Litteraturvetaren Anna Remmets har läst två böcker om rätten till abort. De ger bra insikter om hur aborträtten hotas och hur vi kan argumentera för denna mänskliga rättighet. Men böckerna reser också frågor om faran med att ge motståndaren problemformuleringsprivilegiet.

RÄTTEN TILL ABORT ÄR under attack. För oss som under en kort tid i historien har haft den vill säga. Många kvinnor i världen har aldrig haft friheten att bestämma över sin egen reproduktion. I Sverige tycks aborträtten idag ohotad, men brunhögern har i sina förnyade attacker på hbtq-personer visat att de bara tillfälligt överger sina övriga frågor när det vinner mer röster att enkelspårigt prata invandring.

Att situationen i USA har fått så mycket uppmärksamhet i Sverige, mer än att vissa länder i Sydamerika faktiskt infört utökade rättigheter, beror givetvis på att vi är USA-tillvända här. Men det finns också en poäng med att vara extra uppmärksam på hur den amerikanska högern håller på att nedmontera kvinnors och minoriteters rättigheter eftersom högern här i Sverige tycks hämta mycket av sin inspiration hos Trumps Maga-höger. Vilket vi sett inte minst i hur drag queens på bibliotek använts i "kulturkriget".

JOURNALISTEN SANNA TOREN BJÖRLING har varit utrikeskorrespondent i USA. Hon skriver i sin nya bok Slaget om aborträtten om den amerikanska kristna högerns strategier som till slut ledde fram till det i mångas ögon oerhörda: att domen Roe vs Wade, som sedan 1973 åtminstone i teorin garanterat rätten till abort, upphävdes.

119807_01.jpgFoto: Ted Eytan

NÄR AMERIKANSKT abortmotstånd kommer på tal ser många direkt framför sig de brölande folksamlingar som utrustade med bibelcitat och bilder på foster står utanför kliniker. Men Toren Björling ger en välbehövlig och isande påminnelse om att det bakom dessa finns en taktisk och långsiktig höger, som bidat sin tid tills det var möjligt att sätta tänderna i Roe vs Wade.

Att Sveriges system skiljer sig mycket från USA:s är en tröst men inte någon garanti. Upphävandet av Roe vs Wade, men också de drakoniska abortlagarna i Polen, som även Toren Björling skriver om, är delvis anledningen till att Bokförläggarna Röda Rummet under 2023 har gett ut en nyutgåva av Rätten till abort förr och nu från 1982 av Barbro Davidson och Eva Schmitz.

Både Slaget om aborträtten och Rätten till abort förr och nu innehåller relevanta historiska och politiska översikter. Men de är också intressanta då de innehåller exempel på de vanligaste argumenten till aborträttens försvar. Så skriver Toren Björling att "få som går igenom en abort rycker på axlarna" (Toren Björling, sid 68). Davidson och Schmitz å sin sida påpekar att "valet att föda eller inte föda, som den svenska abortlagen ger, är ändå långt ifrån problemfritt och okomplicerat. Graviditet, abort eller barnafödande innebär en kris." (Davidson och Schmitz, sid 75)

I andra sammanhang hör man ofta argument om gravida minderåriga, våldtäktsoffer och incest. Inte sällan alla tre faktorer kombinerade.

DETTA SÄTT ATT RESONERA är helt rimligt. För det första därför att inskränkningar i aborträtten alltid har drabbat och alltid kommer att drabba de mest utsatta värst. Varje rörelse som gör anspråk på att vara progressiv och solidarisk måste därför göra sitt yttersta för att de mest marginaliserades rättigheter inte ska inskränkas ytterligare.

För det andra är det åtminstone till synes logiskt att bemöta just det som motståndaren ofta för fram. I Sverige är det mindre vanligt (även om det förekommer) med bibelviftande och tal om embryons rättigheter redan vid befruktning. Däremot stöter man ofta på mer försåtliga argument om att abort visserligen ska vara en möjlighet, men att det inte bör användas "som preventivmedel", inte göras alltför ofta eller alltför sent. Och självklart inte heller alltför "lättvindigt".

Toren Björling bemöter den typen av resonemang med att "ingenting tyder på att aborter systematiskt används lättvindigt eller som preventivmetod" (Toren Björling, sid 67). Problemet med att argumentera så är att vi då indirekt går med på motståndarens problembeskrivning. Det vill säga att abort i grunden är något problematiskt.

