Dagarna efter den brittiska drottningens begravning föreläser den indiska författaren Arundhati Roy i London. Hon talar om kolonialismen, om våldet i Indien, om identitetspolitikens virrvarr och om Ukraina och hotet om kärnvapenkrig. Det är ingen ljus betraktelse. "Men även här, i stanken av rikedom i City of London, kan besökaren känna mullret under fötterna ..."
Huvudrubriken för denna föreläsning, Sådant som inte kan sägas, är också titeln på en liten bok jag skrev tillsammans med skådespelaren John Cusack. Den handlade om en resa till Moskva i december 2013 för att träffa Edward Snowden. Den andra medresenären var Daniel Ellsberg - för de av er som är för unga att minnas så var han sin tids Snowden, visselblåsaren som offentliggjorde Pentagonpapperen om Vietnamkriget.
Snowden, som för flera år sedan varnade oss för vår sömngångaraktiga marsch in i övervakningsstaten, fortsätter sin exiltillvaro i Moskva. Och under stor begeistring har vi ramlat in i den övervakningsstat han varnade för, med våra små mobilkompisar som blivit oss lika intima och oundgängliga som vilket kroppsligt organ som helst. De spionerar på oss, samlar in och förmedlar vår mest personliga information så att vi kan spåras, kontrolleras, standardiseras och domesticeras. Inte bara av staten, utan också av varandra.
Tänk dig att din lever eller gallblåsa inte i grund och botten arbetade för ditt välmående! Då skulle doktorn säga att slutet var nära. I den fällan sitter vi. Vi klarar oss inte utan, men det tar kål på oss.
Den första delen av min föreläsning handlar om vad som kan och inte kan sägas. Den andra om hur den värld vi känner till faller samman.
Det har varit ett dåligt år för dem som har sagt och gjort Sådant Som Inte Kan Sägas Eller Göras. I Iran mördades 22-åriga Mahsa Amini när hon häktats av Irans moralpolis för försyndelsen att inte bära slöja på det sätt som bestämts. Under de protester som följt och fortgår har många mördats.
Hindunationalisterna i Indien på marsch. Bambukäpparna redo.
Samtidigt har muslimska skolflickor i Karnataka i södra Indien blivit fysiskt trakasserade av högerextrema hinduiska män när de ville hävda sin identitet som muslimska kvinnor genom att bära slöja i klassrummet. Det är en plats där muslimer och hinduer bott tillsammans i århundraden men som nu blivit farligt polariserad.
De båda företeelserna - strikt hijab i Iran och hijabförbud i Indien och andra stater - kan tyckas vara rakt motsatta men är det egentligen inte. Att tvinga på en kvinna en slöja, eller tvinga av henne den, handlar inte om slöjan. Det handlar om tvång. Klä på henne. Klä av henne. Den urgamla upptagenheten med att kontrollera och styra kvinnan.
I augusti blev Salman Rushdie vildsint anfallen i New York av en muslimsk fanatiker för sin bok Satansverserna, utgiven första gången 1988. Ett år senare utfärdade Ayatollah Khomeini, den iranska revolutionens ledare, sin bannbulla och krävde Rushdies död. Många år senare, när det äntligen verkade som om ilskan och känslostormarna började lägga sig och Rushdie gradvis kunde krypa fram ur sitt gömställe, kom attacken.
Efter de första nyheterna om att den 75-åriga Rushdie hade överlevt och var vid gott mod, blev det inga fler nyheter. Man kan bara hoppas att han tillfrisknar och kan återvända till litteraturen med alla krafter i behåll. Statsöverhuvuden i Europa och USA har uttalat ett starkt stöd för Rushdie, och en del har något egennyttigt försäkrat att "hans kamp är vår".
På samma gång befinner sig Julian Assange i ett eländigt tillstånd. Han är kvar inlåst i Belmarshfängelset och väntar på att utlämnas till USA där han kan dömas till döden eller flera livstidsdomar. Assange offentliggjorde och visade upp några av de förfärligare krigsförbrytelser som begicks av dessa staters soldater, i krig där hundratusentals dog.
