Hur kan socialismen fungera? Sedan 1990-talet har myten om socialismens omöjlighet i praktiken vuxit nästan till en självklarhet. En diskussion om en praktiskt organiserad socialism är därför nödvändig. W. Paul Cockshott och Allin Cottrell gjorde ett försök att väcka liv i diskussionen om en möjlig planekonomi med sin Towards a New Socialism 1993. I våras utkom den i svensk översättning, Planhushållning och direktdemokrati, på Manifest förlag. Clarté skickade boken till två recensenter. Först ut Anders Nilsson:
Ärendet är angeläget. Efter östblockets sammanbrott 1989 har en nyliberal laissez faire-dogmatik kommit att dominera den offentliga och politiska debatten om hur samhällsekonomin bör organiseras. Dominansen har varit så total att själva frågeställningen - hur bör samhällsekonomin organiseras? - förefaller irrelevant eller missriktad. I detta starkt ideologiserade perspektiv bör samhällsekonomin nämligen inte organiseras alls. Idealet är att fria och obundna marknadskrafter spontant ställer allt till det bästa. Politisk reglering av marknaderna bör begränsas till ett minimum. Vad som för 25 år sedan var en tämligen extrem ståndpunkt har blivit politiskt allmängods idag.
Verklighetens samhällsekonomi befinner sig emellertid mycket långt ifrån den liberala marknadsmodellen och dess fristående och oberoende aktörer, som med penningens förmedling byter produkter med varandra som det gick till på en engelsk landsortsauktion i början av 1800-talet. Det moderna samhället präglas av en mycket hög grad av organisation och ömsesidiga beroenden i alla riktningar. Arbetsdelningen, specialiseringen och produktivitetsutvecklingen har gått så långt, att det rent av förefaller som den materiella tillverkningen är på väg att bli en marginell del av sysselsättningen, medan merparten av arbetet blir tjänsteproduktion. Med Marx ord lever vi i en starkt "församhälleligad" ekonomi, där den grundläggande entiteten för praktiskt taget all hittillsvarande ekonomisk teori - bytestransaktionen mellan fristående aktörer som var och en för sig producerar ett värde - i allt mindre grad är en meningsfull beskrivning av de högt organiserade samarbetsrelationerna mellan människor. Hur mycket av produktionsvärdet vid Volvos fabrik i Torslanda är i själva verket ett resultat av den kommunalt anställda dagispersonalens arbetsinsats? När produktionens organisation når en samhällelig nivå, blir själva den värdeskapande processen allt mer diffust spridd i en finmaskig väv av ömsesidiga beroenden. Tag en vara, vilken som helst, och försök spåra alla arbetsinsatser som på något sätt bidragit till dess uppkomst! Leden visar sig snart vara otaliga.
Vid någon punkt i denna utveckling av allt mer komplex arbetsdelning och allt mer omfattande stödjande samhälls- och tjänstefunktioner är det inte längre meningsfullt att se ekonomiska värden som skapade var för sig i olika avgränsade produktionsenheter. Rimligare blir att se värde som något som uppkommer på samhällelig nivå (vilket ställer fördelningsfrågor i centrum på det sätt som de faktiskt är i dagens politik i de mest utvecklade länderna). Detta skifte av diskurs väntar vi dock ännu på inom de nationalekonomiska lärorna.
Samtidigt har den kapitalistiska ägar-makten lösts upp i församhälleligad ka-pitalbildning, som till övervägande delen har sin grund i löntagarnas sparande. Den klassiske kapitalisten som opererade på marknaden med ett eget privatkapital är en praktiskt taget utdöd art. I vår tid handlar det om byråkrater i kapitalkontrollerande institutioner och en verkställande direktörshierarki i industriella och kommersiella organisationer. Efterfrågan genereras fortfarande genom marknaden, men det är allt mindre "den osynliga handen" som styr, utan högst synliga händer i finansinstitut, oligopol och hierarkiskt styrda leverantörskedjor.
Den nyliberala marknadsmodellen och dess ideal om "den rena kapitalismen" ligger som ett raster över allt detta och upprätthåller i det allmänna medvetandet diskursen att ekonomins grundelement fortfarande är bytestransaktioner mellan fristående aktörer. Samtidigt vårdas myten att den verkställande direktörsbyråkrati som innehar kommandopositionerna i ekonomin skulle vara kapitalister eller rent av entreprenörer, som den omhuldade självbilden gör gällande. Här finns i själva verket den andra polen i den motsättning som Marx identifierade som den styrande för kapitalismens utveckling och förändring - motsättningen mellan produktionens församhälleligande, som jag kort och skissartat berört ovan, och dess alltjämt privata tillägnelse.
Den nyliberala reaktion som har dragit fram under de senaste tjugo åren kan framför allt beskrivas som en ideologisk restauration av den borgerliga rätten (d.v.s. äganderätt genom byten av värden på marknadens villkor), vilken ska legitimera maktpositionerna och den privata tillägnelsen. Det är viktigt att inse att nyliberalismen inte bara är ett sätt att beskriva verkligheten. Restaurationen av den borgerliga rättens privata tillägnelse handlar ju också om hur de samhälleligt skapade värdena fördelas. Men till skillnad från den klassiska kapitalismens epok är denna restaurerade borgerliga rätt inte förankrad i faktiska ägande- och bytesförhållanden. Den verkställande direktörsbyråkrati som tillvällar sig personliga rikedomar i bonus- och pensionsavtal blir allt mer uppenbart en kleptokratisk överklass i en i övrigt högt församhälleligad ekonomi.
