Reformen i Linköping

Nu får östgötarna betala för vården av sina småkrämpor ur egen ficka" står det i pressen efter östgötalandstingets historiska beslut att inte längre behandla 50 vanliga åkommor enligt samma rabatterade taxa som övriga.

Detta är nog inte riktigt vad man kallar att slå huvudet på spiken. Östgötarna har liksom vi andra alltid fått betala sin sjukvård "ur egen ficka", om än solidariskt, via landstingsskatt och, mindre solidariskt, via allt högre, men rabatterade, patientavgifter. Skillnaden är snarare att det är de sjuka östgötarna (och snart värmlänningar, västgötar, stockholmare etc.) som nu påläggs ökade bördor. Ännu en viktig solidaritetsprincip har därmed brutits.

Sett ur den företagsekonomiska synpunkt som nu dominerar även den landstingsdrivna vården finns självfallet ett stort dilemma förknippat med en medicinsk vård i ständig utveckling i kombination med en offentlig sektor i ständig avveckling. Utgifterna för vården ligger på landstinget medan vinsterna för en framgångsrikt bedriven vård hamnar någon helt annanstans - eller inte alltid ens kan mätas i pengar.

Men faktum kvarstår: genomsnittshälsan hos en visserligen allt äldre befolkning blir allt bättre, och sjukvårdskostnadernas andel av BNP blir allt mindre i Sverige. Visst har kostnaderna för sjukskrivningar ökat sedan 1997 - men har ännu inte överskridit nivån från 1985, ett år med en nivå på BNP och produktivitet avsevärt lägre än nu. Och de ligger fortfarande minst 30 miljarder lägre än t.ex. de samhälleliga kostnaderna för alkoholmissbruk (120-140 miljarder/år). Andelen långtidssjukskrivna i Sverige är inte högre än i jämförbara länder, om man tillämpar en jämförbar statistik - vilket av någon anledning sällan sker. Och inte högre inom offentlig sektor än inom privat - om man tar hänsyn till ålder och kön hos de anställda. Varför tror så många just det motsatta?

Det pågår sedan länge en hård kampanj för en privatisering, inte bara av vården utan också av försäkringssystemet i Sverige, ty här finns mycket pengar att hämta för kapitalet. Östgötareformen är bara ett led i denna framgångslinje och kommer självfallet i första hand att drabba den majoritet av det arbetande folket som inte har resurser att gardera sig med privata försäkringar. Det väsentliga med östgötareformen är att ytterligare ett principiellt viktigt steg togs mot ett avskaffande av den solidariska offentliga vården och sjukförsäkringssystemet.


Tyska ledarproblem

Alltsedan talet om ekono-misk demokrati och medinflytande tystnade har det talats desto mer om behovet av ledarskap och starka ledare. Böcker och föredrag om ledarskapets avgörande roll går som smör i solsken.

Vad jag kan förstå ska en ledare vara målinriktad, tydlig, handlingskraftig, karismatisk m.m, och dessutom en förebild för alla underställda.

På svenska och engelska erbjuder inte den nya terminologin några större problem. Att DN har stora ledare och Gösta Persson utövar stort demokratiskt ledarskap inga problem.

Men hur är det för Perssons tyske kollega Schröder? Eller VD:n för Thyssen eller Daimler eller Siemens eller ? Utövar de "ledarskap"? Är de "ledare"? Absolut icke! De är "leaders" som utövar "leadership" i det moderna tyska språkbruket.

Ledare kan lämpligen på tyska uttryckas med "Leiter" (maskulinum). Det heter ju "der Abteilungsleiter". Det är svårare med ledarskap, ty "Leiter" (femininum) betyder ju också stege. "Leiterschaft" blir då "stegskaft", och det är ju något annat. Därtill kommer att varken ordet eller företeelsen mig veterligen finns!

