Parapolitik är politik som bedrivs bortom demokratisk kontroll, utanför officiella institutioner och etablerade ramverk. Den är per definition hemlig och undandrar sig juridisk reglering. På samma sätt som månen har en lysande framsida såväl som en mörk baksida är parapolitiken inte någon anomali i den liberala demokratin, utan en fast beståndsdel, dess skuggsida.
Parapolitiken uppmärksammas sällan i offentligheten. Kanske förtränger vi rentav vår demokratis janusansikte så att vi kan leva våra liv utan samvetskonflikter.
Då och då blir parapolitiken synlig utan att det är meningen. Som när Wikilieaks håller upp Västvärldens smutsiga byk till allmänt beskådande i samband med krigen i bland annat Afghanistan och Irak. Eller när visselblåsaren Edward Snowden avslöjar att den amerikanska spionorganisationen NSA övervakar oss alla in i minsta detalj.
Då spricker bölden.
En liknande händelse inträffade 1966-1967, då det i bland annat New York Times avslöjades att den amerikanska underrättelsetjänsten CIA sedan slutet av 1940-talet hade infiltrerat, medfinansierat och påverkat studentorganisationer, fackföreningar, kyrkor och tidskrifter, mestadels i USA men också utomlands. Medierna glömde snart bort historien, men duktiga historiker som Giles Scott-Smith och Hugh Wilford har under de senaste decennierna bidragit till att synliggöra fenomenet.
PARAPOLITICS: CULTURAL FREEDOM AND THE COLD WAR
Anselm Franke, Nida Ghouse, Paz Guevara,Antonia Majaca (red.)
Sternberg Press, 2021
Den senaste insatsen på området är Parapolitics. Cultural Freedom and the Cold War. Denna omfångsrika och rikt illustrerade antologi skiljer sig från den existerande forskningslitteraturen genom sin uppkomst. Den är nämligen ett resultat av en hyllad och välbesökt utställning med samma titel i Haus der Kulturen der Welt i Berlin 2017-2018.
Kuratorerna kunde inte ha valt en bättre plats för utställningen. Världskulturhuset var en gåva från USA till Västberlin på 1950-talet. Huset designades som en frihetssymbol och blev snart ett ikoniskt exempel på västerländsk efterkrigsmodernism. Gåvan var samtidigt ett motdrag till de socialistiska nyklassicistiska flerfamiljshusen som byggdes på Stalinallee (senare omdöpt till Karl-Marx-Allee) i Östberlin.
Parapolitik-utställningen utmärkte sig genom att dra sig undan det kalla krigets binära konfliktperspektiv och rikta en kritisk udd mot den egna historien. Antologin präglas av samma anda och fördjupar utställningen genom texter i flera genrer - bland annat källmaterial, intervjuer, akademiska artiklar och lexikonliknande uppslag - skrivna av konsthistoriker, historiker, kulturkritiker och muséum-anställda.
Medan förra årets stora verk på området, Louis Menans The Free World. Art and Thought in the Cold War, fokuserade på oavsiktliga händelser, tillfälligheter och missförstånd i det transatlantiska kulturutbytet ger Parapolitics inblickar i de mer avsiktliga och målorienterade sidorna av det kulturella kalla kriget. Perspektivet har alltså förskjutits från den kommersiella och konsumtionsdrivna amerikaniseringen till statens roll. Boken undersöker särskilt parapolitikens område i form av propaganda, manipulation och undergrävande av oliktänkande.
Antologin lokaliserar parapolitikens historiska ursprung i etablerandet av en vit global överhöghet och den moderna statens födelse. Här gick kolonialism, slaveri och ras-segregation ofta hand i hand med proklamerandet av de borgerliga fri- och rättigheterna. Parapolitics är således också ett inlägg i debatten om avkoloniseringen av våra samhällen, inklusive debatten om i vilken utsträckning våra (konst-)muséer har frigjort sig från arvet från kolonialtiden - inte bara i form av den vita blicken på rasifierade människor, utan också vad gäller repatriering av stulna föremål och skapandet av större global jämlikhet.
Den centrala frågan i boken handlar om hur modernismen i konsten först räddades, därefter omdefinierades och slutligen blev hegemonisk under efterkrigstiden. I denna process blev den utopiska avantgardekonsten från första halvan av 1900-talet, som ofta hämtade inspiration utanför Västvärlden, på ett märkligt sätt förvandlad till ett slags "klassisk modernism" kopplad till västerländska framsteg och borgerlig frihet.
Denna process genomfördes under vissa ideologiska, ekonomiska och institutionella betingelser som fortfarande präglar samtidskonsten och dominerande samhällsdiskurser. Således är det idag en vanlig uppfattning att den konstnärliga friheten är ett resultat av denna process, trots att de tidiga avantgardisterna faktiskt gjorde uppror mot den västerländska civilisationen och framstegstanken, det borgerliga samhället och konstens koppling till den ekonomiska makten.
