Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt...
Kritik av Underdog-Metafysiken
Tio dagar i Harlem
Fidel Castro och hur det storpolitiska sextiotalet tar sin början
Simon Hall
Daidalos. 2022
SKIFTET MELLAN femtiotal och sextiotal: kolonierna höll på att frigöra sig och de nyblivna staterna hade gjort FN till sin arena. USA tävlade med Sovjetunionen om att vinna deras gunst, samtidigt som man intrigerade med ledarna för Europas gamla kolonialmakter för att störta Patrice Lumumba - den alltför radikale premiärministern i den före detta belgiska kolonin Kongo.
På Kuba hade revolutionen segrat och liknade fortfarande mest en uppsluppen karneval. Regeringen i Washington smidde vaga planer på att mörda Fidel Castro och störta Kubas regering. Men inget hade ännu beslutats. På hösten 1960 beslöt Fidel att ta karnevalen till lejonets håla. Han skulle närvara vid FN:s femtonde session och försvara den kubanska revolutionen inför hela världen. Havannatidningen Revolucion skrev optimistiskt att Fidels närvaro kanske skulle bli "första steget i den process som ska göra slut på imperialismen".
Den brittiske historikern Simon Hall har skrivit en bok som berättar om hur den kubanska delegationen under tio dagar vänder upp och ner på New York och drar de ogina amerikanska myndigheterna vid näsan. Kubanerna förbjöds att röra sig utanför Manhattan. När de också förbjöds att äta i matsalen på det hotell de bokat, tar Fidel med sig hela delegationen till FN där han samtalar med generalsekreteraren, Dag Hammarskjöld, och föreslår att kubanerna ska tälta i FN-skrapans trädgård. Det hela slutar med att Fidel och hans kamrater flyttar in på Hotell Teresa i Harlem, där de möts av jublande folkmassor från stadsdelens svarta invånare.
Rasfrågan var USA:s sjuka punkt. Genom att flytta in på ett hotell i det svarta Harlem och ta emot flera av ledarna i kampen för de svartas rättigheter riktade den kubanska delegationen världens uppmärksamhet på den fråga de amerikanska myndigheterna hade gjort allt för att dölja. Under tio dagar vallfärdade den tredje världens mest prominenta politiker till Harlem för att träffa och samtala med det revolutionära Kubas nye ledare. Också Nikita Chrusjtjov gjorde sig besväret, medan de amerikanska myndigheterna skar tänder.
Simon Hall har skrivit en fängslande bok där han tar oss med till en tid som lade grunden för 1960-talets radikala uppsving. I dag har sångerna tystnat, men vi kan hämta både styrka och insikter från Halls beskrivning av en tid då morgondagarna fortfarande sjöng.
Recensent: Benny Andersson
Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt...
... och de vackra människor jag där mött
Henrik Johansson
Verbal. 2022
När Dante steg ner i helvetet var det till en underjord av välordnade kretsar där folk plågades med eftertanke och långsiktighet. Diktaren fick till och med en ciceron som pekade ut sevärdheterna. När Henrik Johanssons diktjag kastas ut i lönearbetets och arbetslöshetens jämmerdal får han driva vind för våg mellan plågoanstalterna, i bästa fall vägledd av sina arbetskamrater. Här finns inte ens någon djävel som ger sig fan på att plåga: eländet är en biprodukt av en logik någonstans utom räckhåll. "Chefen sa: / Vi drar femton minuters lön. / Jag sa: / Vilka är vi? / Och så var det med det."
Så vandrar Johansson genom ett arbetsliv, och inlåter sig outtröttligen i dialoger med mjölsäckar, chefer, jobbarkompisar, arbetsverktyg. Ställer frågor som blottlägger lönearbetets absurditet, står inte sällan själv mållös. "Min arbetskamrat sa: / Först matar jag maskinen med deg, här matar jag automaten med mynt, vad skulle jag annars göra? / Och vad skulle han annars göra?"
Det är lyrik i Folke Fridells ena anda (alltså, rivarbohmsk, inte socialistisk realism med syndikalistiska förtecken) där man förgäves letar efter arbetets försonande, eller förädlande, drag.
Men det är sällan hopplöst, och aldrig något rop på hjälp från en självpåtagen talesperson för en lidande arbetarklass. Snarare dikter om att lära sig skratta åt det groteska godtycke som regerar över våra liv, om att utnyttja de öppningar till motstånd som ges. Är det nu en gång så att en bagare inte kan bli mätt av arbetsmoral så kan hon det i alla fall av saffranssnäckor.