Vi måste alltså hejda oss innan vi beskriver det avskyvärda angreppet på Rushdie med klichéer som "civilisationernas krig" eller "demokratin mot mörkret". Miljoner har mördats i invasioner som letts av dessa så kallade försvarare av det fria ordet, och bland dessa miljoner fanns också författare, poeter och konstnärer.
En nyhet från Indien är att Nupur Sharma, talesperson för det regerande nationalistiska hindupartiet BJP och tidigare ständigt återkommande översittare i tv:s pratshower, i juni gjorde flera obehärskade kommentarer om profeten Muhammed i ett provokativt framträdande vars syfte verkade vara att förolämpa. Det blev internationella protester och efter flera dödshot har hon dragit sig tillbaka från offentligheten. Men två hinduiska män som stödde hennes uttalande blev brutalt halshuggna. Under de följande dagarna har muslimska fanatiker i stora massor samlats för att sjunga "tan sesar juda" (skilj huvudet från kroppen) och kräva att staten lagstiftar mot hädelse. De verkar inte förstå att inget skulle göra staten lyckligare.
De är inte de enda som sammanknippar censur och mord. Tidigare denna månad var jag i Bangalore för att tala på femårsdagen av mordet på min vän Gauri Lankesh, journalisten som sköts utanför sitt hem av hinduiska fanatiker. Det var ett i serien av mord som verkar kunna knytas till samma skugglika grupp: Narendra Dabholkar, läkare och välkänd rationalistisk intellektuell, sköts 2013; kamrat Govid Pansare, författare och medlem i Indiens kommunistparti, sköts i februari 2015, och en forskare i Kannada, professor M.M. Kalburgi, i augusti samma år.
Mord är naturligtvis inte den enda form av censur vi upplever. Nu i år, 2022, kommer Indien på 150:e plats av 180 i World Press Freedom Index' rankning, efter Pakistan, Sri Lanka och Myanmar. Vi kontrolleras inte bara av regeringen, men av mobben på gatorna, av trollfabriker i sociala medier och, ironiskt nog, av medierna själva. I en av de hundra 24-7-nyhetskanaler på tv som brukar kallas Radio Rwanda så rasar de ylande nyhetsankarna mot muslimer och "antinationalister" och kräver att oliktänkande ska arresteras, avskedas och straffas. De har förstört människors liv och anseende helt opåtalt och utan att ställas till svars. Aktivister, poeter, intellektuella, advokater och studenter arresteras nästan varje dag. Kashmir - Dalen varifrån inget nytt kan komma - är ett jättestort fängelse. Snart kommer där att finnas fler soldater än medborgare.
Varje samtal mellan Kashmirinvånare, privata lika väl som offentliga, till och med deras andetag, övervakas. I skolorna undervisas muslimska barn i att sjunga hinduiska bhajans, under förevändning att de ska lära sig älska Gandhi. När jag tänker på Kashmir kommer jag av en eller annan anledning att tänka på hur vattenmeloner i vissa delar av världen odlas i fyrkantiga formar för att bli kubiska och lättare att lagra. I Kashmirdalen tycks den indiska regeringen företa detta experiment med människor i stället för meloner. Under pistolhot.
På slätterna kring Ganges - kobältet - i norra Indien uppmanar helt ostraffat en mobb av svärdbärande hinduer, anförda av gudsmän som medierna av någon anledning kallar "siare", till folkmord på muslimer och våldtäkt på muslimska kvinnor.
Vi har fått se lynchningar mitt på dagen och folkmord på mer än tusen muslimer (icke regeringstrogna källor satte siffran närmare tvåtusen) i Gujarat 2002 och i hundratal i Muzaffarnagar i Uttar Pradesh 2013. Föga överraskande inträffade båda massakrerna strax före viktiga val.
Salman Rushdie.
