Den postmoderna neomarxismens höjdpunkt visar sig bestå av den amerikanska konstitutionen. United States of America sägs vara tröskeln till vår befrielse. Men demokratins historia är en annan. Rune Nilsson granskar Michael Hardt och Antonio Negris säregna tolkning av de amerikanska författningens roll.

"Svepande" är bara förnamnet. Förlagsreklamens löften infrias i övermått av de statsvetenskapliga resonemangen i Hardt och Negris bok Empire, där bara abstraktionsnivån kan tävla med friheten gentemot fakta.

Grundproblemet för författarna är mellanskillnaden mellan vad man är och vad man vill vara. Hardt och Negri lanserar sig som "neo-marxister" och som "internetålderns Marx och Engels". Men framställningen är bara ett avkok på J.G.A. Pococks gamla The Machiavellian Moment - en tegelsten som denne borgerlige amerikanske professor författade ungefär samtidigt som Negri planerade attentat och blev finkad tillsammans med sina italienska studentkamrater på 70-talet. Samhällssnäll och kokt betalar Negri nu sina skulder, genom att som bondfångare lansera liberalism som neomarxism.

Neomarxismens höjdpunkt visar sig nämligen bestå av den amerikanska konstitutionen. Den förnämsta poängen med USA-författningen anger författarna med hjälp av en tanke från Hanna Arendt, som i konstitutionen såg "grundandet av en politisk apparat som garanterar utrymmet där friheten kan frodas". I vacker kortform beskriver detta liberalismens grundbult: Samhället ska grundas på en arbetsfördelning mellan stat och samhälle. Begränsad, kontrollerad statsmakt och frihet efter förmåga i civilsamhället.

För att marknadsföra sådant tankegods som marxism krävs många ordfyrverkerier, kväljande ordridåer samt läsare som är kompakt okunniga om politisk teori. Hardt och Negris försök visar att det inte kan genomföras enbart genom att fly upp i abstraktionerna. Man måste göra våld på fakta också.

För det första hävdar författarna att den amerikanska konstitutionen var en radikal produkt, "uppkommen ur befrielsekampen" som gjorde kolonin till ett eget land. Det var den inte alls.

Ur befrielsekampen 1775-83 uppkom USA:s första konstitution; de nu medvetet bortglömda Konfederationsartiklarna, som fungerade som USA:s styrelseskick mellan 1777 och 1787. De var en radikal produkt, sprungna ur befrielsekampen. Modellerade efter Rousseaus hemland, det schweiziska Edsförbundet, formade de USA till ett förbund av tretton självständiga länder. Troligen med större nationell frihet än vad Sverige har i EU idag.

USA:s nuvarande författning uppkom ur 1780-talets inre sociala motsättningar i den unga nationen, där småfarmare, arbetare och slavar stod mot östkustens urbana borgerlighet och slavägarna. Klassmotsättningarna förbittrades tills de kulminerade i ett rent underklassuppror, den s.k. Shays revolt 1787. Den nya - läs: nuvarande - författningen var överhetens utväg ur upproret. "Thermidor", alltså.

För det andra tvingas Hardt och Negri formulera ett maktbegrepp och en demokratisyn som är närmast parodisk. Demokratin - eller på deras prosa: "myllrets ordning" - kan bara uppstå "inne i myllret självt" ("an arrangement internal to the multitude" i original, lägg märke till det medvetet vaga språkbruket som är frekvent genom hela texten), som "en demokratisk interaktion mellan makter sammanlänkade i ett nätverk", skriver de. En omisstänksam läsare tror först att ordet makter i det angivna citatet avser medborgerliga individer eller möjligtvis deras civilsamhälleliga organisationer. Men Hardt och Negri glider på vagheten hos begreppet för att kunna byta ut folket/samhället mot staten. För att hjälpligt gå i land med det tricket måste de först attackera den normala uppfattningen om suveränitet, folkmakt och demokrati.

Makt är enligt författarna inget som finns hos folket eller individerna, och som enligt viss teori sen kan överföras från folket till riksdagen vid val. Nej, makt kan uppstå först i spelet mellan olika statsorgan. "Den nya suveräniteten () kan bara uppkomma i ett system med kontroll och balanser" ("checks and balances"). Vi igenkänner här utan svårighet den amerikanska konstitutionen, som kännetecknas av antiparlamentarism och maktdelning, där kongress, HD och president bildar ett "nätverk" och där makt och maktutövning uppkommer som ett resultat av spelet mellan dessa organ .

