Den femtonde augusti folkomröstar Venezuela om man vill ha kvar president Hugo Chavez vid makten. Detta sedan hans motståndare lyckats att samla in tillräckligt med namnunderskrifter för att Chavez skulle bli tvungen att utlysa folkomröstning. Motståndarna består huvudsakligen av Venezuelas härskande klass, som hatar honom. Men varför är han avskydd i Caracas lyxkvarter? Och varför vill Vita huset helst att han försvinner?
Venezuela är en av världens största oljeproducenter. Oljetillgångarna är enorma. Under 1970-talet steg oljepriserna drastiskt, vilket gjorde att landet fick Latinamerikas högsta BNP per capita. Detta ledde dock inte till några produktiva investeringar i landet och inte heller till någon klassutjämning eller höjning av levnadsstandarden för de allra fattigaste. Tvärtom ökade slöseriet och korruptionen i landet. När sedan oljeinkomsterna sjönk under perioden mellan 1978 och 1985 föll BNP, kapital flydde landet och utlandsskulden exploderade. Två försök att genomföra nyliberala chockkurer ledde till blodiga revolter. Den andra revolten, som inträffade 1996, var början till Chavez väg till presidentpalatset. I mitten på 1990-talet hade BNP sjunkit till 1960-talets nivå, och reallönerna inom industrin hade mer än halverats jämfört med 1980-talet. Andelen av befolkningen som levde under fattigdomsstrecket steg från 36 % 1984 till 66 % 1995. Klasskillnaderna ökade under 1980- och 90-talet. Den rikaste tiondelen i Venezuela ökade sin del av den nationella inkomsten med mer än tio procent. När Chavez vann presidentvalet 1998 vann han därför att han förde de fattigas talan.
Chavez började dock ganska försiktigt och förde en tämligen ortodox politik till en början. Men hösten 2001 radikaliserades hans politik. I november detta år kom han med 49 dekret, varav det kanske viktigaste var en reformlag för oljeindustrin. Oljan har varit nationaliserad sedan 1976, men det statliga ägarbolaget PDVSA har i princip skötts som en privat stat i staten. PDVSA har medvetet, och ofta med de olika presidenternas välsignelse, sett till så att så lite som möjligt av oljeinkomsterna gått tillbaka till staten och så mycket som möjligt i chefernas egna fickor. Cheferna har också uppmuntrat utländska oljebolag att ta sig in i Venezuela igen. Lagen begränsade de utländska oljebolagens möjligheter att lägga beslag på oljan och höjde den andel av oljeinkomsterna som PDVSA skulle betala till staten. PDVSAs chefer organiserade en strejk i december samma år som dock misslyckades. Som svar avskedade Chavez hela ledningen för PDVSA. Detta var en direkt orsak till kuppförsöket i april 2002.
Efter att kuppförsöket misslyckats slog Chavez in på en mer försonlig väg och återanställde dem han hade sparkat. PDVSA-direktörerna var dock inte nöjda och i december 2002 genomförde de vad som på många håll kallades för en strejk, men i realiteten var en lockout, i hela oljeindustrin. Oljearbetarnas fackförbund vägrade dock att delta. Chavez gav sig inte och lockouten kollapsade i januari 2003, ett hårt slag för den gamla eliten. Konflikten drabbade Venezuelas ekonomi hårt men oljeproduktionen har stigit oväntat snabbt och bidragit till att ekonomin återhämtat sig på ett sätt som fått många att höja på ögonbrynen. PDSVA fick efter konflikten en ny chef, OPECs förre generalsekretare Ali Rodriguez.
Frågan om jordreform togs också upp bland de 49 dekreten. Jordbruket kontrolleras av ett fåtal stora jordägare och är underutvecklat. Faktum är att Venezuela är det enda landet på kontinenten som importerar mer jordbruksvaror än det exporterar. Jordbrukets andel av BNP har gått ned från 50 % 1960 till 6 % 1999. Jordreformen avser både att ge jorden till dem som brukar den, men också att effektivisera jordbruket och höja dess andel av BNP. Reformen har mött våldsamt motstånd från godsägarna och flera myndighetsrepresentanter har utsatts för attentat, några med dödlig utgång.
Men kanske ännu viktigare är frågan om storstädernas kåkstäder. 90 % av befolkningen bor i storstäder och omkring 60 % i slumområden. Husen är dåligt byggda och står ofta på osäker mark. Tidigare regimer har talat om att riva dessa kåkstäder och flytta deras invånare till nybyggda bostäder, men i praktiken har det varit omöjligt på grund av kostnaderna. Ofta har man i stället brutalt slagit ned uppror i kåkstäderna. Efter kravallerna 1989 bildades Asamblea de barrios som bland annat driver kravet att hemmen i kåkstäderna skall godkännas juridiskt. Denna rörelse blev en av grundstenarna för den bolivarianska (efter frihetshjälten från 1800-talet, Simon Bolivar) rörelse som bar Chavez till makten.
Till en början var Chavez mycket försiktig när det gällde frågan om kåkstäderna, men i februari 2002 kom han med ett nytt dekret som innebar att regeringen skulle överföra statlig mark i kåkstäderna till deras invånare. Frågan om den mark som är privatägd väntar dock fortfarande på sin lösning.
Det som utlöst den senaste krisen handlar om korruptionen inom rättssystemet och försöken att reformera detta system. Den största reformen som Chavez genomfört är den nya grundlagen; det är också tack vare den som oppositionen har lyckats genomdriva en folkomröstning. I grundlagen från 1999 ingick ett krav på en ny lag om Högsta Domstolen. Det lagförslaget väcker nu de intensivaste protesterna från oppositionen. Bland annat ger lagen möjlighet för de lagstiftande myndigheterna att stänga av domare som är anklagade för brott, tills en rättegång hålls. Oppositionen menar att detta innebär möjligheter att politiskt styra rättssystemet genom att anklaga obekväma domare. Regeringen menar att lagen är till för att lättare komma åt korruptionen hos domarkåren.
Att situationen är allvarlig visar gripandet av 130 paramilitärer från Colombia. Colombia, som är USAs förlängda arm i området, har också köpt in ett stort antal stridsvagnar från Spanien som skall ställas upp vid gränsen mot Venezuela lagom till folkomröstningen.
Venezuela är ett exempel som utmanar USA. Därför lever landet farligt. Både dess stora oljetillgångar och geografiska läge gör Chavez politik till en provokation mot krigshetsarna i Washington. Det är också ett skäl för antiimperialister världen över att stödja kampen för ett demokratiskt, oberoende Venezuela.
