Tekniska problem med tidskriftsartiklar

Vårt artikelarkiv påverkas av ett tekniskt problem som gör att det för närvarande tyvärr inte går att se bilder i äldre tidskriftsartiklar. Vi jobbar på att lösa problemet, men tyvärr kan det ta lite tid innan bilderna är tillgängliga igen. 

Artiklarna i det nummer som är aktuellt för e-prenumeranter innehåller alla bilder.

Webbredaktionen

 

Ett socialistiskt samhälle måste övervinna den åtskillnad som råder mellan människor så länge de lägger ett privat perspektiv på sin tillvaro. Samtidigt ska inte den individuella friheten ifrågasättas. Hur ser ett sådant samhälle ut? Frågan återkommer ständigt i de stora 1900-talsdebatterna om socialismen; svaren är ofta alltför ekonomiskt inriktade. Diskussionen måste föras vidare. Benny Andersson inleder.

Runt omkring oss pågår något som lik-nar ett vänsteruppsving. Men det är ett uppsving som hämmas av sin brist på idéer om alternativ till den rådande ordningen. Under större delen av det förra århundradet fanns ett sådant alternativ - socialismen. Men socialismen, som den kom att utformas i kölvattnet efter den ryska revolutionen, ligger i spillror. Det gäller både i praktiken och för socialismen som vision med dragningskraft på de breda folklagren. Den reformistiska välfärdsideologi som grundar sig på idén om statlig styrning av kapitalismen är också tillbakapressad. Utan den blåslampa och intellektuella utmaning som en livskraftig revolutionär rörelse utgör, tenderar även reformismen att förtvina. Det är dags att organisera en förnyad diskussion om socialismen.

Lenin sammanfattade en gång socialismen som sovjetmakt plus elektrifiering. Sovjetmakten skulle garantera det kollektiva ägande och den statliga planering som Lenin ansåg vara de viktigaste verktygen för att skapa en socialistisk ekonomi. Med hjälp av dem skulle man åstadkomma den tekniska utveckling av produktivkrafterna som han ansåg vara socialismens viktigaste uppgift. Många har tyckt sig finna en motsättning, eller åtminstone en spänning, mellan Lenins uppfattning och Marx visionära beskrivning av socialismen som en social omvandlingsprocess, där människans utveckling till samhällsvarelse fullbordas:

"Först när den verkliga individuella människan blir ett med den abstrakta medborgaren och som individuell människa i sitt konkreta liv, i sitt individuella arbete, i sina individuella förhållanden blir en samhällsvarelse, först när människan lärt sig betrakta och använda sin egen kraft som en samhällelig kraft och därmed inte längre skiljer den samhälleliga kraften som politisk kraft från sin egen, först då är den mänskliga frigörelsen fullbordad." (Om judefrågan. Människans frigörelse. s. 45-46).

Två 1900-talsdiskussioner om socialismen som jag ser som viktigast. Den första, som huvudsakligen har förts av ekonomer, diskuterar frågan om plan kontra marknad och relaterade frågor om ägandeformernas (kollektiva respektive privata) för- och nackdelar. Den utmynnar emellertid i slutsatsen att de avgörande problemen inte handlar om dessa ekonomiska frågor utan om deras sociala förutsättningar. Genom att överskrida Lenins teknokratiska uppfattning och gå tillbaka till Marx och den sociala omvandlingsprocess han skisserar, sägs vi kunna återupptäcka en idé om socialismen som fortfarande är fruktbar och som antas kunna utgöra grund för en fungerande planekonomi.

Tyvärr är dessa skisser inte särskilt konkreta. Enligt deltagarna i den andra diskussionen, som huvudsakligen har varit filosofer och samhällsvetare, är det ingen slump. Enligt dem förenas Marx och Lenin av uppfattningen att kapitalismens ojämlika maktstrukturer försvinner mer eller mindre automatiskt, när det privata ägandet av produktionsmedlen avskaffats och den tekniska utvecklingen av produktivkrafterna har kommit tillräckligt långt. Den uppfattningen har, enligt dessa kritiker, visat sig felaktig. Därför hävdar de att en fortsatt diskussion om socialismen måste kritisera och överskrida de filosofiska grundantaganden som får Marx att undervärdera svårigheten att revolutionera kapitalismens maktstrukturer.

