Massvält på Afrikas horn och nedlagda lantbruk runtom i Sverige. Det hänger ihop. Frihandel och storbolag tar över vår livsmedelsförsörjning. Då går det som det går. Världens största folkrörelse kämpar emot.
Det finns drygt 300 000 mjölkkor i Sverige, men knappt 3000 gårdar. Sedan början på 2000-talet har antalet kor varit relativt oförändrat, medan mjölkgårdarna har lagts ner i stadig takt. 2016 hade varje mjölkgård i genomsnitt 85 kor. Nu är genomsnittet 106 kor.
Statistiken visar på en ökad industriell och exportinriktad produktion - en produktion som prioriterats i stort sett ända sedan andra världskriget. Att vi idag har färre mjölkkor och att gårdar kontinuerligt läggs ner är kanske ingenting som man lägger märke till - mjölken finns kvar på butikshyllorna. Men vad händer i tider av krig och kris, när priser på el och bränsle stiger och tillgången till insatsmedel begränsas? Produktionen har blivit mer sårbar och är kraftigt beroende av elektricitet, importerat foder och fossila bränslen. Den hållbara och småskaliga produktionen dör ut i det dolda. En liknande utveckling sker i övriga Europa och världen.
För trettio år sedan bildades La Via Campesina, världens största sociala rörelse, som samlar 200-250 miljoner bönder, lantarbetare, urfolk, fiskare, skogsbrukare och boskapsskötare runt om i världen. Rörelsen bildades som svar på en nyliberal ekonomisk globalisering vars konsekvenser är kännbara för naturbrukare över hela världen. De påverkas alla av samma lagstiftning: Världshandelsorganisationen WTO:s regler och avtal. Den fastslår att mat är en handelsvara som vilken annan, och mark och naturresurser objekt för spekulation. Dessa principer återfinns från och med 90-talet på flera nivåer: globalt, på EU-nivå och nationellt i Sverige.
För att möta de hot som den nyliberala ordningen skapar och lyfta fram alternativ, arbetar La Via Campesina på alla nivåer där beslut tas: globalt, regionalt, nationellt och lokalt. Föreningen NOrdBruk är den svenska medlemsorganisationen i La Via Campesina. l likhet med resten av rörelsen är målet lokalt förankrad och demokratisk förvaltning av naturresurser i linje med matsuveränitet.
Matsuveränitet är rätten att bestämma över produktionen av livsmedel: hur och var matproduktion ska bedrivas, vad som ska produceras och av vem. Det är ett begrepp som berör demokratiska rättigheter, och som tyvärr inte beskriver de livsmedelsproducerande system vi har idag. Matsuveränitet myntades av La Via Campesina under FN:s mat-toppmöte i Rom 1996. Enligt definitionen bör matsuveränitet innefatta ett skydd mot prisdumpning. Ett exempel är när överskott av mjölk i ett land dumpas i ett annat till priser under produktionskostnaden. Det leder i förlängningen till en nedläggning av den inhemska mejeriproduktionen. Förra året rapporterade SVT om att antalet mjölkproducerande företag i Skåne minskade från 1 198 till 256 mellan år 2000 och 2021, och att det framförallt är mindre produktionsenheter som lägger ner.
Jordbruksprodukter bör prissättas i relation till produktionskostnaden - varken för lågt eller för högt. Matsuveräniteten äventyras också avpriset på mark. I Sverige har priserna ökat med 700 procent sedan 1995, då Sverige blev medlem i EU.
Tillsammans med USA, Storbritannien, Australien, Guatemala och Nya Zeeland (länder starkt präglade av kolonialism) samt Ungern och Israel röstade Sverige nej till antagandet av FN:s deklaration om rättigheter för bönder och andra som arbetar på landsbygden (förkortat UNDROP på engelska). Tillsammans med ett liknande FN-dokument vid namn UNDRIP behandlar den rättigheter för de som producerar mat världen över. Deklarationen berör bland annat rätten till mark, vatten samt fröer och har fått stor betydelse i arbetet för matsuveränitet inom La Via Campesina. Den svenska delegationen hävdade att UNDROP strider mot existerande internationella avtal och nationell lagstiftning, vilket i sak är helt korrekt. WTO-avtalet Agreement on Agriculture och Sveriges minerallag (1991:45) reser direkta hinder för implementering av FN:s deklaration för bönder och lantarbetares rättigheter.