Vad har det gamla hederliga ordet för "leda" nämligen "fhren" tagit vägen? "Fhrer" och "Fhrerschaft" - de är ju ord som definitivt finns men som numera aldrig används i näringslivsammanhang eller i politiken? Är det ändå inte så att "leader" och "leadership" och deras svenska motsvarigheter faktiskt och innehållsligt korrekt motsvaras just av "Fhrer" och "Fhrerschaft"? Är det månne inte här fråga om samma prydhet som när man väljer det engelska ordet "sex" då man menar samlag eller könsumgänge?

I inget av fallen ändrar språkvalet, tyvärr i ena fallet, tack och lov i det andra, på själva den åsyftade företeelsen.


Jugoslavien: DN mot Ordfront 1

I Ordfront Magasin nr 7-8 2003 skrev redaktionsche-fen Björn Eklund en intervjuartikel med titeln Resa i Ljugoslavien. Artikeln var 322 spaltcentimeter lång, bortsett från ingress och en stor bild. På 36 spaltcentimeter - eller 11 procent - avhandlades vad som hände i Srebrenica och Trnopolje samt Racak i Kosovo. Artikeln gav ett brett panaroma, och grovt kan man säga att den hävdar att demoniseringen av Serbien troligen var ett led i krigspropagandan.

Artikelns styrka var att den formulerade följande tes: I stället för en utsagd försvarsallians har man nu skapat acceptans för att NATO uppträder som främlingslegionär eller gendarm över hela världen. Ibland draperar man sig i FN-flaggan, ibland räcker det med bara NATO-emblemet. Så t.ex. bombar NATO, inklusive norska plan i Afghanistan. Sverige bistår med en spaningspluton (med officerare). Inför denna nya fas av USA-imperialism har de förtrycka i tredje världen all anledning att bli oroliga. Genom att resa dessa frågor var Ordfrontartikeln viktig.

Exakt samma värdering gjorde en av borgerlighetens grindvakter, Maciej Zaremba på DN, dock med omvända förtecken.

Det intressanta med kampanjen mot Ordfront är att den faktiskt pekar på sprickor i muren. Den borgerliga hegemonin är långtifrån så total som man kan föreställa sig efter 20 års oavbrutet regemente. Hade den varit total, skulle grindvakterna föredragit tystnaden, på samma sätt som man teg ihjäl den radikala delen av arbetarrörelsen på 1950-talet. Är man tillräckligt stark kan man skita i att pöbeln tjuter.

Ur sprickorna i muren kryper det fram åsikter, stämningar, protester och folk. Det gäller i det läget för grindvakterna att stämma i bäcken. Slå fast att USA & NATO är en välsignelse för alla, inklusive de som lemlästas och slaktas.

Det är beklagligt att Ordfronts styrelse vek sig för DN-kampanjen (25/11). Hade det inte varit möjligt att nöja sig med att konstatera att artikeln innehöll sakfel, men att den i övrigt var intressant och läsvärd? Nåväl, det är inte lätt att stå rak i vindar upp mot stormstyrka. Skall man klara det måste man vara många, och stödja varandra. Kanske som den växande, breda antikrigsrörelsen?


Jugoslavien: DN mot Ordfront 2

Vad var drivkraften bak-om angreppet mot Ord-front Magasin? I en osignerad ledare den 24 november avslöjar Dagens Nyheter själv det viktigaste skälet:

"... egentligen handlar debatten inte alls om Bosnien. Inte heller om serber eller kroater. Inte ens om Kosovo eller någon annan del av Balkan... Det handlar om en liten grupp människors nostalgi efter Vietnamkrigets dagar. Den där i minnet så enkla tiden när USA stod för det onda i världen, när USA-imperialismen var rastret genom vilket allting i världen kunde betraktas och begripas.Det är principiellt omöjligt för dem att beskriva en amerikansk handling som de skulle ställa sig positiva till. Därför har Ordfront Magasin förvandlats till en sekt".

