ZONENSCHLÄGER
Andreas Gläser liest aus "Der BFC war schuld am Mauerbau"
Mundraub 2003
Många är de städer som för ett år utsetts till europeiska kulturhuvudstäder. En som verkligen förtjänar titeln är Berlin, som är en av vår världsdels viktigaste kulturella centra, särskilt på teaterns och konstens område. Och under de senaste åren har Berlin också med eftertryck placerat sig på den litterära europakartan. Mittpunkten i det berlinska litterära livet är läsescenerna, där en yngre författargeneration - Wladimier Kaminer, Jakob Hein, Jochen Schmidt m. fl. - regelbundet framför nyskrivna texter, live inför publik. Läsescenerna är alltså ett forum för muntlig litteratur, men denna litteratur existerar också i skriftlig form. Kring läsescenerna finns en rad tidskrifter där de upplästa texterna trycks, t. ex. Salbader och Brillenschlange. Många av läsescensförfattarna har också gjort karriär i den tryckta litteraturens värld. En av dessa är litteraturproletären Andreas Gläser, som förra året gav ut den utmärkta volymen Der BFC war schuld am Mauerbau, som består av ett femtiotal läsescensalster.
När man läser Gläser och andra läsescenförfattare blir deras texters muntliga karaktär tydlig. Bland annat röjs den tydligt i att rytmen spelar en väldigt viktig roll. När man blir varse detta inser man självklart att någonting gått förlorat när det som skrivits för att läsas högt serveras för tyst läsning, även om många berättelser utan tvekan håller också i skriftlig form.
Men som tur är finns det möjlighet att njuta läsescenlitteraturen akustiskt, utan att behöva bege sig till Berlin. CD-bok kallas fenomenet. En ovanligt bra sådan är Gläsers Zonenschläger, som just kommit ut på det lilla förlaget Mundraub. Enligt undertiteln ska skivan innehålla författaruppläsningar ur BFC-boken, men det stämmer inte. Fem av CDns 14 spår är nämligen nya berättelser som enligt författaren är tänkta att ingå i en roman med titeln Baufresse. Men även om nästan två tredjedelar av berättelserna redan finns i bokform så gör man klokt i att skaffa sig Zonenschläger. Gläsers litterära Berlindialekt är nämligen en av de intressantaste stämmorna i den samtida europeiska litteraturen och förtjänar att lyssnas till.
Recensent: Magnus Nilsson
ETT ÖGA RÖTT
Jonas Hassan Khemiri
Norstedts, 2003
Khemiris roman från 2000-talets invandrarstockholm är höstens debutantsuccé. Välförtjänt. Viktigast är inte att författaren går i trettiotalsförfattarnas språkförnyande fotspår när lyckas göra ett talspråksnära litteraturspråk av så kallad Rinkebysvenska, även om det är både hedervärt och roligt. Men kan han också trovärdigt skildra kombinationen av uppror och uppgivenhet, ideologisk klarsyn och total förvirring, stark självkänsla och förlamande osäkerhet hos de marginaliserade grupper som kommit som (flykting-)invandrare till Sverige. Det är ingen social indignationsroman från samhällets nedersta skikt - huvudpersonen och hans pappa hankar sig faktiskt fram med sin lilla skräpbutik. Men solidariteten med de förtryckta är otvetydig, och man begriper betydligt mer av det som kissvisande brukar kallas det mångkulturella Stockholm.
Recensent: Olle Josephson
DUDE, WHERE S MY COUNTRY
Michale Moore
Warner Bokks edition, 2003
Det finns ett land, där befolkningens stora majoritet är ovanligt frigjord och fritänkande.
Majoriteten av folket är fast övertygad om det berättigade i att alla åtnjuter lika rättigheter oavsett kön, hudfärg eller sexuell läggning.
Det värsta folk vet är att gå i krig, och merparten har aldrig ens gjort lumpen. Över huvud taget avskyr man vapen, och de flesta människor stöder alla förslag som syftar till att inskränka bruket av handeldvapen.
Medborgarna är varma anhängare av arbetarnas rättigheter, av fackföreningar, av social välfärd och av t.ex. allmän sjukförsäkring via skattsedeln. Däremot är de övertygade om att kapitalistiska företag ofta är onda och opålitliga.
Så till den grad progressiv är befolkningen i detta land, att det konservativa partiet aldrig någonsin lyckats samla mer än 25 procent av de röstberättigade i ett val.
Detta är samtidigt det land vars högsta domstol år 2000 utsåg George W. Bush till president sedan han erövrat en stabil minoritet av rösterna i allmänna val.
Kring denna paradox kretsar Michael Moores senaste bok, Dude, wheres my country som i februari kommer i svensk snabböversättning inför nästa presidentval. Den stora fråga som han, och många människor i USA idag på ren amerikanska framför allt ställer sig är: Hur i helvete skall vi få bort detta mikrocefala svin i herrkläder, som på varje punkt ovan står för en syn, diametralt motsatt befolkningsmajoritetens, såväl USA:s som jordens, från USA:s högsta ämbete?
Skall någon lyckas med detta är det väl Michael Moore. Inför nästa valrörelse har han uppenbarligen gett upp försöken att via De Grönas parti skapa en bas för en progressiv presidentkandidat. Helst skulle han vilja få Oprah Winfrey nominerad som demokratisk utmanare, men kan i nödfall tänka sig Wesley Clark. Ty nöden har ingen lag, och läget kan aldrig bli sämre.