Under nittonhundratjugo- och trettiotalet fördes en intensiv debatt mellan ekonomer som förespråkade någon form av planekonomi och sådana som försvarade marknadsekonomin. Men både den tidens ledande marknadsekonomer och sovjetiska förespråkare av planekonomi utgick från antagandet att ekonomin och därmed samhället styrs av allmänna lagar som till sin art inte skiljer sig från de lagar som antogs styra naturen. Detta antagande har de gemensamt med det stora flertalet av vår tids nyliberala ekonomer. Enligt den engelske ekonomen Léon Walras, som grundade den matematiska teorin om allmän jämvikt, kan de ekonomiska agenterna betraktas som ett slags automater, som lagbundet reagerar på prisernas variationer. En vetenskaplig ekonomi bör därför vara samhällsvetenskapens motsvarighet till fysikens mekanik. Vad man diskuterade var således inte om ekonomiska lagar finns, utan vilka de är och på vilken samhällelig nivå de ska sökas.

Redan vid tiden för det andra världskrigets utbrott visade den polske ekonomen Oskar Lange att i en värld styrd av lagar, där allt är möjligt att förutse och beräkna, åtminstone i princip, är en centraliserad allokering av resurser effektivare än den som sker på en fri marknad. Lange själv kom så småningom att förespråka en kombination av planering och marknad. Vissa frågor antogs vara möjliga att reglera genom central planering, medan andra antogs vara mer lämpade att överlämnas åt marknaden.

Alla delade inte denna uppfattning. Eko-nomen och filosofen Otto Neurath ifrågasatte redan på tjugotalet existensen av ekonomiska lagar och förespråkade en syn på ekonomisk planering som satte den politiska demokratin och samhällets organisering i centrum. Mycket förenklat: om männskan, till skillnad från de företeelser naturvetenskapen studerar, är fri och kreativ, är hennes ekonomiska beteende inte styrt av lagar och låter sig därför inte beräknas på förhand. En effektiv planering kan aldrig förverkligas enbart genom staten, utan måste med nödvändighet vara en allomfattande social process, där människornas medvetna och fria samverkan spelar huvudrollen. Inom det borgerliga lägret uttrycktes en liknande skepsis mot den allmänna jämviktsteorins syn på markanden som en mekanism styrd av lagar av Friedrich Hayek; i detta avseende skilde han sig från Milton Friedman och andra nutida nyliberaler. En likartad kritik är också kärnan i Keynes reformistiska kritik av den allmänna jämviktsteorin, vilket femtio- och sextiotalets mainstream-ekonomer (som förespråkade en "syntes" av Keynes och allmän jämviktsteori) blundade för.

Langes uppfattning att planekonomin borde kompletteras med marknadsekonomiska drivkrafter och inslag fick under femtio- och sextiotalet många förespråkare inom det realsocialistiska lägret och betecknades då som "höger" i den allt intensivare diskussionen. "Vänstern" satte i stället sin lit till den spirande datarevolutionen. Man hoppades att den skulle göra även de frågor som inte kunde beräknas på förhand kalkylerbara och därmed möjliga att hantera av de rådande centralistiska och tämligen auktoritära planeringsorganen. I "vänsterns" uppfattning var de enskilda människorna och deras handlingar och drivkrafter en restpost, som - i den mån den beaktades - antogs kunna styras genom ideologiska kampanjer i syfte att skapa och vidmakthålla nya socialistiska incitament.

Neuraths idéer skulle emellertid dyka upp igen i den diskussion som bröt ut efter den stora polemiken och Maos alltmer uttalade kritik av den sovjetiska modellen. Mao kritiserade den stalinistiska synen för att vara alldeles för centralistisk och auktoritär, samtidigt som han hävdade att marknadsekonomi med nödvändighet leder till ökade klasskillnader och till att människor anlägger ett snävt privatekonomiskt synsätt. Därför måste ett socialistiskt samhälle, som vill förbli socialistiskt, sträva efter att minimera de marknadsekonomiska inslagen. I den följande diskussionen stod notabiliteter som Maurice Dobb på den ena (traditionellt sovjetiska) och Paul Sweezy och Charles Bettelheim på den andra ("maoistiska") sidan. I centrum stod den så kallade frågan om incitamenten. Enligt Bettelheim kan människors handlingar inte förutsägas och kan därför inte heller betraktas som en "restpost" under socialismen. En central fråga blir därmed vad som i en socialistisk ekonomi ska ersätta den privata strävan efter vinst som utgör marknadsekonomins viktigaste drivkraft. Införandet av planekonomi innebär ingen lösning på det problemet.