Beakta följande historiska faktum: Den svenska Bonnierpressen med DN och Expressen i spetsen har sedan det andra världskriget varit en varm förespråkare för USA-imperialismen och för svensk anslutning till dess världssyn och dess institutioner - bland annat svenskt NATO-medlemskap. Blott i ytterligt trängda lägen har man som en eftergift mot en överväldigande svensk opinion tillfälligt backat från denna position, och då endast så mycket som nöden krävt.

Nu borde åter, precis som under Vietnamkriget, ett "ytterligt trängt läge" anses ha uppstått. USA står under ledning av en grupp, även för detta land, ovanligt arroganta, folkfientliga och krigsaktivistiska politiker. Enligt en rad opinionsundersökningar runtom i världen det senaste året har detta medfört att USA nu allmänt, till och med i allierade stater, betraktas som det största hotet mot världsfreden och mot mänsklighetens framtid - något som inte ansågs vara fallet ens under Vietnamkrigets dagar. USA:s statsledning har genom löften, lögner, hot och bedrägeri dragit in det egna och andra folk i en rad krig på senare år, och därvid helt åsidosatt alla internationella försök att fredligt lösa konflikter och bevara freden. Man har begått praktiskt taget alla de krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten man anklagat sina offer för.

I detta läge hade det varit naturligt för den som under många år troget försvarat USA:s sak att ägna en stund åt reflektion och kanske rentav självkritiska betraktelser. Att ta några steg tillbaka för att ta bättre ansats, om inte annat. Det är illavarslande att DN-ledningen idag, sannolikt på grund av bristen på konkurrens och ideologiskt motstånd inom de alltmera monopoliserade media, inte anser detta nödvändigt.

I stället satsar man, under tal om "historierevisionism" på offensiv och söker marginalisera, eller rentav kriminalisera, en ståndpunkt, som till skillnad från den egna må ha begränsad tillgång till media, men som i själva verket uppenbarligen representerar synen hos den överväldigande majoriteten såväl i Sverige som i världen i stort.

Det vore förstås än mera illavarslande om de därvid angripna inte genomskådar avsikterna och lägger sig platt med tassarna i vädret av fruktan för att marginaliseras i den mediadebatt som styrs av kulturkretsarna kring Bonnierhuset. Man borde i stället se verkligheten för vad den är.

Det är inte kritikerna av USA-imperialismen som utgör en "sekt". Sanningen är snarare att den svenska mediedebatten domineras av en liten extrem, imperialistvänlig och folkfientlig sekt som endast genom sitt stöd av storkapitalet och därigenom fasta grepp om media lyckats etablera sig som ortodoxins värnare i centrala tidsfrågor.

Det finns ingen som helst anledning att frukta angreppen från debattörer som Per Svensson, Maria Carlshamre, Maciej Zaremba eller Per Ahlmark. Man måste tvärtom inse sanningen i Shakespeares ord att hundar endast kan väcka respekt genom att gå maktens ärenden. Själva har vederbörande tydligen insett detta.

För övrigt kan vi visst ge exempel på bra saker som USA:s myndigheter har gjort. Bland annat har man onekligen byggt utmärkta motorvägar.


Jugoslavien: DN mot Ordfront 3

Intervjun i Ordfront med Diana Johnstone var utgångspunkten för höstens Jugoslaviendebatt. Men få kommer ihåg Ordfrontartikeln som trycktes redan i somras, och ännu förre har läst Johnstones bok. Man kunde därför tycka det vore rimligt att Diana Johnstone kom till tals. Det tycker inte Dagens Nyheter. Nedanstående mycket korta inlägg har refuserats av redaktionen.

"Till Dagens Nyheter

Den artikel av Maciej Zaremba som ni publicerade den 3 novcember 2003 ger en grovt felaktig bild av mina åsikter om konflikterna i Jugoslavien utan att ens informera era läsare om att det fullständiga uttrycket för dessa uppfattningar finns i min bok Fools Crusade (Dårarnas korståg), publicerad av Pluto Press, London.