Vi har sett hur den man som var ansvarig minister under Gujaratmassakern, Narenda Modi, har stärkt sin ställning som Hindu Hriday samrat (Hinduiska hjärtans kejsare) och erövrat landets högsta ämbete. Han har aldrig uttryckt någon ånger eller bett om ursäkt för vad som hände. Vi har sett honom fortsätta att samla politiskt kapital med sin farliga, hånfulla antimuslimska retorik. Vi har sett högsta domstolen befria honom från allt ansvar, såväl juridiskt som moraliskt. Vi har sett, och äcklats, när ledare för den så kallade fria världen omfamnar honom som statsman och demokrat.
Förra månaden firade Indien sjuttiofem års frihet från det brittiska styret. Från sin upphöjda talarstol i Röda fortet i Delhi mullrade Modi om sin dröm att stärka Indiens kvinnor. Han talade känslosamt, knöt näven. Han bar en turban i nationsflaggans färger.
Att stärka kvinnornas ställning i ett samhälle byggt på det hinduiska kastsystemet, där högkastiga män i århundraden utövade vad de trodde vara deras föreskrivna rätt till dalit- och adivasi-kvinnors kroppar, det är inte bara en fråga om politik. Det handlar också om socialisering och trossystem.
Kurvan stiger för brott mot kvinnor i Indien och placerar landet bland de mest osäkra ställena i världen för kvinnor. Ingen förvånas i dessa dagar av att se hur ofta förövarna tillhör eller är förbundna med de styrande skikten. I dessa fall har vi fått bevittna folkupplopp till stöd för våldtäktsmän. Nyligen blev en nittonårig flicka våldtagen och mördad, och den styrande lokalpolitikern klandrade hennes far för att "ge råmjölk till hungriga katter".
Just som Modi höll sitt tal på självständighetsdagen kungjorde BJP-regeringen i delstaten Gujarat en särskild amnesti för elva män som avtjänade livstids fängelsestraff för gruppvåldtäkten 2002 mot 19-åriga Bilkis Nano och mord på 14 medlemmar i hennes familj, däribland hennes mor, systrar, småbröder, mostrar, morbror, kusiner, ett en dag gammalt kusinbarn, och Saleha, Bilkis treåriga dotter, som fick huvudet krossat mot en sten.
Detta ohyggliga brott, ett av flera liknande, var en del av 2002 års antimuslimska pogromer som jag talade om tidigare. Den nämnd som godkände frisläppandet innehöll flera BJP-medlemmar. En av dem var en vald lagstiftare som senare yttrade officiellt att eftersom några av de dömda var brahminer med "god sanskar" (god uppfostran), så var det osannolikt att de över huvud taget var skyldiga.
Edward Snowden.
Om fall som undersöks av det centrala åklagarämbetet, såsom detta, står det i lagen att varje beslut om amnesti för dömda måste godkännas av centralregeringen, det vill säga Naendra Modis regering. Så vi måste anta att denna tillåtelse hade givits.
När de dömda kom ut hälsades de utanför fängelsemurarna som hjältar - de fick blomsterkransar, sötsaker och man kysste deras fötter - av medlemmar i hinduiska grupper som är löst anknutna till BJP ("löst" för att kunna göra det möjligt att förneka samröre) och bildar "Sangh Parivar", Den förenade familjen. Om några månader går Guarat till val.
I Indien händer det konstiga saker precis före våra fria och hemliga val. Det är alltid den farligaste tiden. Medan våldtäktsmännen och mördarna återtar sin ställning som respekterade samhällsmedborgare, arresterades Teesta Setalvad, en aktivist vars organisation Medborgare för rättvisa och fred minutiöst har samlat ihop en väldig dokumentation som visar Gujaratregeringens medbrottslighet i allmänhet och Narenda Modis i synnerhet i massakrerna 2002. Teesta Setalvad anklagades för förfalskning, påverkan på vittnen och försök att "hålla grytan kokande".
Under dessa villkor lever och arbetar vi. Och säger det som inte kan sägas. För det talade ordet, som för allt annat, tillämpas lagen selektivt betroende på kast, religion, kön och klass. En muslim kan inte säga det hinduer kan säga. En Kashmirinvånare kan inte säga vad alla andra kan säga. Solidaritet och att föra andras talan är viktigare än någonsin. Men också det har blivit en riskfylld verksamhet.