Recensent: Erik Bohman
Andor
Tv-serie
Disney+ 2022
STAR WARS har alltid varit politiskt. Förutom de uppenbara influenserna - rymdopera, Kurosawas samurajfilmer och Joseph Campbells jungianska teorier - inspirerades regissören George Lucas av samtidshistoria. 2018 förklarade Lucas att han såg historien om de goda rebellerna som besegrar det onda rymdimperiet som en allegori för FNL:s kamp mot Förenta staterna i Vietnam. Uttalandet möttes med en del höjda ögonbryn. Regissören själv jämförde rymdimperiet, en fascistisk folkmordsregim, med Förenta staterna.
Andor, den fjärde Star Wars-serien som producerats för Disney+, tar Star Wars politik på allvar. Den är också det bästa som gjorts inom franchisen sedan originaltrilogin. Det är inte förvånande att seriens skapare, Tony Gilroy, haft den tyska storserien Babylon Berlin, om Weimarrepublikens sista dagar, som sin största inspirationskälla.
Andor börjar fjorton år efter den galaktiska republikens fall men diktaturen är fortfarande smygande. Den ineffektiva liberala oppositionen accepteras. Våldet riktas främst mot utomjordingar och människor i periferin, på koloniserade planeter eller inom det fängelseindustriella komplexet.
Diego Luna återvänder i rollen som motståndsmannen Cassian Andor från långfilmen Rogue One. I denna prequel är han fortfarande en apolitisk tjuv som rekryteras av Stellan Skarsgårds Luthen Rael, en sorts rymdens Gudrun Ensslin, som vill tvinga den fascistiska staten att avslöja sin repression genom spektakulära aktioner.
Om originaltrilogins rebell- er var modellerade efter nobla RAF-piloter i filmer som The Dam Busters eller 633 Squadron har Andors huvudpersoner mer gemensamt med de europeiska motståndsrörelsernas maquisarder som planterade bomber och knivhögg nazisympatisörer på smutsiga bakgator. För att vara en del av en Disneyägd miljardfranchise ger Andor en oväntat komplex och ibland brutal bild av vad man tvingas offra för att göra motstånd mot en fascistregim. Fiendesidan representeras inte heller av Darth Vaders eller rymdkejsarens mytologiska ondska utan av torra byråkrater, torterare som bara gör sitt jobb.
Stellan Skarsgård är fantastisk i rollen som Rael, en revolutionär som vet att han är beredd att offra allt, inklusive sin egen moral, för revolutionen. Genevieve O'Reilly spelar Mon Mothma, en liberal oppositionspolitiker som insett politikens begränsningar men ännu inte vet hur långt hon är beredd att gå. Att en stor del av säsongen ägnas åt Mothmas försök att flytta pengar mellan stiftelser och bankkonton för att finansiera motståndsrörelsen och att detta fortfarande är nagelbitande spännande säger en hel del om Andors kvaliteter.
Recensent: Johan Persson
Winston Churchill
His times, His crimes
Tariq Ali
Verso 2022
TARIQ ALI gör i sin tjocka biografi upp med decennier av engelsk idoldyrkan av den store ledaren Winston Churchill. Biografi efter biografi har lyft fram hans ledarroll under andra världskriget men gömt undan hans öppna motstånd mot kvinnlig rösträtt, vurm för imperialismen och beundran av karaktärer som Mussolini, Franco och den japanska kejsaren Hirohito.
Genom att vi får följa flera av 1900-talets största tragedier som den engelska kolonialismen i Irland, Churchills aktiva roll i svältkatastrofen i Bengalen 1943 eller Englands allians med fascister i grekiska inbördeskriget efter andra världskriget, framträder århundradet i konflikterna mellan konservatismens ärkepatriark och hans motståndare. Vart än Churchill sträcker ut sina klor, finner vi kommunistiska, marxistiska och anarkistiska motståndsrörelser som kämpar tillbaka.
Alis version av andra världskriget innehåller få berättelser om heroiska strider med amerikanska eller engelska pansarvagnar vid fronten. I stället domineras författarens mothistoria av de interna striderna inom länderna som ockuperades eller styrdes av fascisterna. Fokus ligger på italienska, grekiska, jugoslaviska, franska och spanska motståndsrörelser.
Trots en stark röd tråd, leder ibland utvikningarna om japansk krigstaktik eller internpolitiken inom den ryska sovjetiska armén för långt från bokens kärna. Men Ali lyckas med konststycket att presentera en kompakt och välskriven biografi över en av de värsta människorna i Europas moderna historia - och samtidigt skildra det motstånd han mötte.