Som den amerikanska författaren och Nobelpristagaren Toni Morrison har påpekat är kanonbildning också imperiebyggande. Sedd från det perspektivet kom den nya kanon att stödja det informella amerikanska imperiet. Ett konglomerat av konst- och kulturinstitutioner, inklusive Museum of Modern Art i New York och Rockefeller Foundation, deltog i processen. Parapolitics fokuserar på den kanske viktigaste av dem: Congress for Cultural Freedom.
Kongressen etablerades 1950 och bestod av ledande västerländska intellektuella och konstnärer som bedrev en kulturkamp mot kommunismen. Bland medlemmarna och anhängarna kan man nämna filosofen Bertrand Russell, kompositören Nicolas Nabokov, filosofen Hannah Arendt och författaren Arthur Koestler.
Koestler och flera andra ledande medlemmar av Kongressen för kulturens frihet, som organisationen kom att heta på svenska, hade som yngre arbetat för den kommunistiska Tredje Internationalen. Därefter hade de hittat en ny arbetsgivare, men utan att sluta använda sig av de ljusskygga metoder som de hade tränats i när de var yrkesrevolutionärer.
Kongressen, som i hemlighet stöddes ekonomiskt av CIA, lyckades etablera sig i mer än 30 länder. Organisationen gav ut ledande kulturtidskrifter på alla kontinenter och organiserade bland annat utställningar, konserter, konferenser och seminarier. Genom dessa aktiviteter kombinerades kampen för västerländsk liberalism med den nya konstnärliga kanon: den omdefinierade modernismen, kallakrigs-modernismen.
Kongressen stödde sig på det faktum att modernismen hade kommit att fördömas och bekämpas som "degenererad" respektive "formalistisk/borgerlig" i både Hitlers Tyskland och Stalins Sovjetunionen. Kallakrigs-modernismen, som likställdes med det liberaldemokratiska samhället, ställdes därmed i kontrast till totalitarismen.
Projektet komplicerades dock av att Sovjetunionen under samma period lyfte fram historiska landvinningar inom konst och kultur. Rysk litteratur, balett och schack förmedlade bilden av en kulturnation som matchade resten av Europa. Samtidig präglades européerna av en stark men sällan öppet erkänd skepsis mot amerikansk kultur, vilket innebar att de måste överbevisas om att denna kultur inte bara utgjordes av tuggummi, tecknade serier och Hollywoodfilm.
Ett av svaren på detta var att lyfta fram den abstrakta expressionismen inom måleriet. Särskilt dess amerikanska variant framställdes som representativ för den västerländska konsten och överlägsen den officiellt kanoniserade socialistiska realismen i Östblocket. Jackson Pollocks målningar blev symboler för det västerländska samhällets kreativitet och frihet: en individuell och samtidigt universell konst som stod i motsättning till den kollektiva och statsstyrda konsten i öst.
Kongressen anordnade redan 1952 en kulturfestival med titeln "Masterpieces of the 20th Century". Utställningen turnerade därefter på ledande europeiska muséer som Musée National d'Art Moderne i Paris och Tate Gallery i London. Snart därefter fick dessa städer se sig förbisprungna av New York som världens konstcentrum.
Målgruppen för Kongressens aktiviteter var den icke-kommunistiska vänstern. Med utgångspunkt i antagandet att högern i stor utsträckning stödde USA:s utrikespolitiska målsättningar och att kommunisterna gick i Moskvas ledband var det mitten som kampen stod om. I Europa fick Kongressen inflytande inom flera socialdemokratiska och socialistiska partier, inklusive brittiska Labour och västtyska SPD. Den senare tyske förbundskanslern Willy Brandt var mycket aktiv i Kongressen, där han bland annat fungerade som förbindelselänk till Skandinavien. Brandt hade många goda kontakter och talade även språket efter sin exil under andra världskriget. Han bidrog bland annat till att flera företrädare för regionen deltog när Kongressen grundades i Berlin 1950. Han deltog själv som hedersgäst vid Kongressens första skandinaviska konferens i Stockholm 1952, där han dock inte blev särskilt imponerad av den svenska delegationen.
Samma år grundades Svenska kommittén för kulturens frihet med Ture Nerman som ordförande. Nerman hade precis som många andra ledande medlemmar av Kongressen ett förflutet som kommunist, men hade sedermera blivit socialdemokrat. Under kriget hade han profilerat sig som antinazist, inte minst genom att ge ut tidskriften Trots Allt! Eyvind Johnson, som senare skulle komma att tilldelas Nobelpriset i litteratur tillsammans med Harry Martinson, var också aktiv i Kongressen. Det var även Vilhelm Moberg, som med hjälp av finansiering från Kongressen 1954 skapade tidskriften Kulturkontakt.
Förmodligen var det emellertid Herbert Tingsten som var den mest inflytelserika figuren i Kongressens verksamhet i Sverige. På 1930-talet hade Tingsten varit professor i statsvetenskap vid Stockholms högskola. Under efterkrigstiden var han chefredaktör på Dagens Nyheter, där han gjorde sig känd som en ledande kritiker av den svenska neutraliteten och en förespråkare av ett närmande till västmakterna och särskilt USA. Sverige övergav inte sin neutralitet under det kalla kriget - det har man som bekant gjort först på senare tid. Därmed skulle man kunna förledas att tro att Tingstens hållning var marginell under perioden. Men med tanke på att Sverige under eftersträvade ett nära samarbete med västmakterna kan regeringen i ganska stor utsträckning sägas ha följt Tingstens linje.