I Indien som i andra stater har processen att göra identitet till ett vapen, samtidigt som identiteten sönderdelas och atomiseras till mikrokategorier, förvandlat hela atmosfären till en sorts straffande, kätterijagande maskin. Också mikroidentiteterna har utvecklat en makthierarki. I sin bok Elite Capture (2022) beskriver filosofen Olufemi O. Taiwo hur vissa individer lyfts fram ur dessa grupper. Ofta återfinns de i stater med stor makt, i storstäder, på stora universitet, med socialt kapital på internet, och av stiftelser, medier och organisationer ges de plattformar för att tala för och besluta för den övriga delen av gemenskapen.
Det är en begriplig reaktion på historisk plåga och förödmjukelse. Men det är inte en revolutionär reaktion. Att bilda en mikroelit kan inte vara det enda svaret på att bilda en makroelit. En del empirisk forskning har visat att om vi inlåter oss på en kultur av förbud och censur, så är det högern som får oproportionerliga fördelar. En färsk studie av PEN America av förbjudna skolböcker visar att den överväldigande majoriteten av förbjudna läroböcker rymmer progressiva texter om genus och klass.
Julian Assange.
Att försegla gemenskaper, reducera och jämna ut deras identitter i en slags silo är riskfyllt och utesluter solidaritet. Det var och är, ironiskt nog, det slutliga målet för det indiska kastsystemet - dela upp folket i en hierarki av oförstörbara silos, och ingen gemenskap klarar av att dela smärtan med en annan eftersom de är i konstant konflikt. Det fungerar som en självgående, intrikat administrations- och övervakningsmaskin där samhället administrerar och övervakar sig själv, och i den processen säkerställer att de övergripande förtrycksmekanismerna består. Alla utom de allra högst upp och allra längst ned (och dessa grupperingar är också noggrant graderade) är förtryckta av någon och har någon att förtrycka.
När en gång detta virrvarr av snubbeltråd lagts ut kan nästan ingen klara testet på renhet och korrekthet. Helt säkert nästan ingenting av det vi en gång tänkt på som god eller stor litteratur. Absolut inte Shakespeare. Inte Tolstoj - hur kunde han drista sig till att förstå sinnelaget hos en kvinna som Anna Karenina? Inte Dostojevskij som bara refererar till äldre kvinnor som "kärringar". Med hans måttstock skulle jag säkert kvalificera mig som "kärring". Men jag vill ändå att han ska läsas. Det säger sig självt att med dessa måttstockar skulle varje helig bok från varje religion inte klara granskningen.
Mitt i det offentliga samtalets oväsen närmar vi oss raskt ett slags intellektuellt sammanbrott. Solidariteten kan aldrig vara snövit. Den måste utmanas, debatteras, grälas om, rättas. Gör vi inte det så förstärker vi just det som vi gör anspråk på att bekämpa.
Nu vill jag övergå till det som är underrubriken för min föreläsning - sönderfallet av världen som vi känner till den. Jag vill tala lite grand om drottningar och deras begravningar.
När den brittiska drottningen dog bad mig några brittiska tidningar att skriva något om hennes bortgång. Förfrågan förbryllade mig något. Kanske därför att jag aldrig bott i England så fanns drottning Elizabeth II bara långt ute i marginalen i min föreställningsvärld. Så jag sade, javisst, men det kommer inte att handla om den drottning ni tänker på.
Den drottning jag tänkte på var min mamma som grundade och drev en högstadieskola och dog tidigare denna månad. På gott och ont är det hon som djupast har påverkat mitt liv. Vi var bittra motståndare och fruktansvärt goda vänner. Hon var det hinderlopp som jag strukturerade mitt liv efter från det jag var mycket ung. Och nu när hon har lämnat mig med brustet, nej krossat hjärta, verkar mitt ganska udda livsmönster inte vara meningsfullt längre. Jag var frestad att låta denna föreläsning handla om två begravningars politik. En på världsscenen och den andra i en liten stad i södra Indien. Men jag motstår frestelsen.