Recensent: Joel Gordon Hultsjö
Riket exodus
Tv-serie
Viaplay. 2022
LARS VON TRIER är den överlägset skickligaste hantverkaren inom den genre- och öresundöverskridande konstnärsdisciplinen "dansk-svenska förvecklingar". Faktum är att han i sina två säsonger av farsskräckisen Riket (1994 och 1997) till och med vågade sig på det djärva greppet att vinkla linsen åt olika håll samtidigt. Han fick publiken att skratta lika nedlåtande/igenkännande åt såväl den svenska självgodheten och de stympade stormaktsfantasierna som åt den danska ölkulturen, chauvinismen och obefintliga arbetsmoralen. Sedan dess har små tecken på trötthet börjat visa sig i de annars så solida produktionerna. von Triers person och filmande har mest kretsat kring hans nazitourettes och extremt explicita misantropi. Men ingen levande kan väl ha missat att porten till Riket är öppen på nytt i en tredje säsong med tilläggstiteln Exodus.
Vem är dansken i von Triers värld 2022? Sjukhusets rationaliseringar märks genom att ett av de funktionshindrade oraklen i disken har ersatts av en robot (fördomarna är naturligtvis desamma). Det tyder på att Danmark har utvecklats till ett industriland med stora imperialistiska ambitioner och inte längre - med illa dold avundsjuka bakom den lallande fasaden - sneglar åt storebror i norr. Danskarna har till och med lagt sig till med en egen helikopter som de snurrar med i sin eviga tissemand-tävlan.
Vem är då svensken i von Triers (alltså danskarnas) värld 2022? Givetvis en politiskt korrekt glädjedödare som tjatar om vikten av en diversifierad, "hen-ifierad" arbetsplats och vill samtyckeslagstifta bort det gåtfulla spelet mellan dreng og pige. Annat det skrattas åt i Exodus är Sveriges underlåtenhet under andra världskriget och typiskt svenska manér som att lägga patiens enligt reglerna. I säsong 1 och 2 fickdet svenska kynnet representeras och narras i form av en barsk auktoritetsfigur. Nu hukar självömkande, psykiskt utmattade svenskar i underordnad ställning i korridorerna. Inte heller i rollistan signalerar danskarna att man tar Sveriges största nationella symboler på allvar. Mikael Persbrandt får spela mot Mads Mikkelsens tunnhårige och betydligt mindre kända bror.
Som svensk kan man dock trösta sig med att dansken i avsaknad av en organiserad arbetarrörelse som tillkämpat sig ett visst mått av kulturell förfining, funktionella bostäder och rationella avträden, är evigt dömd att styras av fryntliga småborgare och den ideologi dessa för med sig. "Frihet" mäts i hur tätt det är mellan bordellerna.
Det svenska löftet om klassfred har i alla fall försett oss med världens, eller i alla fall Nordens, bästa välfärd, eller hur är det nu?
Vid en enkel jämförelse visar sig Danmark ha högre a-kassa, bättre sjukvård och vinstförbud bland friskolorna. Den erkänt brutala och målmedvetna danska kapitalistklassen står sig numera slätt jämfört med sin svenska motsvarighets öppna arrogans. Det statligt sanktionerade rashatet och den danska kriminal- och migrationspolitiken är sedan ett decennium under stadig kopiering i Sverige.
Den danska folkets prioriteringsfrågor under valrörelsen var dock tydligen klimatet och sjukvården. Det sägs även att marxismen letar sig tillbaka i den danska samhällsdebatten, både inom akademien men framför allt - där den räknas - inom vänstern.
Som svensk börjar man motvilligt erkänna att det trots allt kan finnas visst fog för varför danskarna, som Persbrandt i rollen som Helmer jr. menar, "skrattar helt omotiverat i tid och otid".
Recensent: Erik Haking
Den avgörande striden
Gellert Tamas
Polaris 2022
GELLERT TAMAS skrev klart sitt fylliga verk om Jimmie Åkessons parti strax innan SD-ledaren höll sitt segertal för en regering, där han visserligen formellt inte fick ingå men ändå är den politiska dirigenten.
Tamas analyserar Sverigedemokraternas utveckling, alltifrån deras första, mera spektakulära, framträdande i Kungsträdgården bland höjda högerarmar och antisemitiska talkörer till makttillträdet med en ledare i kostym.
"Det räcker med att vinna ett enda val - men göra det ordentligt", har Ungerns ledare Victor Orban ofta upprepat och han ser hittills ut att få rätt. I Tyskland 1933 behövdes inte ens någon valseger, bara en smula välvilja från andra borgerliga partier -ett mönster som har upprepats intill denna dag. Att granska rötterna till Orbans svenska systerparti och förfasas över SD-medlemmars och sympatisörers öppna rasism är vi många som gjort under tre decennier. Nu vet vi att det är otillräckligt.
Tamas visar att ledningen för SD har en stor kontinuitet sedan 2006. När Åkesson därför talar om medlemmars heilande och uniformer som "irrelevant" och "historia" talar han definitivt mot bättre vetande. Ej heller verkar SD-toleranta högerintellektella som Ivan Arpi, Ann-Charlotte Marteus och Johan Hakelius någonstans ställa sig frågan varför så många manifesta fascister söker sig till just detta parti, som de karakteriserar som ett "vanligt parti bland andra". Skulle en miljard flugor ha fel, då de med välbehag söker sig till färska fekalier?