För att föreställa oss en annan värld än den byggd på de nyliberala principer om frihandel och fri spekulation som dominerat i över tre decennier kan vi blicka tillbaka på 80-talet i Sverige. Då fanns flera nödvändiga element för att uppnå matsuveränitet - om än med brister. Ett lagstadgat skydd mot spekulation på mark och naturresurser fanns i bland annat jordförvärvslagen, där bo- och brukarplikten i högre grad säkerställde användandet av jordbruksfastigheter för just livsmedelsproduktion i stället för spekulation eller rekreation. Det fanns även ett maxpris på jord- och skogsbruksmark som var kopplat till produktiv kapacitet. I stället för frihandel och konkurrens förhandlade staten och Lantbrukarnas Riksförbund (LRF)om priserna. Tullar hindrade att den exportinriktade produktionen från exempelvis Brasilien eller USA dumpade priserna i Sverige.
Bild: José Chávez Morado: Los Embozados, 1955.
När LRF gjorde en helomvändning och började förespråka medlemskap i dåvarande EG, och när Sverige antog kapitalliberaliseringsdirektivet för att förbereda ett inträde, eskalerade den nyliberala omvälvningen av jordbruket. Jord- och skogsbruksmark, elproduktion, gruvor, industri, sjukvård och bostäder blev rutor i det globala monopolspelet. Den civila beredskapen slopades. Graden av självförsörjning på livsmedel har sjunkit från nära 100 till runt 25 procent, om foderimport räknas in. Importen som dumpar priserna på jordbruksvaror i Sverige kommer från mark som tagits från bönder i De Jordlösas Rörelse (MST) i Brasilien, ännu en del av La Via Campesina. Virkespriserna i Sverige hålls på liknande sätt extremt låga - samma pris som för 40 år sedan - genom de svenska skogsbolagens landgrabbing i Östeuropa.
Grundarna av NOrdBruk och andra bondeorganisationer runt om i världen såg riskerna med den framväxande nyliberalismen och mobiliserade sig globalt redan innan det nyliberala systemet var på plats. Trots att det nu gått trettio år och kopplingen mellan orsak och verkan borde vara allmänt accepterad, är politiken i EU och Sverige inriktad på mer frihandel och monopolisering av naturresurser.
Just nu utökas frihandelssystemet genom EU-kommissionens och flera medlemsländers ratificering av ett antal bilaterala frihandels- och frihandelsrelaterade avtal. I januari 2023 tar Sverige över ordförandeskapet i Europeiska unionens råd - en möjlighet att sätta agendan för arbetet. Sveriges officiella prioritering, före och efter regeringsskiftet, är att färdigställa och ratificera frihandelsavtal. Man strävar efter att bemöta de problem som vi står inför idag med samma metoder som orsakat dem.
I tider av krig och kris ser vi, om och om igen, hur sårbart systemet är när det är beroende av global handel och marknadens dominerande aktörer. Ett livsmedelssystem där de varor som är billigast premieras kan inte samtidigt prioritera verkliga människors behov.
Sverige trycker på för att ratificera avtalet mellan EU och Mercosur (det sydamerikanska handelsblocket som i detta fall innefattar Brasilien, Argentina, Paraguay och Uruguay). De direkta konsekvenserna av detta avtal skulle bland annat bli en minskad matproduktion i EU och ökade utsläpp av växthusgaser, samt ökade hot mot mänskliga rättigheter i Sydamerika. De indirekta konsekvenserna skulle dock gå långt utöver de avtalande parternas gränser.