EN ANNAN, PÅ VISSA SÄTT ännu vanskligare diskussion, är frågan om fosters livsduglighet och när ett foster "blir" ett barn. Visst är det frestande avfärda galningarna som står och viftar med plastbebisar i Polly Pocket-storlek med vetenskap. Men vad händer när vetenskapen kan rädda foster allt tidigare? Om vi har godtagit livsduglighet och distinktionen mellan foster och barn som ett bärande argument blir vi extremt sårbara. De av oss som anser att en människas rätt att avsluta en graviditet inte ska vara avhängig fostrets (eller barnets) egenskaper behöver hitta andra argument.

119807_02.jpgAbort dödar. Abortmotståndare i Polen, ett av länderna med striktast lagstiftning på området. Foto: Silar

Sanna Toren Björling skriver apropå den så kallade "hjärtslagslagen" som införts i vissa amerikanska delstater: "Att kalla en lag som förbjuder abort från sjätte veckan för 'hjärtslagslag' leder en lätt att tro att det finns ett bultande hjärta en och en halv månad efter befruktning. Så är inte fallet, det man kan uppfatta är något slags mätbar hjärtaktivitet." (Toren Björling, sid 206)

SJÄLVKLART ÄR DET VIKTIGT att inte låta abortmotståndarna komma undan med osanningar och diverse ovetenskapliga påståenden, men vore det inte ännu bättre att inte godta deras premiss? Att stå fast vid att abort bör vara en rättighet oavsett om det finns "ett bultande hjärta" eller inte?

På ett ställe i Slaget om aborträtten intervjuar Toren Björling abortmotståndaren Gregor Puppinck. Hon citerar honom i en artikel där han skriver: "Det yttersta målet med en konstitution är att tjäna folkets liv. Att sätta frihet före livet är självmord. Visst är människan fri, men hon är först vid liv. Livet är en förutsättning för frihet." (Toren Björling, sid 110)

Toren Björling konfronterar honom med frågan om "varför en vuxen kvinna inte kan ges ansvar att själv bestämma vad hon vill". Det är en rimlig fråga. En del av svaret, som ingen abortmotståndare idag vill ge, är att kvinnor fortfarande inte fullt ut ses som vuxna medborgare. Men kommer hon i grunden åt det som Puppinck med flera framför?

DET FINNS JU TROTS ALLT många frågor där samhället inte ger individen ansvar att bestämma helt själv. Det handlar om att kunna hävda vilka områden dessa ska vara och varför. Och här ger Puppincks citat en utmärkt ingång. I stället för att hänvisa till att vuxna får göra som de vill, vilket är lätt att sticka hål på, skulle man kunna säga att frihet är en förutsättning för livet och inte tvärtom. Inte livet i rent biologisk mening. Men för ett liv som kan kallas värdigt i en grundläggande bemärkelse.

I vänstern har vi ibland svårt att prata om frihet eftersom det är ett ord som så framgångsrikt har kidnappats och förvrängts av marknadsliberaler. Men kanske användningen i potentiellt radikala paroller som "Kvinna, Liv, Frihet" kan visa vägen.

Andra har ju när allt kommer omkring lyckats övertyga om att det finns vissa värden och intressen som är så centrala att det är acceptabelt att döda såväl vuxna människor som barn som redan är födda. Det är därför vi har militär och ett statligt våldsmonopol.

VI KAN VISSERLIGEN med rätta hävda att det tvärtemot vad konservativa tycker är värre att döda en människa med relationer, minnen och förmåga att känna dödsångest än ett foster. Ofta påpekas mycket riktigt ironin i att samma personer som talar om livets okränkbarhet när det gäller foster anser att nationalstaten är värd att spilla människoblod för. Men poängen är att det oavsett svagheter i motståndarens resonemang borde räcka med att hävda att rätten att inte vara gravid om man inte önskar det är en absolut rättighet, på samma sätt som att många menar att en nationalstats gränser ovillkorligen är värda att försvara med de medel som krävs.

EN SÅDAN DISKUSSION skulle också öppna för frågan som i stort sett lyser med sin frånvaro i debatten. Försvaret för aborträtten är ju defensiv även i bemärkelsen att det helt och hållet går ut på att bevara nuvarande gräns, som i Sverige är 18 veckor och därefter några till om Socialstyrelsen ger sitt medgivande. I princip ingen förespråkar däremot att gränsen för fri abort ska flyttas fram, eller kanske till och med tas bort som i Kanada. Men kanske är den pragmatiska linjen nödvändig om vi ska rädda det som räddas kan.

Det jag kan önska är att vi bland oss själva kunde ha en mer öppen, kompromisslös och radikal ton än den som används för att vädja till konservativa makthavare. Risken är annars att vi inte bara anpassar vårt språkbruk, utan också våra tankar till deras premisser.

Anna Remmets är litteraturvetare och redaktör för den finlandssvenska kulturtidskriften horisont