Men om makt inte kan uppstå eller finnas utanför staten, bortdefinieras folkets makt, som då inte heller kan överföras till en statsledning. Än mindre återkallas. Makten ligger hos staten, och makt kan ö.h.t. bara framträda som ett resultat av kraftspelet mellan statsinstanserna. "Det finns varken behov eller utrymme för att överföra makt", påpekar de glatt. Undrar vad ett sådant styrelseskick kan kallas? Saltomortalen avslutas sedan med en försäkran om att detta nya suveränitetsbegrepp ändå har sin förankring i civilsamhället. Varför? För att staten bor i samhället? Vem vet? Författarna blir oss svaret skyldiga.

För det tredje hävdar författarna att denna konstitution är utformad för att "aktivera myllret". Denna nonsensuppfattning kan inte upprätthållas ens efter en flyktig titt på USA:s författning, som har tre anti-demokratiska drag vars själva avsikt är att passivisera och avleda "myllret". Den historiska situation som författningen skrevs i 1787 kännetecknades ju av en för överheten allt för stor massaktivitet, där Shays och hans uppretade småfarmare hotade att ta över hela samhället:

Grundlagsfäderna strävade efter att maximera inslagen av indirekthet i styrelseskicket. Bara representanthusets ledamöter i kongressen valdes direkt av folket. Senaten utsågs av delstatsförsamlingarna inte av väljarna. Presidenten valdes blott indirekt av elektorer, i sin tur utsedda av delstatsförsamlingarna, snarare än folket. Ledamöterna i Högsta domstolen utsågs på livstid av presidenten och var än oåtkomligare för medborgarna.

Man ansträngde sig för att minimera folkviljans genomslag på statstoppen genom att ha olika långa valperioder för de ledande organen: livstid i HD, 4 år för presidenten, 6 för senaten med en tredjedel nyvald vartannat år och 2 år i representanthuset. Så blottade sig enbart någon del i taget av staten för politiska opinionsförändringar, och tidsutdräkten innan en folkopinion skulle avspegla sig i sammansättningen i de ledande statsorganen maximerades.

Maktdelningen mellan statsorganen gav och ger effekten att det blir lättare att blockera samhällsförändringar än i ett system med riksdagsmakt, då det krävs konsensus i samhällstoppen för genomförbarhet.

Effekterna av detta system är välkända, även efter vissa moderniseringar. Svårt för vanliga människor att göra sina röster hörda; skandalöst lågt valdeltagande, politisk apati. Frågan är om det i USA funnits någon enskild fråga som under 1900-talet blivit mer vädrad i samhällsdebatten och föremål för statsvetarnas bekymrade forskarmödor än den om participation/apati. Utformad för att aktivera ?

Till detta ska läggas att jämlikhet alltid varit en förutsättning för demokratin. Den var det i praktiken i antika Aten, där de demokratiska krafterna visserligen godtog sociala skillnader, men begränsade deras omfång så att de inte gick ut över möjligheterna att delta i politiken för alla som räknades som medborgare. Likadant i tidiga europeiska folkförsamlingar som tinget eller bykommunen. Som i (den allt annat än konsekventa) praktiken, så ock i teorin. Hos den demokratiska teorins grundläggare Rousseau är demokratin socialt fotad på en befolkning bestående av jämlika småägare.

Hos Hardt ochNegri har tvärtom klassförtryck och de konflikter det skapar blivit en nödvändig förutsättning för demokrati. "Den sociala basen för denna demokratiska suveränitet är alltid konfliktfylld."

Neomarxism? Varken neo eller marxism.

När demokratin ingår tvångsäktenskap med klassförtryck och social ojämlikhet vecklar den alltid in sig i självmotsägelser som genererar dess urartning. Statsorganen blir en arena för medling mellan antagonistiska sociala intressen och för utsläckandet av sociala konflikter.

