En dikt av Erik Lindman Mata
Bild: Tora Nyberg.
I ett trångt rum,
som slocknat,
och vars
låga
krympt, alldeles,
alldeles,
nyss,
till
droppar
och flämtanden,
säger hon, skarpt
och högt
och andfått, att,
hon, äntligen,
har kastat sina
solrosor.
- För att de vissnat?
- Nej.
Ska vi vara solrosor?
Inte längre vända mot jorden?
Blicken fäst i det ovan, riktad mot någonting högre?
Nej, vi ska inte vara solrosor.
Vi ska vara själva solen.
Vi ska inte följa andras bana.
Vi ska själva leda oss,
bort från det sura vattnet,
ut i det skummande havet,
in i stenarna,
upp i träden.
Ni kan få vara någon av alla de andra stjärnorna.
Men vi ska vara solen.
Det är mot människorna vi står vända.
Det är mot oss själva vi vänder våra ansträngningar.
Det är våra egna hudar vi färgar i jaspis och kakao.
Det är vi själva som strålar vårt oförtröttliga och glada arbete,
- när vi står i solen -
Då skänker vi värmen till alla nedkylda.
Då strålar vi på alla händer och ryggar.
Då strålar vi på alla backar och hundar och bladverk.
Då strålar vi, en efter en, och outtröttligt.
Ni kan skicka hur många moln som helst,
att förmörka himlen och begråta livet.
Ni kan aldrig få solen att slockna.
Och det är för solen, som vi kämpar.
