Antiimperialismen har en tid varit ett fult ord i den radikala tyska vänstern. Den har förknippats med nationalism, klumpig antiamerikanism och till och med antisemitism. Det är dags för en omvärdering, skriver Gabriel Kuhn, SAC Syndikalisternas generalsekreterare.

I EN NY BOK OM TYSKLANDS Revolutionära celler (RZ), ett nätverk av militanta vänsterradikaler som var aktiva under 1980- och 90-talen, finns ett märkligt meningsutbyte. En intervjuare frågar tre före detta RZ-medlemmar om antiimperialism och insisterar på att det är ett "leninistiskt begrepp". Till sist säger en av de före detta RZ-medlemmarna: "Begreppet 'antiimperialism' användes allmänt inom vänstern på den tiden, det antydde inte nödvändigtvis leninism. ... Det betydde att befrielsen inte kan begränsas till den nationella ramen, den måste vara internationell, ett resultat av kampen mot ett internationellt system för exploatering."

FRÅGORNA FRÅN INTERVJUAREN, som verkar tillhöra en yngre generation, är uttryck för ett skifte inom den radikala tyska vänstern. Det förknippas oftast med de proisraeliska "antityskarna" (Antideutschen) som efter den tyska återföreningen 1991 fokuserade på att kritisera alla former av nationalism, inklusive nationella befrielserörelser. Det ledde inte bara till en kritik av antiimperialismen, som förknippades med dessa rörelser, utan också till att antiimperialism likställdes med antisemitism.

"Antiimperialism" blev kort sagt ett smutsigt ord och övergavs på det hela taget i tyska vänsterkretsar. Den antityskt lutande tidskriften Jungle World skrev 2017: "I stället för att ge en nyanserad analys av maktförhållanden tjänar termen 'antiimperialism' numera bara en ideologi som tack vare en förenkling av komplexa dominanssystem öppnar för motbjudande internationella vänster-höger-allianser."

Det ideologiska skiftet fick effekter också utanför Tyskland. När jag 2017 skrev en text med titeln "Oppressor and Oppressed Nations: Sketching a Taxonomy of Imperialism" förde en gammal vän mig åt sidan under en anarkistisk bokmässa och ville veta varför jag "sysslade med antiimperialistisk politik". Något som så tydligt förknippades med vänsterströmningar borde anarkister hålla sig på avstånd från.

ÄVEN I MARXISTISKA KRETSAR kan man mötas med misstänksamhet, eftersom antiimperialismen ofta förknippas med klumpig antiamerikanism, en vulgär "min fiendes fiende är min vän"-inställning och ett okritiskt stöd till "västfientliga" regimer, hur reaktionära eller hycklande de än är.

Det är inte bara en nidbild. Tendenser till "barnslig antiimperialistisk ideologi" finns inom vänstern. Men det är märkligt att dessa tendenser, som långt ifrån är dominerande, får misskreditera hela begreppet antiimperialism. Det finns "barnsliga" tendenser inom antifascismen och rörelsen för klimaträttvisa också. Misskrediterar det strävandena för dessa mål? Nej, eftersom de är större än vissa otillräckliga tolkningar av dem. Samma sak gäller antiimperialismen. Imperialismens historia är alldeles för nära knuten till kapitalismen för att vi ska kunna föra en antikapitalistisk politik utan antiimperialism. (Om du inte är övertygad rekommenderar jag att du läser Torkil Lauesens The Global Perspective: Reflections on Imperialism and Resistance).

ANTIIMPERIALISM FÖRUTSÄTTER varken klumpig antiamerikanism eller leninism. Lenin var inte den förste som använde begreppet "imperialism" för att beskriva det globala system för ackumulation och exploatering som utgör den materiella grunden för det globala kapitalet. Först var den brittiske ekonomen J.A. Hobson, en moderat socialist utan revolutionär agenda. Lenins bokImperialismen som kapitalismens högsta stadium från 1917 är onekligen en klassiker i antiimperialistiska kretsar, men det knyter inte automatiskt all antiimperialistisk aktivitet till honom.