För att systemet ska kunna behålla sin demokratiska legitimitet, måste det ha en uppdriven förmåga att ständigt föra in sociala konflikter i det politiska systemet. Men ju effektivare detta görs, desto svårare blir det att uppnå slutmålet att bygga en konsensus kring samhällets färdväg. Utvägen blir därför regelmässigt att prioritera konsensus högre än folklig medverkan och massinflytande på politiken. En demokrati i ett ojämlikt samhälle får därför en naturlig tendens att stagnera och förlora sin legitimitet. En djärvare avvägning skulle låna systemet mer tid. Men problemet är också kopplat till skala. Ju större statsbygge, desto mödosammare blir arbetet på att föra in maktlösare folkklassers intressen som en verkande faktor i systemet. USA illustrerar just detta, och i det landet kan ett US of E skåda sin egen framtid .

Hos Hardt och Negri kan de fruktade klassmotsättningarna avledas genom att de får mynna i "ett expansivt projekt som opererar i en gränslös terräng". Idén om en "demokratisk republik" sammanbinds med tanken om ett expansivt Empire. "Denna demokratiskt expansiva tendens" är inte alls imperialistisk, hävdar författarna. Skälet till detta är att Empire är en universell republik som alla kan bli medlemmar i. Det är en inkluderande struktur som ständigt reproducerar sig som ett nätverk av "checks and balances", och det är gränslöst till sin omfattning. "Det kanske mest fundamentala kännetecknet" hos denna makt är "att dess rum alltid är öppet".

Författarna gör sitt bästa för att anknyta till myten om 1800-talets öppna "Frontier" i USA, där civilisationen trängde allt längre västerut i vildmarken och nya delstater successivt adderades till riksbildningen.

Historikern Fredrick Jackson Turner lanserade 1893 sin berömda "gränsteori", enligt vilken samhällets upprepade nystart ute i vildmarken var en vitaliserande kraft som befrämjade och vidmakthöll en demokratisk kultur i USA. Grundtanken i denna teori är inte alls orimlig och bekräftar snarast Rousseau. Problemet är i stället att de styrande inte utnyttjade "gränsens" demokratiska potential - de kväste den. En blick i en atlas som karterar USA:s ekonomiska geografi under 1800-talet, visar att alla nya områden böjdes in i imperiet som perifera råvaruproducenter åt The Manufacturing Belt - industriområdet som sträcker sig som en jätterektangel från de stora sjöarna till östkusten. Och även om de nya delstaterna koopterades in i staten som formellt likvärdiga med de ursprungliga, så visar det öde som de populistiska rörelserna från Mellanvästern rönte i de politiska bataljerna efter inbördeskriget hur lite som periferin och landsbygden hade att säga till om i politiken. Men vad är politiska realiteter mot formalia för en liberal?

Mer än hundra år senare bär gränslösheten och inkluderingen en ny funktion hos Hardt och Negri: att skapa en atlantisk politisk enighet.

Fler än Hardt och Negri är inne på samma tanke: Jrgen Habermas som i New Left Review härförleden var i full färd med att rita en konstitution för ett United States of Europe (ungefär som det amerikanska styrelseskicket, fast med knorr) skriver i sin senaste bok "The Postnational Constellation" så här:

"Idealen om religiös och politisk frihet som först uppstod i de protestantiskt tyska länderna, spreds ut i Europa och vidare till USA, varpå de började sin långa återresa tillbaka österut."

"Idealen () återvände till Europa efter att ha filtrerats genom det amerikanska samhällets multikonfessionella och multikulturella miljö." (Cambridge, 2001, s.16)

Den storpolitiska situationen i dagens värld ropar efter en legitimerande ideologi. Stormakterna befinner sig i en snarlik situation. EU ska erövra Östeuropa och NAFTA utvidgas till att omfatta Latinamerika. Småländernas utvecklingsambitioner ska stukas, råvaruådrorna öppnas och de industriella reservarméerna fyllas på. Polen och Argentina är "the Frontier", nästa Kansas att böjas in i en ny internationell arbetsdelning. Den klentrogne rekommenderas att kontrollera t.ex. vilka villkor polskt stål erbjuds av EU.

I ett större perspektiv bygger imperierna på en nyliberal ekonomisk ordning, vars regionala baser utvidgas i allt vidare cirklar. Den territoriella expansionen kommer springande därefter. Allt som fattas är en tjänlig ideologi. Apport, Negri! -