FACKKLUBB 459: SISTA STRIDEN PÅ BAGARN

FACKKLUBB 459: SISTA STRIDEN PÅ BAGARN

Regi: Susanna Edwards

Distr: Folkets Bio

Vad vore en dokusåpa utan silikontuttar och nakenjannar? Kanske det här:

En lägenhet i Bagarmossen. Ronald Ohlsén har fått sparken efter 42 år på Skogaholms bageri i Stockholm.

- Ingen avtackning, inte ett kort, ingenting. Man är bara ett anställningsnummer.

Hans farsa, som jobbat på samma ställe, i närbild:

- Men det går bra för Sverige, säger Göran Persson.

Scenen kunde klippas in i långköraren om stackare som kommer i kläm när industrisamhället och dess löpande band och tempoarbeten avvecklas. Men regissören Susanna Edwards och producenten Mikael Olsson har inte gjort en sådan snyftare. Fackklubb 459 - sista striden på Bagarn är något helt annat.

Det nya ställe produktionen flyttas till, det uppköpta Schulstadsbageriet i Hägersten, är ingen öppning till mytens informationssamhälle. Tillverkningen är mindre automatiserad, jäktet vid det löpande bandet värre och lönerna lägre.

Tjänstemännen får jobb i Hägersten efter gemensam turordning. Arbetarna sägs upp med ett storstilat löfte om 8.000 kronor före skatt i fallskärm, om de stannar tiden ut.

Det slutar inte riktigt som cheferna på koncernen Cerealia tänkt sig.

En direktör säger till Susanna Edwards:

- Var det inte en dokumentär ni skulle göra? Klubben på Skogaholm tillhör inte verkligheten. Inte någon annanstans i hela Sverige finns en klubb som den.

Ungskramarna på Bagarn trasslar till företagets planer och tilltvingar sig jobb i Hägersten.

I fackklubb 459 röstas det hellre en gång för mycket än för lite, och medlemmarna har lärt sig att inte ge efter för utpressning.

De kallar det "folkrörelselinjen". Allt förs ut till medlemmarna för övervägande och beslut. Förslag, kritik och opposition uppmuntras, och de förtroendevalda aktar sig för att sugas upp i den fackliga apparaten.

Det skär sig mot ombudsmännens rutiner och deras lojalitet mot partiet.

Så avslöjar filmen den inre svagheten i detta väldiga bygge som kallar sig "arbetarrörelse". I historiska tillbakablickar blir vi varse vad som en gång gav de förhandlande företrädarna styrka: bråkstakarna. Under 1920-talet hade Sverige flest strejker i hela Europa. 1969 bröt gruvarbetarna i Malmfälten rekordårens samförstånd. Det gav oss allt det goda i folkhemskapitalismen. Så snart bråkstakarna stukats störtar taket och väggarna in.

Fackklubb 459 är ett lärostycke inte bara för fackligt folk utan för hela den vänster som tappat förbindelserna med den kraft som avgör utvecklingen: arbetarkollektivet.

Mer än hälften av arbetarna på Bagarn är invandrare. Texterna på plakaten till demonstrationen på lastkajen skrivs på språk från många håll i världen.

Så visar sig folkrörelselinjen vara en räddning också ur arbetarklassens etnifiering.

Det var inte alldeles lätt att intressera sponsorer för filmprojektet, berättar Mikael Olsson. Hur sexigt är det med facklig kamp?

- Finns det något sexigare? säger Frances Tuuloskorpi.

Hon jobbar nu i Hägersten. Fortsättning följer.

Mejladress till ugnskramarna: http://surf.to/Livsklubben.

Recensent: Mikael Nyberg