Utan nu är det kanske dags för mig att säga det första av Sådant Som Inte Ska Sägas, i alla fall inte här i London, inte nu.
Jag häpnade över pompen och ståten och dagar av ändlösa tv-program med riterna och ritualerna från drottningens begravning. Jag blev lamslagen av de krypande, vördnadsfulla hyllningarna från de mörkare människor som uppbär höga ämbeten i hennes forna kolonier, i dag kända som Samväldet. Det fanns inget sam med detta välde. Det var utsugning. Och flödet gick i en riktning. Vi i kolonierna betalade för dessa dyra dräkter, pälsar, juveler, gyllene spiror.
Det finns mycket att säga om kolonier och kolonialism och de monarker som styrde över denna barbariska period i historien. Vem kan bättre än Stuart Hall berätta den historien? Men vad hjälper det - bara lite graffitti medan kavalleriet rider förbi? Historikern Mike Davis uppskattar att under sista fjärdedelen av 1800-talet dog mellan 30 och 60 miljoner människor av hunger i huvudsakligen mänskligt vållade svältkatastrofer i det koloniala Indien, Kina och Brasilien. Han kallar det Den stora victorianska förintelsen.
Varför älskar och beundrar vi dem som förödmjukar oss? Det kunde vara den mest såväl politiskt som personligt angelägna frågan i vår tid.
Ursäkta mig, om detta låter som en onyanserad anmärkning om kolonialism. Det är inte så jag menar. Jag räknar mig inte till de indiska intellektuella som rasar mot kolonialismen men väljer att hålla tyst om allt som är fel i vårt eget samhälle. Det hinduiska kastsystemet är till exempel ett av det mest brutala system för samhällelig över- och underordning som världen skådat. Många skulle kalla det en form av kolonialism som föregår den brittiska kolonialismen och råder än i dag. Kast är motorn som driver det moderna Indien. Det är uppseendeväckande att så många indiska författare och intellektuella lyckas att fullständigt bortse från kastfrågan. För att inte se något som stirrar oss i ansiktet nästan varje sekund, varje dag, måste de luta sig mot den litterära eller akademiska versionen av en mycket sinnrik, tillkrånglad yoga asanas.
Narenda Modi samlar politiskt kapital med hets mot Indiens muslimer. Bild: Al Jazeera English.
Allt det här är ämne för mycket av mitt författarskap, så nu vill jag gå tillbaka till min förvirring vid drottningens begravning. Vad handlar det egentligen om? Snälla, hjälp mig, för jag förstår inte.
Det kan ju inte ha varit avskedet från en 96-årig monark för en liten ö-nation som inte ens riktigt klarar hålla ihop alla delar - Skottland, Wales och Nordirland. Var det bara ett återvändande, en nostalgisk hälsning, en lovsång till spöket från Imperiet där solen aldrig går ned? Eller var det något mer? Handlade det om det förflutna, eller handlar det om framtiden?
Medan kriget i Ukraina utvecklas och den moderna världen som vi känner den spricker i sömmarna, var då hela pompan och ståten i själva verket ett pantomimiskt massmöte, en uppvisning, ett paraderande av vänner och bundsförvanter inför en strid som snart ska komma?
Det påminde mig om öppningskapitlet i Barbara Tuchmans Augusti 1914 (1962) om vägen till första världskriget:
"Så praktfullt var spektaklet denna majmorgon 1910 när nio kungar till häst deltog i begravningen av Edvard VII av England att folkmassan som stod där i tyst och svartklädd vördnad inte kunde hålla tillbaka rop av beundran. I scharlakansrött och blått och grönt och purpur red statsöverhuvudena tre om tre genom slottskvarteren med plymagerade hjälmar, gyllene kantband, blodröda bälten och juvelbesatta gehäng som blixtrade i solen. Efter dem kom fyra tronföljare, ytterligare fyrtio kejserliga eller kungliga högheter, sju drottningar ... och spridda särskilda sändebud från länder utan kungakrona. Tillsammans företrädde de sjuttio nationer i den största samling med kunglighet och högdjur som någonsin mött upp på samma plats, och i sitt slag den sista. Big Bens förstämda klockor slog nio när kortegen lämnade slottet, men historiens klocka stod på solnedgång, och den gamla tidens sol sjönk ned i en döende värld med en prakt som aldrig mer skulle skådas."
