Efter frukost går jag varje dag en promenad. Några kvarter från min lägenhet ligger en tomt med ett knappt ens halvfärdigt köpcentrum. Det en enda man hann bygga innan pengarna tog slut var betongskelettet, själva grundstommen. Det är en man som vaktar tomten och ser till att ingen nyttjar den. Han heter Eduin, och har tillsammans med sin hund, en pitbullkorsning som heter Taylor, vaktat köpcentrets skelett i snart fem år.

Jag äter aldrig samma sak. I morse åt jag carne mechada och bruna bönor, en liten portion. I går gick jag till bageriet och köpte empanadas. I förrgår åt jag arepas. Inan det ljust bröd med rökt, salt ost och en paprikablandning som en kusin till mig lagade och gav mig i present förra julen.

Det är den rörliga världens sorg att allt till slut förefaller liksom inlemmat i en och samma gest. Man uppgår i språket - eller i utbytet, eller i ordningen - och vid en första anblick verkar det vara den slutgiltiga domen. Har man väl satt sin fot i templet kommer man inte ut igen. Men jag har insett att det inte stämmer.

119813_01.jpgErik Lindman Mata, född i Mérida, Venezuela, och uppvuxen på Gotland, är en svensk poet, översättare och med i Clartés redaktion.

Förutom Eduin och Taylor, och alla objudna men eviga gäster - myggorna, de modiga gatuhundarna, kackerlackorna, kvickroten, fuktrosorna, rosten, ljudet från motorcyklar, ljudet från minibussar, ljudet från bilar, ljudet från lastbilar, ljudet från regn - är det nästan bara gamar som bor i köpcentret.

När jag kommer dit sitter Eduin försjunken i en bok. Jag får en liten plastkopp med kaffe av honom, som vanligt, innan han plockar upp boken igen.

Har du någonsin känt, frågar han efter ett tag, att det i slutändan alltid är en väntan?

Finns det något annat sätt att röra sig på? I språket kan man sjunka och sedan träda ut obefläckad. Det är ett tigande. Men kan man åka på de här floderna, använda de här pengarna, tala de här språken, utan att själv gå på grund?

Gamarna här heter zamuros. Jag kan inte hjälpa att jag stirrar på dem i deras flykt. De glider närmast orörliga över allt liv under dem. Sedan äter de det som lämnats.

Erik Lindman Mata, född i Mérida, Venezuela, och uppvuxen på Gotland, är en svensk poet, översättare och med i Clartés redaktion.

Mest läst av skribenten