Daniel Strand gick på bio för att se Ruben Östlunds nya film. De negativa förväntningar kom på skam. Men det finns saker att diskutera i regissörens verk. Hur progressiv är hans granskning av över- och medelklassen?
Det här skulle ha blivit en sågning. Det var bestämt på förhand. Jag hatar ju Ruben Östlund. Inte på grund av hans monstruösa ego eller pösiga självgodhet, som jag själv har bevittnat när han på Stockholms filmfestival utropade sig till Roy Anderssons officiella tronarvinge. Jag ogillar honom för att hans filmer ger uttryck för ett obehagligt konservativt medvetande. Det framträder som kanske allra tydligast i Play från 2011, där en stereotyp skildring av ett invandrargäng som rånar blonda pojkar varvas med spekulativa bilder på somalier med vaggor. Men även i de efterföljande filmerna, där Östlund har lagt av med sitt kvasidokumentära anspråk - orörliga kameror vars till synes allseende ögon fångar allt på film - är det samma vita, manliga, bakåtsträvande blick. Problemet med den yrvakna skildringen av maskulinitet i Turist (2014) och den obegripliga "satiren" över konstvärlden i The Square (2017) är inte att filmerna är pretentiösa. Problemet är att de utgår från en implicit normativitet varifrån tittaren ska tycka att det är märkligt att kvinnor åker ensamma på semester eller att människor gör abstrakt konst. Östlunds filmer tycks ge uttryck för en diffus, halvt artikulerad önskan tillbaka till en tid när män var män och invandrare var skötsamma arbetare på ASEA.
Med tanke på att jag i över ett decennium år har odlat min egen variant av det som Liv Strömqvist i höstas kallade för "det oresonliga Ruben Östlund-hatet" var risken överhängande att Östlunds nya film, den Guldpalmsbelönade Triangle of Sadness, skulle göra mig lika arg som vanligt. I min hjärna var det bestämt att Ruben Östlund för alltid skulle få axla rollen som Sveriges mest överskattade regissör.
Det var därför med viss förvåning som jag en knapp timme in i Triangle of Sadness viskade till min biokamrat att det här ju var en kul film. För rolig är den, denna absurda och svängiga skildring av den globala superklassens excesser. Filmen inleds på en dyr restaurang i London, där modellparet Carl och Yaya hamnar i en alltmer irriterad diskussion om vem som ska stå för notan. Trots att Carl inte kan vara äldre än 25 har hans karriär redan gått i stå, och för att klara sig måste han förlita sig på Yaya. Hon har dock så det räcker: förutom att casha in från olika modelljobb får hon presenter från företag som hon marknadsför på sociala medier. Bland gåvorna finns en kryssning på en lyxyacht i en namnlös ocean, där merparten av filmen utspelar sig. På soldäcket svassar brittiska vapenfabrikörer, svenska tech-miljardärer och ryska affärsmän. De passas upp av en armada av smilande personal som lyder minsta vink i hopp om att, som managern Paula skriker, "tjäna pengar, pengar, pengar". Längst ner i båten, i maskinrummen och städskrubbarna, huserar det filippinska proletariat som bara i undantagsfall får en skymt av solen.
För oss som har sett fjolårets HBO-serie White Lotus är likheterna slående. Det är samma sylvassa klasstruktur, samma härskartekniker och samma likgiltiga slöseri med pengar och sprit. Men till skillnad från ångesten som hovrar över lyxhotellet i White Lotus är stämningen bland passagerarna i Triangle of Sadness god. Tillvarons inneboende tomhet tycks inte besvära den champagnesörplande klassen.
Woody Harrelson och Ruben Östlund under inspelningen. Foto: Plattform Produktion
Ändå är det något som inte stämmer. Båtens amerikanske kapten Thomas (spelad av Woody Harrelson) vägrar lämna sin hytt. Inifrån hans rum hörs glasklirr och sludder. Först när Thomas får veta att det blåser upp till storm går han med på att komma ut för att delta på den traditionsenliga "kaptensmiddagen". Iklädd vit uniform och med Lenins porträtt på en brosch bevittnar han hur sjösjukan sätter klorna i passagerarna. Samtidigt som han förstrött tuggar på en hamburgare - han är "inte så inne på fine dining" - börjar fler och fler gäster kräkas upp sina avsmakningsmenyer. Stormen förvärras, spyorna yr och middagen avbryts. De enda som inte tillbringar natten i framstupa sidoläge på sina toaletter är Thomas och den åldrade ryske affärsmannen, som super sig fulla och barrikaderar sig i kaptenshytten. Det utvecklas till en märkligt ömsint bromance, där den amerikanske marxisten och den postsovjetiske kapitalisten turas om att skrika ut förolämpningar, Noam Chomsky-citat och socialistiska appeller i båtens högtalarsystem. I ett misslyckat försök att stänga av ljudet orsakar Paula ett strömavbrott, vilket får båtens avloppssystem att sluta fungera. All skit som överklassen ackumulerat under den gångna veckan sprutar våldsamt tillbaka på de livrädda passagerarna
Men någonstans här, mitt i denna absurdistiska allegori över kapitalismens inneboende motsättningar, börjar Triangle of Sadness tappa fart. Filmens avslutande del, som på en dryg halvtimme skildrar hur en grupp överlevande från den kapsejsade båten försöker klara sig på en till synes öde ö, är otroligt seg. Östlunds poäng - att ett nytt (om än inverterat) klassamhälle omedelbart uppstår i detta påtvingade naturtillstånd - görs så övertydligt, utan minsta humor eller finess, att man bara väntar på att filmen ska ta slut. När den äntligen gör det, efter nästan två och en halv timme, infinner sig en känsla av vankelmod. Varför var denna farsartade skildring av en sjunkande borgerlighet tvungen att slå över i en utdragen plädering för klassamhällets oundviklighet? Varför måste Östlund förvandla den filippinska städaren Abigail till en manipulativ, sexköpande despot?
Kanske för att han inte är socialist. Det där konservativa medvetandet ljuger inte. Man får nöja sig med det lilla, nämligen att Ruben Östlund har gjort en rolig och på många sätt sevärd film. Livet är fullt av överraskningar, och långtifrån alltid av det trista slaget.
