Nu är det snart vår. Det ser vi fram emot. Även vid Persiska viken börjar det våras, ja våren kommer förstås därnere redan denna månad, så smått. Framåt april-maj är det så varmt därnere så att de vanliga taxibilarna, som körs dygnet runt av invandrare från Pakistan och stundom Palestina, och som saknar luftkonditionering, måste sluta att rulla. Och hundar och katter börjar gå då de jagar varandra.
Så innan dess måste Kriget vara över.
Något långt krig har vi inte råd med. Ty då bleve först Börsen nervös, och alla vet vi ju vad som händer när börsen blir nervös. Sedan hinner folk bli upplysta, och därmed förbannade.
Men ett kort krig, som t.ex. kan åstadkommas med hjälp av bombmattor från högtflygande B52-or över tättbebyggda områden, kan till och med vara stimulerande för ekonomin. Det säger vår neutrale statsminister. Neutral betyder i detta fall att han säger sig vilja medla mellan dem som vill ha hela Säkerhetsrådet bakom USA:s krig och dem som nöjer sig med en del därav. Inte något annat.
Man säger oss att kriget beror på att Irak utgör ett hot mot världsfreden. Det är troligen inte sant. Eller rättare sagt, det är i stort sett lögn. Ett försvinnande fåtal av oss tror på detta ett ögonblick. Men man måste säga det ändå, ty annars kan inte FN sanktionera något angreppskrig. Och naturligtvis är det allra bäst om FN kan sanktionera kriget. Som man gjorde senast, för elva år sedan, efter vederbörliga påtryckningar.
För att kunna utgöra ett hot mot världsfreden måste Irak ha tillgång till "vapen för massförstörelse". Det har visserligen bevisligen alla permanenta medlemmar av Säkerhetsrådet också, inte minst initiativtagarna, USA och Storbritannien. Detta dessutom till den grad att det på 80-talet blivit över att sälja såväl nervgas som bakteriekulturer till Irak att användas mot Iran. Det senare förhållandet var så besvärande att USA nyligen måste konfiskera den 12 000-sidiga irakiska rapporten till FN. I den har nämligen irakierna på uppmaning inte bara deklarerat vilka vapen man haft och förstört, utan därtill varit oförsynta nog att skriva in var man fått tag i dem. Så vår statsminister har, liksom flertalet EU-överhuvuden, fått nöja sig med att Bush och Powell läst högt ur valda delar av rapporten för honom. Men vad behöver en troende för bevis?
Jo, ett bevis önskar man sig: Irak skall bevisa att man inte längre äger massförstörelsevapen, och det snabbt, ty snart är det vår. I detta läge får man vara tacksam över att inte tillhöra de misstänkta. Det är faktiskt väldigt svårt att bevisa att man inte äger en atombomb undanstoppad någonstans. Eller att man inte har förbindelse med Usama bin Laden. Försök själva får ni se!
Och ännu svårare måste det vara när USA:s president ändå säger sig veta, att Irak har både det ena och det andra, men inte velat styra inspektörernas arbete genom att lägga fram kontrollerbara fakta. Att man inte lägger fram kontrollerbara fakta, kan synas märkligt men är faktiskt mycket klokt, i synnerhet om sådana fakta saknas. Exempel på tidigare kontrollerbara fakta, vilka USA använt som casus belli mot Irak, t.ex. irakiska truppsammandragningar vid Saudiarabiens gräns och irakiska grymheter mot kuvösbarn i Kuwait, har nämligen då de verkligen (långt efter kriget) kontrollerats, visat sig vara fabricerade på reklambyrå. Fast då hade de ju fyllt sin funktion.
Så det spelar egentligen inte någon roll vad inspektörerna finner: antingen hittar man bevis och då bombar man. Eller hittar man inget (som hittills) och då bombar man ännu mera, eftersom Irak då till överträdelsen mot vapenförbudet uppenbarligen lagt försyndelsen att sabotera FN:s verksamhet genom att gömma grejorna alltför effektivt.
Nå vad väntar man då på? Sannolikt så-ledes inte på vapeninspektörernas slut-rapport, som våra officiella teckentydare låtsas tro. Frågan om eventuellt irakiskt vapeninnehav är ju, som alla egentligen vet, i stort sett ointressant ur världsfredens synpunkt. Om så inspektörerna funnit att hela Bagdad var fullt av atom-och anthraxmissiler och att Usama Bin Laden var inkvarterad i Saddams sovrum hade USA och Storbritannien inte gjort något annat än vad de just nu håller på med - att forsla vapen och personal i tillräcklig mängd till Persiska Viken, och att samla maximalt politiskt stöd bland världens göran personnar för en invasion av Irak. Detta i syfte att så småningom byta ut ett oberoende lands statschef mot en annan. Denne behöver bara skilja sig från den nuvarande i ett avseende: han skall vara beredd att överlämna kontrollen över en stor del av världens oljereserver och oljetransportleder till USA och i någon mån Storbritannien. Alla vet ju detta.
Och ingen seriös bedömare har på allvar trott att Irak i något avseende skulle sponsra al-Qaidanätverket. Men denna anklagelse är viktig i sammanhanget, eftersom den kan användas för att få oss att glömma vad som är uppenbart: att USA sedan decennier har velat ta kontrollen över Persiska Viken och Centralasien, men att det först var händelserna den 11 september 2001- jämte Sovjetblockets kollaps ett decennium tidigare - som gjorde detta maktövertagande, inte nödvändigt, men politiskt möjligt.
Detta kommer inte att hindra kommentatorer och regeringar att hyckla intresse för vapeninspektörernas rapporter från Irak. Sju EU-länder, däribland Sverige, med Tyskland-Frankrike i spetsen, tvekar ännu att ge sitt stöd till kriget och säger sig vilja avvakta rapporterna.De tvekade -91 också, men kom på andra tankar efter påtryckningar.
Tvekan behöver inte nödvändigtvis innebära att man tar hänsyn till den massiva folkliga opinion som i EU-länderna motsätter sig kriget. Man får inte glömma att denna tvekan kan vara lönsam. Den kan nämligen öka ens andel av det krigsbyte som så småningom skall fördelas.
Men stöd kommer de till slut att ge. Om inte annat kommer man att till sitt försvar andra att allt annat vore att påskynda FN:s sammanbrott. Det så kallade Världssamfundet, där vi och USA ingår, men inte till exempel Irak och Nordkorea, måste hållas samman. Säkert kommer Anna Lindh och Göran Persson att markera distans till vissa inslag i USA:s och Englands krig. Man kommer inte att skicka stridande trupp. Men sådan hjälp från Persson behöver USA och England inte. Det som behövs, det vill säga politiskt stöd, eller i nödfall välvillig neutralitet, det kommer han generöst att ställa upp med.
USA befinner sig sedan ett decennium i ett skede av oavbruten expansion. För var gång de lyckas i sina fälttåg ökar de måhända kortsiktigt sin makt, men de förlänger också sina frontlinjer och sina transportvägar och ökar sina fienders antal. Skall man säga något positivt om den svenska utrikespolitiken just nu skulle det därför vara att man hjälper USA-imperialismen att tvinna det rep som man så småningom förhoppningsvis kommer att hänga sig med. -