119806_01.jpg

JAG KOMMER SJÄLV FRÅN en generation där antiimperialism helt enkelt var en del av paketet som vänsterradikal, vare sig du var leninist eller inte. Det analytiska djupet kan ibland ha varit begränsat och den moraliska impulsen starkare än den politiska, men det rådde enighet om att revolutionära rörelser omöjligen kunde koppla bort frågor om global rättvisa. Jag mognade politiskt på 1980-talet i Europa, men liknande uppfattningar verkade även vara rådande på andra håll. Här ett citat från en diskussion om "internationell solidaritet och revolutionärt motstånd" under en anarkistisk sammankomst i Vancouver januari 1990: "Vår internationalism, som binder samman revolutionära strider här med strider i periferin, är källan till det antiimperialistiska motståndet."

I EN ARTIKEL I DEN ANARKISTISKA tidskriften Black Flag 1987 skrev (förmodligen) Albert Meltzer att det var fel att som anarkist förkasta antiimperialismen. "När vi nuförtiden ser ordet 'antiimperialism' luktar vi noga på det innan vi öppnar paketet. Inte som man skulle göra med sprängämnen, utan för att se om mjölken har blivit sur." Avfärdandet av antiimperialismen som "ortodox marxism" eller "leninism" har i stället kommit att försvaga anarkismen. Det menar till exempel anarkisten Antti Rautiainen från Finland i en aktuell artikel (Kapinatyöläinen, nr 1/2022):

"Anarkismens svaghet efter andra världskriget beror inte på 'misstag' som gjorts i Ryssland eller Spanien, men en av faktorerna kan vara anarkisternas underlåtenhet att ingripa till stöd för antikoloniala rörelser."

Inte heller inom den tyska autonoma rörelsen har motståndet mot antiimperialismen varit så kompakt som det ibland kan verka. De inflytelserika tidskrifterna Wildcat och Autonomie har till exempel på icke-leninistisk grund fortsatt att argumentera för en "antiimperialism med en socialrevolutionär agenda". I motståndet mot den allt brutalare flyktingpolitiken skrev autonoma aktivister i boken Materialien gegen imperialistische Fl¼chtlingspolitik 1987: "Du kan inte arbeta med flyktingar på deltid i form av en 'kampanj'. Detta arbete måste vara ett uttryck för och en utgångspunkt för den sociala revolutionen mot imperialismen och hela dess program." Redaktörerna såg "den internationella flyktingrörelsen som en del av den internationella klasskampen".

I SVARTA BEFRIELSERÖRELSER har antiimperialistisk retorik alltid spelat en viktig roll. Medan vissa organisationer på 1970-talet, som African Liberation Support Committee eller Black Workers Congress, tillhörde det marxist-leninistiska lägret, gjorde andra svarta revolutionärer från den tiden inte det. Malcolm X kallade imperialismen för "västvärldens slavsystem", och Frantz Fanon (influerad av marxistiskt tänkande men en banbrytande revolutionär tänkare i sin egen rätt) konstaterade i Jordens fördömda: "Imperialismen, som idag bekämpar en verklig frigörelse av människan, efterlämnar här och dä rötgroddar som vi ovillkorligen måste rycka upp och utrota från vår jord och våra hjänor."

DET HAR PÅSTÅTTS ATT termen "imperialism" främst fungerat som synonym för "kolonialism" eller till och med "vit makt" i svarta befrielsekretsar. Det förutsätter inte bara att svarta befrielseteoretiker saknar förmågan att skilja mellan analytiska begrepp. Det är också uppenbart falskt. Om det krävs bevis finns de i Neo-Colonialism: The Last Stage of Imperialism, boken som Kwame Nkrumah, Ghanas första president och ingalunda leninist, skrev 1965.