Moores förra bok - Stupid white men - har hittills lästs av 30 miljoner amerikaner. Han skriver på ett språk som till och med George W. Bush skulle kunna förstå, om han läste böcker. Vid sidan av Noam Chomsky har Moore seglat upp som en samlande ideologisk inspiratör för rättänkande landsmän, ty vi får aldrig glömma att sådana finns i massor. Två personer som inbördes är mera olika än dessa två är svårt att tänka sig. Det skiljer inte bara 50 kilo i vikt och trettio år i ålder - medan den hyperintellektuelle Chomsky fortfarande står med minst ett ben i en europeisk, marxistisk tradition står Moore på alla fyra i den amerikanska vänsterpopulismen och därmed långt närmare sin målgrupp, både i vertikal- och horisontalplanet.
Fast i drogfrågor är de lika inskränkt liberala båda två, ty sådan är traditionen inom USA-vänstern. Vi får ta dem som de är och glädja oss åt att de finns. Och lära av dem.
Recensent: Hans Isaksson
REVOLUTION IN THE AIR
Sixties Radicals Turn to Lenin, Mao and Che
Verso 2002
Max Elbaum var en av ledarna för den marxist-leninistiska rörelsen i USA under 1970- och 80-tal. Intelligent och sakkunnigt, i grunden solidariskt men inte okritiskt, har han skrivit rörelsens - eller snarare rörelsernas - historik. En svensk läsare kan slås av likheterna med den svenska vänsterns historia: den snabba uppgången som studentrörelse under sextiotalet, proletariseringen och den disciplinerade organiseringen under sjuttiotalet, tillbakagången efter Vietnamkrigets slut och kulturrevolutionens nederlag i Kina, styrkan i det konsekventa tredje-världen-perspektivet och en hängivna kaderorganisationen, svagheten i den tunna sociala basen, det bristande sambandet med äldre kommunistisk tradition och det okritiska övertagandet av KKP:s analyser. När Peking etablerade kontakter med Washington i mitten av sjuttiotalet, klarade inte rörelsen att hålla isär realpolitisk utrikespolitik hos ett stort land i tredje världen och uppgifterna för en revolutionär rörelse i imperialismens centrum.
Men det finns också skillnader. Den marxist-leninistiska rörelsen tycks ha varit relativt sett svagare i USA. Enligt Erlbaum var antalet aktiva, välorganiserade kader som mest ca 10 000, vilket skulle svara mot ungefär 500 personer i Sverige. De antirasistiska uppgifterna var av naturliga skäl också viktigare i USA; här var man relativt framgångsrik och inom de egna organisationerna rådde god jämlikhet mellan färgade och vita, också på ledarnivå. En annan skillnad är att USA har betydligt mer av stora frivillig- och hjälporganisationer än Sverige. I dem kunde den organisatoriskt mycket erfarna kadern kunde finna nya verksamhetsfält när deras egna organisationer smälte bort; de är kanske inte längre revolutionärer men har plattformar för ett progressivt arbete.
Varför gick marxist-leninisterna under? Erlbaum pekar på s.k. objektiva förhållandena: det ska helt enkelt oerhört mycket till för att en revolutionär rörelse skulle segra i Rom 100 e.Kr., i Storbritannien 1870 eller i USA 1975. Men han nämner också subjektiva orsaker. En sådan är marxist-leninistisk ortodoxi, en annan den maoistiska volutarismen: "den politiska linjen avgör allt". Nej, det gör den inte om fienden är övermäktig på alla fronter. Som positiva lärdomar tar an upp antirasismens centrala roll och betydelsen av en väldisciplinerad kaderorganisation - intressant nog i dessa nätverkstider.
I Sverige har Erlbaums bok tidigare uppmärksammats i en i huvudsak positiv recension av Kjell Östberg (Arbetaren 43/02). Östberg gör naturligtvis också sina jämförelser med Sverige, och menar att Erlbaums bok stöder uppfattningen att ett av KFML/SKP:s största misstag var den nationalism som man utvecklade under 70-talet. Jodå, det går att hitta åtskilliga förenklingar och överslag i det försvar för nationellt oberoende gentemot EEC eller sovjetiska och amerikanska påtryckningar som då lyftes fram som en viktig uppgift. Förhållandet nationella och internationella uppgifter är inte alltid enkelt. Men det är svårt att se annat än att detta försvar för nationen i huvudsak sammanföll med arbetarklassens intressen; snarast är det dagens EMU- eller ockupationsvänster i huvudsak som har åtskilligt att lära av 70-talet. Erlbaum ger, vad jag kan se, heller inget stöd för Österbergs teser. Tvärtom framhåller han uppbackningen av nationella rörelser i tredje världen som en av de amerikanska marxist-leninisternas goda sidor.
Recensent: Olle Josephson
EN ORÄTTVIS BETRAKTELSE
Göran Palm
Manifest förlag, 2003 (1966)
Göran Palms sextiotalsklassiker är värd omtryck och omlöäsning av främst två skäl. Dels jkommer det alltid att finnas mycket att lära av författarens konsekvent "omvända" perspektiv. Han försöker betrakta världen med tredje världens ögon, inte med den rika västvärldens. Det gjorde många andra på sextiotalet som Sartre eller Frans Fanon, men Palm tillhör de allra läsvärdaste med sin enkla men vackra prosa och sin svenska anknytning. Dels kan boken läsas som tidsdokument. Det drar en vind av segervisst uppror över sidorna. den blåsten behöver vi känna för at förstå vår samtid i dag.
Recensent: Olle Josephson