Ytligt betraktat var Tingstens inflytande i Svenska kommittén för kulturens frihet inte särskilt iögonenfallande. Han var inte ens medlem. Men Tingsten hade under 1950-talet nära kontakter med flera av Kongressens ledande medlemmar - både nationellt och internationellt - och han gav ofta den svenska sektionen en betydande offentlig plattform genom att upplåta spaltutrymme i Dagens Nyheter. Dessutom bidrog han både genom sin forskning och genom att sprida teorin om att Västvärlden hade gått in i en apolitisk tidsålder präglad av "ideologiernas död". Den teorin blev ett credo för Kongressen och har sedermera vidareutvecklats till idén att västerlandet blivit ett postindustriellt paradis utan klasskamp.
Bild: Robert Nyberg.
Tidigare har historiker som Mikael Nilsson (Sverige), Johannes Lövhaug (Norge) och Ingeborg Philipsen (Danmark) bidragit till att återskapa delar av Kongressens historia i en skandinavisk kontext. Fortfarande saknas en omfattande och sammanhängande monografi om ämnet, men i Parapolitics kompletteras Nilssons, Lövhaugs och Philipsens bidrag av konsthistorikern Rhea Dalls fina kapitel "Neutrality, a Battlefield of Minds: The Congress for Cultural Freedom in Scandinavia". Dall lyfter bland annat fram den danske bibliotekarien Jörgen Schleimann, som från och med slutet av 1950-talet fick i uppgift att koordinera Kongressens verksamhet i Skandinavien. Schleimann fick bland annat Kongressen att engagera sig i kolonial- och rasfrågor. Eftersom Kongressen vid denna tidpunkt ansåg att kulturkampen mot den europeiska kommunismen hade vunnits försköts mycket av organisationens verksamhet till andra delar av världen, där man ville se till att nyligen självständiga stater orienterade sig västerut.
Dalls undersökning av Skandinavien är del av en forskningstrend som studerar Kongressens aktiviteter lokalt i de globala periferierna. En rad bidrag i Parapolitics skildrar Kongressens verksamhet i Afrika, som till skillnad från andra icke-västerländska världsdelar inte har varit föremål för grundliga studier. Därtill kommer bokens bidrag om en lång rad av Kongressens tidskrifter från Japan, Sydkorea, Mellanöstern och Latinamerika.
Man kan kritisera Parapolitics för att vilja för mycket, och för att inte knyta samman alla lösa trådar. Trots antologins fokus på Kongressen och dess konsekventa kritik av Västvärldens försök att med ofina och motsägelsefulla medel göra de egna värdena universella och hegemoniska är det långt från New York till Nairobi. Det är också stor skillnad på att bedriva källkritisk historia, skriva konstessäer och att utöva ideologikritik.
Med andra ord: kan Parapolitics misstänkas för att gå i samma fälla som dess undersökningsobjekt, det vill säga Kongressen? Inte nog med att boken har så storslagna målsättningar att det är svårt att infria dem; dess försök att fånga en komplex verklighet med nyckelbegreppet "parapolitik" liknar intill förväxling Kongressens hypnotiska besatthet av begreppet "frihet" som alltings måttstock.
Det finns dock flera saker som talar för antologin. För det första används begreppet parapolitik inte som någon tvångströja. Bokens genremässiga mångfald är också en styrka. Komplexitet låter sig sällan fångas i en enda framställningsform.
För det andra ansluter antologin sig till den nyare forskningens försök att anlägga ett globalt perspektiv på Kongressen, senast exemplifierat av antologin Campaigning Culture and the global Cold War: The Journals of the Congress for Cultural Freedom från 2017.
För det tredje är Parapolitics inriktad på estetik och konst. Det kan låta besynnerligt att den tidigare forskningen inte har varit det. Även om ämnena visserligen har tagits upp har historiker ofta stirrat sig blinda på det som de är experter på: personer och nätverk, ekonomi och politik. Självklart verkade Kongressen för att uppnå politiska mål som att motverka kommunistiska fredsinitiativ, bekämpa försök till neutralitet och öka uppslutningen bakom Nato, men aktiviteterna präglades av att de utfördes på det kulturella området. USA:s internationella maktpolitiska ställning skulle matchas finkulturellt.
Slutligen är bokens genomgående fokus på att dekonstruera begrepp som frihet och demokrati effektivt. Inte för att vi inte skulle vilja leva i ett fritt och demokratiskt samhälle. Tvärtom. Just för att vi vill ha ett verkligt fritt och demokratiskt samhälle måste vi se självkritiskt på vår historia, inklusive försöken att försvara demokratin med icke-demokratiska medel. Vi måste undersöka och diskutera om vårt internationella agerande levde upp till de demokratiska idealen och hur olika samhällsgrupper marginaliserades, manipulerades och trycktes ned.
Med andra ord: vi måste ständigt diskutera parapolitikens paradoxer.