Med utgångspunkt i denna syn på den "blandade" senkapitalism vi lever i är det svårt att se nyttan med Cockshotts och Cottrells modell för en tänkt planekonomi. Den är uppenbarligen inte grundad i en analys av hur dagens samhällsekonomi ser ut i de mest utvecklade länderna. Ett centralt inslag i modellen är att "arbetskvitton" ska ersätta pengar som värdemätare. I stället för av marknaden bestämda priser ska produkterna värdesättas efter mängden arbetstid som har nedlagts i deras framställning. Huvudprincipen är att "arbetskvittona" garanterar var och en hennes rättvisa andel av det samlade produktionsresultatet (även om författarna sedan diskuterar ett antal modifikationer av sociala rättviseskäl). Hela systemet ska styras med hjälp av en gigantisk datorbehandlad input-output-modell. Mängden data som ska behandlas blir enorm, men författarna menar att moderna stordatorer på några minuter kan beräkna arbetsvärdena för en hel ekonomi.
Det finns dock en rad problem.
För det första är det snarare David Ricardos värdelära de utgår från och inte Marx. Men det är nog svårt att komma förbi Marx invändning mot Ricardo, att den faktiskt nedlagda arbetstiden måste transformeras till en samhälleligt nödvändig arbetstid vid den förevarande utvecklingsnivån för produktivkrafterna för att vara jämförbar. Vad jag kan se har Cockshott och Cottrell ingen hållbar lösning på hur detta praktiskt ska gå till.
I en allt mer församhälleligad produktion, där den värdeskapande processen blir allt mer diffust spridd i samhällsekonomin, är tanken att identifiera var och ens bidrag till denna i form av "arbetskvitton" inte bara orealistisk utan faktiskt bakåtsträvande på samma sätt som de lönemodeller som tillämpas på sina håll inom industrin, där idealet är att individens bidrag till produktivitetsutvecklingen ska styra löneutfallet. Men sådana "raka rör" är illusoriska i dagens samhälle av ömsesidiga beroenderelationer i otaliga led.
Ser vi till systemets andra sida, fastställandet av produkternas värden utifrån den arbetstid som nedlagts i dem, medför dessa ömsesidiga beroenderelationer i otaliga led ett problem som torde vara olösligt. Författarna medger att man måste räkna med både det direkta och det indirekta arbetet bakom en viss produkt. Men det är svårt att se hur detta skulle vara möjligt i dagens samhälle med dess komplexa och högt utvecklade arbetsdelning, där den materiella produktionen är inbäddad i lager efter lager av växande tjänsteproduktion. Denna centrala utvecklingstendens i dagens samhälle försummas av författarna. Här bryter faktiskt hela det tänkta systemet samman.
Huvudproblemet med Cockshotts och Cottrells modell är att den är en abstrakt skrivbordsprodukt, som utgår från likaledes abstrakta föreställningar om den "rena" marknadsstyrda kapitalismen och den "rena" socialistiska planekonomin. Om vägen från det ena till det andra har de mycket litet att säga, faktiskt ingenting alls av substans. Själv har jag blivit övertygad om att föreställningar om den "rena" socialismen mot den "rena" kapitalismen är en ideologisk synvilla, vilken har dolt den verkliga karaktären av såväl 1900-talets s.k. socialistiska länder som vår tids sinsemellan mycket olika kapitalistiska samhällsformationer (tankegången uttrycks ordrikare i A. Nilsson & Ö. Nyström "Kampen mellan systemen förde in på villospår" i LO-Tidningen nr 7:2002).
I verklighetens värld handlar det inte om abstrakta samhällsmodeller utan om konkreta samhällen i historiska utvecklingsprocesser, vilka innehåller såväl rester av det förflutna som element av sådant som kommer att nå sin fulla växt först i det kommande. Marx teori, att kapitalets historiska rörelse går från privat till samhälleligt ägande, och att vårt skede präglas av motsättningen mellan produktionens tilltagande församhälleligande och dess alltjämt privata tillägnelse, är vad jag vet det hittills bästa redskapet för att förstå samhällsutvecklingen i all dess komplexitet.
Frågan om hur samhällsekonomin bör organiseras bör ställas mer offensivt och operativt än i formen av en abstrakt modell om något tänkt annat. Jag tror att den enda framkomliga vägen är att utgå från kapitalismens inre spänningar och konflikter som de faktiskt gestaltar sig, och försöka formulera en strategi för hur dessa ska kunna utnyttjas i en samhällsomvandlande politik i socialistisk riktning. Det är vad som i svensk arbetarrörelsetradition brukar kallas den funktionssocialistiska linjen.
De av Clartés läsare som finner detta vara förkastlig reformism bör begrunda Marx skarpsinniga och framsynta men kanske ändå en smula förbryllande konstaterande att "kapitalismen upphävs inom dess egen ram."
Han hade kanske rätt, trots allt.
Anders Nilsson är verksam som utredare inom LO i Göteborg.