Såväl Tamas själv som SD:s främste ideolog Mattias Karlsson, vilken till skillnad från partiets ordförande inte har merparten av sin styrka i käften utan i hjärnan, står i stor tacksamhetsskuld till den italienske kommunisten Antonio Gramsci. De har dock dragit vitt skilda slutsatser av hans lära. Grunden till folkets samtycke läggs i små steg genom en "prefiguration" (en vision av ett önskvärt samhälle som handgripligt föregriper detsamma). Och den politiska makten ligger "nedströms från kulturen". I Karlssons och SD:s fall är visionen ett vitt, utåt slutet, monolitiskt samhälle, där klasskamp (här: mot kapitalet) är utesluten - och därmed demokrati.
När Jimmy Åkesson i kraft av nyvunna poster i riksdagens utskott och nya tjänster i regeringsbyråkatin talar om ett paradigmskifte talar han om en "prefiguration" som inom rimlig tid skall bära frukt i ett mera auktoritärt samhälle.
Visst bör man ta "vår oro på allvar" - för småligisternas vapenlekar, för den ekonomiska depressionen och kanske till och med för Ryssen - men framför allt för Åkessons och borgerskapets "paradigmskifte". Tamas bok förklarar varför.
Recensent: Hans Isaksson
Kritik av Underdog-Metafysiken
Johan Söderberg
Celanders förlag. 2022
DET KUNDE ha blivit en riktigt bra bok. Söderberg, vetenskapsteoretiker vid Göteborgs universitet, har ett tänkvärt och viktigt ärende. Folksuveränitetstanken är demokratisk och revolutionär - den stannar inte vid formell demokrati utan innebär också att folket ska vara suveränt över produktionsmedlen. Kapitalet måste bort. Den kraft, det "historiska subjekt", som kan fullborda folksuveräniteten är arbetarklassen. För att få styrka nog att göra det måste den länka samman universella principer om frihet och jämlikhet med historiskt uppkomna, meningsbärande och platsbundna kulturgemenskaper.
Två, eller tre, ideologiska strömningar i dag går på tvärs mot sådana strävanden. Den ena är nyliberalismen som med sin individualism vill slå sönder klassgemenskaper. Den andra är minoritets-, etnicitets- och identitetspolitiken med sitt fokus på underdogen. Solidaritet med de mest förtryckta - det vill säga religiösa, sexuella och rasifierade minoriteter, även kriminella - går före sammanhållningen inom arbetarklassen och "den skötsamme arbetarens" intressen. Den tredje strömningen är möjligen den som visserligen sätter klassintresset främst, men hävdar det på ett abstrakt och allmänt plan, "naiv kosmopolitism". Man vägrar att inse det dialektiska förhållandet mellan universalismen och lokalt, regionalt eller nationellt grundade samhörigheter.
Söderberg underbygger sitt budskap med spränglärd och skarpsinnig analys av 1900-talets ledade ideologer ur olika läger: Hayek, Foucault, austromarxisten Otto Bauer, den brittiska nya vänstern och många andra.
Varför är det ändå inte riktigt bra? En orsak är bokens höga abstraktionsnivå. För att pusslet ska gå ihop vågar sig Söderberg nästan aldrig ner till de konkreta striderna. Sida upp och sida ned ställer jag samma fråga: Vad kan vara den historiskt uppkomna, meningsgrundande kulturgemenskapen för den arbetande klassen i Sverige i dag, i dialektiskt samspel med internationalism och universalism? Det är ju uppenbart att Söderberg inte ansluter sig till någon sverigedemokratiskt färgad variant av idylliserat retrofolkhem, liksom han inte på något sätt förnekar förtrycket av till exempel samer eller sexuella minoriteter. Men var ser han embryon till en stark svensk arbetarkultur för 2000-talet, som inte avsvärjer sig vare sig nationell, historiskt grundad folklig kultur, immigrant- och minoritetserfarenheter eller internationalism?
Därom tiger Söderberg. Boken handlar nästan uteslutande om internationell idédebatt. Författaren vandrar mellan seminarierummen och tidskriftsredaktionerna, medan faktiska klasstrider försvinner. Var är 70-talets vilda strejker, den brittiska gruvarbetarstrejken, löntagarfondsstriderna och andra nederlag eller segrar som format vårt medvetande?
Boken blir därför också tungläst. Söderberg skriver inte illa, men hans prosa är kompakt, akademisk och begreppstung med 400 ofta långa fotnoter. Det är som att läsa en intelligent men vidlyftig masteruppsats i statsvetenskap. Synd egentligen på så angelägna ärter.
Recensent: Olle Josephson