Än idag är fokuset på antiimperialism starkt i de svarta befrielserörelserna. I en artikel från 2017 med titeln "Mask Off: The Monopoly on Violence and Re-Invigorating an Anti-Imperialist Vision for Black Liberation" skriver Devyn Springer:

"Som svarta människor är vår befrielse definitivt kopplad till länder i det globala syd. En antiimperialistisk politik är inte bara en abstrakt 'teori' utan en politik som syftar till att dra nytta av och stärka banden mellan oss och det globala syd i den gemensamma kampen. Antiimperialism är inte en flummig teori utan livsnerven i människors verklighet internationellt, och vi måste börja betrakta den så för att föra en effektiv svart radikal tradition vidare."

MED KOPPLINGAR TILL Walter Rodney Foundation och Hood Communist kan Springer av vissa kanske misstänkas vara leninist (tveksamt), men leninismen står klart och tydligt inte i centrum för Black Alliance for Peace. Vid sidan av principer som "intersektionalitet" inkluderar de "antiimperialism" under sina "enhetsprinciper": "BAP intar en fast antikolonial och antiimperialistisk ståndpunkt som kopplar det amerikanska imperiets internationella roll till det inhemska kriget mot fattiga och svarta människor från arbetarklassen i USA."

Horace Campbell avslutar en artikel i Monthly Review från 2015 om "Imperialism and Anti-Imperialism in Africa" med orden: "Afrikansk antiimperialism ... har en central roll i utstakandet av historiens ramar för 2000-talet - och möjligheterna för en ny världsrevolution."

Den som förkastar "antiimperialism" som ett föråldrat, värdelöst eller till och med reaktionärt begrepp, avfärdar viktiga aspekter av den svarta befrielsetanken.

VARFÖR ÄR ALLT DETTA VIKTIGT? Vältrar jag mig bara i en meningslös strid om ord inom vänstern? Är det verkligen någon som bryr sig om begreppet "antiimperialism" är på vår dagordning eller inte? Borde vi inte bara strunta i hela diskussionen och gå vidare?

Jag tror inte att det är så enkelt. Diskussionen påverkar det internationella nätverkandet och samarbetet mellan antikapitalistiska militanter över nationalstaternas gränser, ett samarbete som är avgörande om revolutionär politik ska vara ett verkligt alternativ och inte bara en intellektuell övning. Vi behöver en bred, icke-sekteristisk, men ändå bestämt vänsterinriktad antiimperialistisk politik.

UNDER DE SENASTE ÅREN har det skett förändringar. Till och med i den anti-antiimperialistiska rörelsens kärnland, Tyskland, har antiimperialismen fått en viss renässans. Delvis beror det på en ny generation vänsterorienterade unga migranter som inte måste brottas med släktingars inblandning i Tredje riket. Delvis beror det på att en ny generation vänsterorienterade tyska ungdomar tröttnat på den antityska hegemonin. Särskilt den kurdiska kampen har spelat en stor roll i återupplivningen av en internationalistisk politik med en antiimperialistisk inriktning.

FÖR FRAMTIDA REVOLUTIONÄRA rörelser är det avgörande att koppla samman kampen mot rasistiska gränsregimer i det globala nord med arbetar- och bonderörelser i syd. Det är ingen tillfällighet att migrationen har blivit en av vår tids mest omtvistade politiska frågor. Den har en stor radikal potential, eftersom den befinner sig i korsningen mellan överexploatering, reglering av rörlighet, nationalchauvinism och kampen om medborgarskap. Harsha Walia har knutit samman trådarna på ett briljant sätt i sin bok Undoing Border Imperialism från 2010. Den tecknar den grund på vilken radikaler i det globala Nord kan spela en roll i de världsomspännande befrielsekamperna i dag.

GABRIEL KUHN är författare till bland annat Liberating Sapmi: Indigenous Resistance in Europe's Far North. Texten är en förkortad version av en text som ursprungligen publicerades på engelska på CounterPunch.

Översättning: Laszlo Sall Vesselenyi.

4/23 Bruksvärde och bankkris

Category Image