Det farliga spel på gravens rand som utspelas i Ukraina fördunklas till en del av oväsendet från båda sidors propaganda. Men historiens klocka kan mycket väl skena i väg mot solnedgången.
De olika åsikterna om kriget innefattar också en del tämligen tillkrånglad yoga asanas - åtskillig drastisk klarsyn och motsatsen till klarsyn - beroende på var man har bestämt att positionera sig. Många till vänster kan inte förmå sig att fördöma Rysslands invasion av Ukraina. De anser att det ukrainska motståndet mot Ryssland helt och hållet är framodlat och förpackat av västlig imperialism. Den ukrainska svältkatastrofen under tidigt 1930-tal har aldrig inträffat. De förnekar att miljoner ukrainare - historikern Timothy Snyder uppskattar antalet till fem miljoner - dog i hungersnöden i samband med Stalins framtvingade kollektivisering.
De betraktar Rysslands invasion i Ukraina som ett försvarskrig mot ett existentiellt hot mot det egna landet från Nato. Det är ingen osanning. Det faktum att Ryssland verkligen står inför ett allvarligt hot är svårt att förneka. Haken är att "försvarskriget" utkämpas som ett anfallskrig på ukrainsk mark mot det ukrainska folket.
Putin. Bild: www.kremlin.ru
När kalla kriget upphörde borde avmilitarisering och kärnvapennedrustning ha satt fart. Nato gjorde motsatsen. Det skaffade sig fler vapen, förde fler krig och utnyttjade allierades och närståendes territorium för aggressiva och provokativa utplaceringar av trupper och missiler. Om Ryssland genom ombud hade gjort samma sak i Europa eller USA som Nato gör, så är det inget tvivel om att vi hade fått höra en spegelvändning av moraliska argument och västlig medierapportering.
Det gör inte Valdimir Putin till en revolutionär antiimperialist eller demokrat på minsta vis. Inget kan rubba det faktum att han tror på en öppet fascistisk, antisemitisk, homofobisk, kristen nationalistisk ideologi (som han ironiskt nog kallar "avnazifiering"), utvecklad av hans två favoritideologer, Alexander Dugin och Alexander Proshanov.
Hans påstående att Ukraina, Krim och Belarus är oskiljbara från det land som utgjorde det gamla Rus, en teori grundad på den tusenåriga myten om dopet av hövdingen Volodymyr/Valdemar på Krim 988, har (med all rätt) mötts med hånskratt.
Men vi måste fråga oss varför det i samma kretsar inte betraktas som lika löjeväckande när det är fråga om Israels behandling av palestinierna med anspråk på det forntida Förlovade Landet för det judiska folket eller, med modern juridisk jargong, "det judiska folkets nationalstat".
Eller ta Indien, när Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS), den hindunationalistiska milis- och kulturrörelse som premiärminister Modi är medlem i, kräver "Akhand Barat", en på en gång futuristisk och antikverad fantasi - ett framtida fornstort Indien där Pakistan och Bangladesh erövrats och folken där underkastats hinduisk överhöghet.
I Europa rustar sig vanligt folk för den hårda vinter som står för dörren, med liten eller ingen uppvärmning, eftersom Ryssland, som svar på ekonomiska sanktioner, hotar att stänga av deras gasförsörjning. Samtidigt som ukrainarna okuvligt kämpar vidare, och chansen för en förhandlingslösning försvinner, växer oron för att kriget ska expandera och eskalera. Putin har meddelat att 300 000 reservister ska "partiellt mobiliseras", vad nu det kan betyda. För närvarande är kanske USA tillräckligt långt borta och tillräckligt säkert, men hela Europa, Ryssland och stora delar av Asien kan bli skådeplats för ett krig som inte liknar något som världen tidigare sett. Ett krig där det inte kan finnas en vinnare.
