontantlön alldeles slå ihjäl varandra, ja, det är beklagligt, men ingenting att göra åt", skrev arbetarförfattaren Robert Ågren i Metallarbetaren i september 1915. Det skulle kunna vara ett citat från valfri löne-pris-spirals-åberopare idag, men Ågren var ironisk. För visst fanns det något att göra åt den prisstegring och sänkning av reallönerna som första världskriget redan 1915 hade fört med sig. I efterhand har forskningen konstaterat att livsmedelsprisernas uppskruvning under denna period inte bara berodde på minskade importmöjligheter, utan också på den ökade exporten av vissa svenska varor, i synnerhet animaliska livsmedel, till den tyska marknaden. Dessutom tillkom det så kallade "jobberiet", det vill säga att producenter medvetet undanhöll varor från marknaden för att driva upp priserna. För många företag innebar alltså krigets första år en avsevärd vinstökning.

119305_04.jpgRolf Ågren i en polisrapport från 1905. Liksom andra i arbetarrörelsen slogs han mot dyrtiden. De vek sig inte för varningar om en löne-pris-spiral.

Allt detta visste Robert Ågren och resten av arbetarrörelsen. Under första halvan av kriget kom LO och Socialdemokraterna successivt att göra frågan om levnadskostnaden till en facklig och politisk prioritet. Utöver att uppvakta arbetsgivarna med krav på löneförhöjningar samt avkräva regeringen exportförbud för livsmedel och maximipriser på konsumtionsvaror, ansträngde sig arbetarrörelsen för att upplysa folket om den orättvisa fördelningen av krisens bördor. Bland annat lät man under hösten 1915 trycka upp illustrationer av hur den mängd livsmedel (exempelvis mjöl, ärtor och kött) som man kunde köpa för en krona hade minskat drastiskt sedan krigets utbrott. Samtidigt uppmanade man också i ett gemensamt cirkulär arbetarna att "på allvar, genom en allmän, kraftig och omfattande folkopinion ge sin mening tillkänna och kräva sin rätt så det höres". Detta åtföljdes av mer konkreta förslag på "stora, väl planlagda demonstrationståg" som skulle visa "de maktägande att dessa djupa led [...] icke stillatigande tolerera ett tillstånd som närmar sig det olidligas gräns". Situationen var givetvis på många sätt en annan då än idag - levnadskostnadernas stegring var ännu högre, arbetarfamiljernas marginaler var ännu mindre - men behovet av folklig opinion detsamma.

Även under andra världskriget var den svenska arbetarrörelsen fullt på det klara med att inflationen inte bara är en fråga om ekonomiska lagar, utan också om ansvarsfördelning. Det sammanfattas väl av en osignerad artikel som publicerades i tidningen Byggnadsträarbetaren 1942, där skribenten konstaterade att:

"Vi börja finna det ganska märkligt, att man inte samtidigt och med samma eftertryck rekommenderar andra samhällsgrupper att i samhällssolidaritetens intresse avstå av sitt överflöd eller föreslår åtgärder i den riktningen. Kan denna uppdelning möjligen bero på att man betraktar arbetarna som den enda medborgargrupp, som känner samhällssolidaritet? [...] Mer eller mindre öppet gör man gällande att vinststegringsmöjligheterna inte få justeras, ty då förlora företagarna intresset av att ta risker och stegra produktionen, vilket betyder ett avbräck för hela folkförsörjningen. Detta skulle ju innebära att en del medborgare behöver "mutas" för att göra sitt, medan andra skola finna det naturligt att offra sina intressen för det helas väl."

Och så kan vi väl inte ha det, eller hur?

Li Eriksdotter Andersson är doktorand i ekonomisk historia vid Stockholms universitet och medlem i Clartés redaktion.

4/22 Hårda tider - Pengarna, maten och klimatet

Category Image