Strax före sin död undrade Edward Said varför hans folk, det palestinska, inte fick samma sympatier från världsopinionen som de svarta i Sydafrika under apartheidtiden. Palestinier utsätts ju för samma sorts rasistiska förtryck. En kolonial härskarklass som med våld fördriver folk och utnyttjar dem som billig arbetskraft. Dagliga förödmjukelser, godtyckliga fängslanden, förstörda hem är vardagsmat för palestinier, precis som det en gång var för svarta i Sydafrika.
För att söka svaret på Saids förtvivlade fråga bör vi kanske gå hemåt, till Sverige och ambassadör Masels vandalisering av paret Feiler-Skölds installation på Historiska museet. Vad ville Masel, och genom honom den israeliska regeringen, ha sagt? Det har framgått med all önskvärd tydlighet i ett antal intervjuer. Det genomgående temat har varit att Sverige är ett land med starka antisemitiska strömningar och att Israel måste stå starkt mot sina fiender. Snabbt lät den förre debattredaktören på Expressen, Leo Lagercrantz, meddela att han har haft en ständig ström av telefonsamtal, brev och e-brev med förtvivlade judiska föräldrar som berättade hur muslimska barn mobbade deras barn. Den svenska vänstern var genom sin tystnad om detta medskyldig till denna påstådda antisemitism.
För vilket har varit det mest effektiva propagandavapnet för Israel? Jo, anklagelsen om antisemitism. Är du mot Israels ockupation av Västbanken? Ja, då är du antisemit. Anser du att Israel är en rasistisk stat som förtrycker den palestinska befolkningen? Ja, då är du antisemit. På så sätt kan man, åtminstone för en tid, försvaga solidaritetsrörelsen med det palestinska folket. Men det finns hopp. För det faktum att den israeliska regeringen alltmer slänger omkring sig beskyllningar är ett tecken på att det börjar kännas ostadigt under fötterna. Israels bäste vän, USA, håller på att gräva fast sig i Irak. Den egna ekonomin är i kris, och har varit så länge. Kriget mot palestinierna kostar, både människoliv och pengar.
Om en progressiv utveckling skall vara möjlig krävs en medveten solidari-tetsrörelse med palestinierna. Kravet bör vara det som restes från bland annat Nehru redan 1948: en stat för både judar och palestinier, där medborgarskap inte är beroende av etnisk eller religiös tillhörighet. På så sätt kan den israeliska rasismen krossas och fred i Mellanöstern bli möjlig. På så sätt kan Edward Saids förtvivlade fråga få ett svar.