Min bok fokuserar på historisk och politisk bakgrund. Vad gäller Srebrenica och andra tragedier som inträffade under dessa konflikter, är min hvudpoäng denna: ju större ohyggligheter som begåtts, desto större bör ansträngningarna vara för att förhindra krig - eftersom krig är en fortsättning som leder till ohyggligheter av alla slag. I stället har "Srebrenica" använts som symbol för att rättfärdiga så kallat "humanitärt" eller "preventivt" krig under ledning av USA, vars egna styrkor har begått många ohyggligheter i krig (Vietnam, massaker på iraker efter vapenstilleståndet 1991, Panama etc.), och vars regering, samtidigt som den dömer andra, vägrar underkasta sig en internationell dom.

Stormakter har alltid erbjudit ädla humanitära förevändningar för att ensidigt attackera och erövra andra länder. Men andra, mer materiella intressen, är alltid inblandade. USA:s invasion av Irak bör ha gjort detta klart för dem som inte förstod poängen under Kosovokriget 1999.

Diana Johnstone"

Läs också Samuel Edquists artikel på annan plats i detta nummer.


Janne Mattson är död

Janne Mattson var en man som hade bråttom. Snabb i huvudet som han var hade han lätt att bli otålig. Den s.k. sokratiska dialogen, där den korkskalle man talar med långt om länge av egen kraft förväntas komma fram till de slutsatser man själv dragit för tjugo år sedan - för att sedan överge dem så fort man vänder ryggen till - var nog inte hans naturliga medium. Inte ens sedan han lärt sig tekniken. Å andra sidan hade han vett att knipa käft när det var något han ännu inte begrep - en avundsvärd egenskap som många av oss ännu arbetar på att förvärva.

Och Janne Mattson var en man som, trots sin snabbhet, kunde fokusera och göra det han gjorde grundligt (Gud nåde den som prasslade med gottepåsen då han var på bio!). Dessa båda egenskaper i olycklig kombination med en kronisk upprorsanda (och dito pengabehov) förde honom tidigt i hans liv till Långholmen för avsevärda tidsperioder.

Men Janne insåg - till skillnad från många andra - att den subkultur han hamnat i, förutom att förnedra och knäcka honom personligen, inte på minsta sätt hotade det system han lärt sig att avsky, utan fastmer var en billighetsvariant av detsamma.

Janne ägnade visserligen också resten av sitt liv åt att umgås med tjuvar och knarkare, men nu som rehabiliterare, som författare, filmare och journalist. Under lång tid verkade han inom ramen för RNS - bildat av Nils Bejerot 1969 som en folkrörelsemotvikt mot den förut dominerande drogliberala klientorganisationen RFHL. Janne kom genom sitt arbete att bli en av de personer vi har att tacka för att Sveriges officiella drogpolitik än idag är en av de minst flummiga i Europa.

På senare år kunde han utnyttja sin stora bakgrundskunskap och sin långa erfarenhet i inträngande intervjuböcker med den avhoppade nynazisten Kent Lindahl (Exit) och pedofilen och seriemördaren Thomas Qvick (Qvick) - i båda fall arbeten som på ett ovanligt sätt hjälper oss att förstå det psykopatologiska själslivet.

Janne dog tyvärr i oktober, 63 år ung. In i det sista arbetade han, dödstrött och smärtpåverkad, och kunde såväl arbeta på sin sista bok, konstatera att EMU-omröstningen för en gångs skull gått vår väg och få ett barnbarn. Först sedan han med råge betalt den eventuella skuld han häftat i till samhället, och mycket därtill, tog livet sin hämnd på honom med hepatitviruset som redskap.

Världen är grym. Om den inte varit det hade inte sådana som Janne behövts. Vi glömmer honom inte.