Är det inte dags för alla att ta ett steg tillbaka? Är det inte dags att börja ett riktigt samtal om fullständig kärnvapennedrustning?
Gud förbjude att Ryssland skulle tillgripa USA:s logik för att använda kärnvapen. I en artikel med titeln "Om atombomben inte hade använts", publicerad i december 1946, sa Karl K. Compton, fysiker och tidigare rektor för MIT, att bombningen av Hiroshima och Nagasaki "räddade hundratusentals - kanske flera miljontals - liv, både amerikanska och japanska; att om den inte använts skulle kriget ha pågått i många månader". Argumentet var att japanerna, trots att de hade besegrats, inte skulle ha kapitulerat utan kämpat till sista man om inte atombomben fällts över Hiroshima och Nagasaki och dödat hundratusentals människor.
"Var användningen av atombomben omänsklig?" frågar sig Compton. "Allt krig är omänskligt", var hans lugnande svar på den egna frågan. Det publicerades i The Atlantic, och dit skrev också president Truman och uttryckte stöd för detta argument.
Många år senare vidareutvecklade general William Westmoreland det argumentet under Vietnamkriget: "Orientalen sätter inte samma höga pris på livet som en västerlänning. Livet flödar, livet är billigt i Orienten." Med andra ord, vi asiater värderar inte våra liv och därför tvingar vi den vita världen att bära bördan av folkmord.
Och så har vi förstås Robert McNamara, som börjar karriären som planläggare av Tokyobombningen 1946, som dödade mer än 200 000 människor i två separata räder, fortsätter som chef för Ford Motor Company, och sedan som USA:s försvarsminister under Vietnamkriget där amerikanska soldater beordrades att "Döda allt som rör sig", vilket resulterade i att tre miljoner vietnameser miste livet.
McNamaras sista jobb var att ta hand om världsfattigdomen som ordförande för Världsbanken. Mot slutet av sitt liv, i en Erroll Morris-dokumentär kallad The Fog of War, ställer han den ångestladdade frågan: "Hur mycket ont måste vi göra för att göra gott?"
Som ni säkert har förstått samlar jag på sådana pärlor. Låt oss inte glömma att president Obama hade en dödslista. Eller att Madeleine Albright, som president Joe Biden nyligen beskrev som "en kraft för godhet, nåd och anständighet - och för frihet", på frågan om de uppskattningsvis en halv miljon irakiska barn som dött på grund av USA:s ekonomiska sanktioner gav sitt beryktade svar: "Jag tycker att det är ett väldigt svårt val, men vi tycker att det är värt priset."
Vart är vi på väg? Även de av oss som rakryggat står på det ukrainska folkets sida mot den ryska invasionen av deras land, kan inte låta bli att förundras över skillnaden i tonfall mellan västmediers bevakning av kriget i Ukraina och den andlösa beundran med vilken de täckte USA och Natos invasioner av Irak och Afghanistan, som dödade hundratusentals människor. I januari i år dubbades Tony Blair, den mest passionerade leverantören av de falska nyheterna om Iraks obefintliga massförstörelsevapen, till riddare av den mest prestigefyllda av brittiska ordnar, strumpebandsorden.
Putins påstående att Ukraina, Krim och Belarus är oskiljbara från det land som utgjorde det gamla Rus har mötts med hånskratt. Varför betraktas inte Israels anspråk på det forntida förlovade landet som lika löjeväckande?
När jag såg drottningens begravning häromdagen höll jag på att sätta det jag drack i vrångstrupen, då jag hörde en av biskoparna eller ärkebiskoparna säga att, till skillnad från dem som bara klamrar sig fast vid rikedom och makt, skulle drottning Elizabeth II bli älskad och ihågkommen för ett "liv i allmänhetens tjänst". Hennes son, den nye kungen av England, kommer att ärva hennes rikedom och ställning. Hans kungliga livsstil kommer inte att belasta hans egen privata förmögenhet, som enligt uppgift uppgår till runt en miljard dollar. Nej, den betalas med offentliga pengar, av det brittiska folket, av vilka miljoner, enligt Guardian, har börjat hoppa över en måltid om dagen bara för att "hålla lamporna tända".