Trots att en principiell överenskommelse för EU-Mercosur-avtalet nåddes 2019 har det ännu inte ratificerats på grund av kritik från ett antal EU-medlemsländer. Därför höjs röster, bland annat från EU-kommissionen, om att beslut ska kunna tas utan att medlemsländerna får något att säga till om. Till exempel har det föreslagits att bilaterala avtal som EU-Mercosur ska delas upp i tre delar: politiskt samarbete, investeringar och handel. Handelsdelen av avtalet skulle då falla under EU:s egen jurisdiktion och inte kräva medlemsländernas godkännande. Processen skulle gå snabbare, och det skulle bli betydligt svårare för civilsamhället att påverka.
En central fråga i La Via Campesina är arbetet mot den ekonomiska globaliseringen genom frihandelssystemet och storföretagens makt, för en alternativ globaliseringen byggd på solidaritet. Parallellt med WTO:s ministerkonferens i Geneve i juni i år tog La Via Campesina fram Genevedeklarationen om matsuveränitet. Man kräver att WTO och dess avtal stoppas, och att framtida avtal håller sig borta från jordbruket. Istället förespråkar La Via Campesina ett internationellt ramverk för diskussion av handelsfrågor baserat på matsuveränitet och UNDROP. Nationellt uppmanas länder att gå ur WTO och istället bilda allianser med varandra i kampen för matsuveränitet.
I traditionellt jordbruk är det oerhört viktigt att producera, spara och byta utsäde, bönder emellan. Detta system är mycket resilient, då det baseras på mångfald och solidaritet. I Sverige finns idag relativt få producenter av fröer, en fråga som spelar en ytterst stor roll i synnerhet med tanke på klimatförändringarna. Den forskning och växtförädling som tidigare bedrivits i de norra delarna av landet är nedlagd, och förädling och framtagandet av nya växtsorter sker huvudsakligen i Skåne. Makten över vår mat centreras alltmer i ett fåtal aktörers händer. Även forskningen centreras och strömlinjeformar våra jordbrukssystem. Det kostar oss vår produktions- och anpassningsförmåga och vår krisberedskap.
Rätten till utsäde hotas inom EU genom förslag på avregleringen av det som kallas "nya genmodifierade organismer". Dessa organismer är framställda med teknik, patenterad och ägd av ett enskilt företag, som främst "arrangerar om" en organisms eget genetiska material. Med denna teknikalitet som argument vill man undvika den lagstiftning som kräver transparens och spårbarhet av manipulerade gener. Ett sådant undantag skulle ha förödande konsekvenser för bönder inom EU. Den kritik som lyfts av ECVC (som ingår i La Via Campesina och representerar små- och medelstora jordbruk i Europa) är att EU helt har undvikit att beröra frågan om patent. Genetiskt modifierade organismer innefattas vanligen av patent, och det undantag som nu föreslås öppnar för missbruk genom att även inkludera traditionellt framtaget utsäde. Det kommer att bli möjligt att påstå att en gröda med egenskaper som liknar de som härstammar ur en patenterad gen (exempelvis resistens mot en särskild växtsjukdom) framtagits illegalt och därför är stöld av intellektuell egendom. Bevisbördan skulle dessutom falla på den anklagade jordbrukaren.
Kampen för matsuveränitet är varken nationalistisk eller patriotisk, utan baseras på global solidaritet. Idag ser vi en framväxande ekofascism och ordet "suveränitet" kopplas allt starkare till nationalstater. Men La Via Campesinas arbete handlar om att kämpa för matsuveränitet tillsammans, under en gemensam paroll. Eftersom frihandeln och dess relaterade avtal är global är även dess konsekvenser globala, och därmed krävs det att vi organiserar oss globalt för att göra motstånd. Kampen för matsuveränitet är inte heller biståndsarbete - det handlar inte om hur vi i västvärlden bör hjälpa livsmedelsproducenter i det globala syd. Det handlar om att sammankoppla de utmaningar som vi möter i olika delar av världen, hur olika de än må se ut och hur mycket konsekvenserna än må variera. För likheterna är ännu fler. Samma mekanismer framkallar hoten - inte bara mot jordbrukare, fiskare, pastoralister och urfolk, utan mot varje människa, världen över.