Kanske är det svårt för oss andra att förstå mysteriet med det brittiska folkets närmast förtrollade kärlek till sin monarki. Kanske har det att göra med en nationell identitet och stolthet som varken kan eller bör reduceras till vulgär ekonomi. Men låt mig få ägna mig åt lite vulgaritet i en minut eller två.
En analys i Financial Times nyligen drar slutsatsen att inkomstskillnaderna i USA och Storbritannien är så stora att de skulle kunna klassas som "fattiga samhällen med några mycket rika människor". De är som oss "tredje världsinvånare" nu, bananrepubliker där de rika har skjutit ut sig i yttre rymden och där de fattiga faller ner i havet.
En Oxfam-studie från 2022 säger att Indiens 98 rikaste människor äger lika mycket som de fattigaste 552 miljoner människorna. För denna oförskämdhet har Oxfam-kontor i Indien blivit attackerade av skattemyndigheten och riskerar att stängas, liksom Amnesty International och alla andra organisationer som är kritiska mot Modi-regimen.
Kung Charles III, hur rik han än är, är fattig jämfört med Gautam Adani, världens tredje rikaste man, företagsmagnat från Gujarat och vän till Narendra Modi. Adanis förmögenhet uppskattas till 137 miljarder dollar - en summa som snabbt ökade under pandemin. När han först valdes till Indiens premiärminister, gjorde Modi en poäng av att flyga från Ahmedabad, Adanis hemstad i Gujarat, till Delhi i Adanis privatjet, som bär hans eget namn och logotyp. Under de åtta åren av Modis styre har Adanis förmögenhet vuxit från 8 miljarder dollar 2014 till vad den är nu - en ökning på 129 miljarder dollar. Jag säger det bara. Läs inte in någon djupare mening i det. Adanis pengar kommer från kolgruvor och drift av hamnar och flygplatser. Senast var han inblandad i det fientliga övertagandet av NDTV, den enda breda nationella TV-nyhetskanalen som vågar kritisera Modi-regimen. Det mesta av övriga medier är redan inköpta och betalade.
Företagen som spränger bergskedjor, kalhugger skogar och bleker korallrev finansierar också "lyckokonferenser", sportevenemang, film- och litteraturfestivaler. De skapar plattformar där modiga skribenter kan fördöma attacker mot det fria ordet och proklamera sitt engagemang för fred, rättvisa och mänskliga rättigheter. Och säga Saker Som Inte Får Sägas.
Kapitalismen sjunger på sista versen. Tyvärr tar den planeten med sig när den går under.
Mellan kärnvapenhökar och gruvföretag är det en kapplöpning mot botten.
Som lite lättsam underhållning under tiden, låt oss alla slåss om vilka gudar vi ska be till, vilka flaggor vi ska vifta med, vilka sånger vi ska sjunga.
Om jag råkat göra dig nedslagen, låt mig läsa ett e-postsvar som jag skrev till en medlem i publiken som (vänligt) kritiserade mig för att låta överdrivet optimistisk när jag talade till minne av Gauri Lankesh:
Om vi inte har något hopp, låt oss alla sitta ner och ge upp. Det finns miljontals utmärkta skäl för oss att vara pessimistiska. Det var därför jag föreslog en Hoppets och Förnuftets skilsmässa. Hoppet borde vara vilt, irrationellt och oresonligt.
I varje rad jag skriver, varje ord jag yttrar, säger jag egentligen detta: Vi är inte noll. Ni har inte besegrat oss.
För miljoner i världen med ryggen mot väggen är dessa debatter om hopp och förtvivlan en lyx. Även här, i stanken av rikedom i City of London, kan en besökare känna ett slags spänd, vibrerande oro, som mullret under fötterna när ett tåg närmar sig perrongen.
Inget av detta kommer att spela någon roll i händelse av ett kärnvapenkrig. Det kommer helt enkelt att göra slut på oss. Det är dags för de två sidorna att ta ett steg tillbaka. Och för resten av världen att kliva in. Armageddon har ingen klausul om en andra chans.