Redan i sin tidiga avhandling om den tyska ekonomin under nationalsocialis-men hade Bettelheim visat att en kapitalistisk stat mycket väl kan införa ett slags planekonomi utan att för den skull ändra sin sociala karaktär. I diskussionen om planekonomin och den sovjetiska modellen grep Bettelheim, och så småningom också Sweezy, tillbaka på Marx bredare vision av socialismen som en djupgående social omvandlings och inlärningsprocess. I stället för att reducera socialismen till en fråga om förhållandet mellan administrativa tekniker (plan och marknad), ställdes också frågan om den politiska makten, det vill säga frågan hur en total revolutionering och demokratisering av samhällets institutioner ska kunna åstadkommas. Bettelheim försökte visa "nödvändigheten och möjligheten av en decentralisering av planeringsprocessen som är radikalt annorlunda än den som diskuteras i dag i de östeuropeiska staterna", där "en extremt centraliserad statsapparat // fungerar som ett hinder för en social behärskning av produktionen och bidrar till att penning- och varurelationernas roll stärks". (Economic calculation and forms of property, s. xii).

Enligt Bettelheim skapar den sovjetiska realsocialismens brist på demokrati människor som blir alltmer misstrogna mot samhället och dess institutioner och följaktligen alltmer låsta i ett individualistiskt perspektiv på sina handlingar.

Detta sätt att angripa socialismens problem innebär också att den fråga om ägandet - privat eller statligt ("socialt") - som dittills betraktats som avgörande för ett samhälles karaktär, kom att fördjupas. Enligt Bettelheim, som i detta avseende kan stödja sig på Marx, är ägandeformerna juridiska överbyggnadsfenomen som grundar sig i den långt mer fundamentala formen för tillägnelse. Kapitalismen kännetecknas inte bara av sin privata ägandeform, utan också, och mer grundläggande, av sin privata tillägnelseform. Den sociala grunden för denna privata tillägnelseform utgörs av två åtskillnader. Den ena är åtskillnaden, eller separationen, mellan produktionsmedel och arbetare. Den andra är den åtskillnad, eller separation, som råder mellan människorna så länge de anlägger ett privat perspektiv på sina handlingar. Eftersom produktionsmedlen och produktionsprocessen under kapitalismen blir alltmer kollektiv (social) till karaktären, kan åtskillnaden mellan arbetare och produktionsmedel bara övervinnas om den andra åtskillnaden, som reducerar oss till alienerade sociala "atomer", samtidigt övervinns. Det är det Marx menar när han i det inledningsvis citerade stycket skriver att det framför allt är människorna själva som måste socialiseras om produktionsprocessen och därmed samhället ska kunna socialiseras.

Så länge dessa separationer inte har övervunnits är formen för tillägnelse privat, även om ägandet är aldrig så statligt och/eller kollektivt. Det är därför den borgerliga rätten, som mäter människorna med abstrakta mått, härskar även under socialismen i form av principen "Åt var och en efter arbete". Men eftersom människor är olika, hävdar Marx (i sin kritik av Gothaprogrammet) att varje sådan abstrakt fördelningsprincip i själva verket är orättvis och en orsak till att ekonomiska skillnader uppstår. Därför måste den privata tillägnelseformen övervinnas och abstrakta fördelningsprinciper ersättas av den enda fördelningsprincip som är verkligt rättvis eftersom den tar hänsyn till olikheter mellan människorna, nämligen principen "Åt var och en efter behov". Ett församhälleligande av människorna och ett övervinnande av den privata tillägnelsen kan bara ske om människorna erövrar den reella makten över sina levnadsvillkor. Och det förutsätter en total omvandling av samhällets maktstrukturer, något som Bettelheim, i anslutning till Mao, antar kommer att kräva en hel historisk epok, fylld av fortsatt och intensifierad kamp mellan samhällets klasser.

Både Mao och Bettelheim menar sig kunna hämta stöd för den sistnämnda uppfattningen hos Marx. Men trots att dennes sätt att beskriva socialismen är mindre ekonomistiskt än Lenins, verkar det som om de båda är ense i antagandena att klasskillnaderna och det sociala tvång som bottnar i separationen mellan människorna upphävs i och med att privategendomen avskaffas. Därför är det bara de "outvecklade produktivkrafterna" som tvingar det socialistiska samhället att temporärt förlita sig på den borgerliga rätten. Alla det borgerliga samhällets övriga institutioner betraktas som förbundna med klassamhället och ses därför som onödiga. Engels sammanfattar denna uppfattning:

"Proletariatet griper statsmakten och förvandlar produktionsmedlen i första hand till statsegendom. Men därmed upphäver det sig självt som proletariat, därmed upphäver det alla klasskillnader och följaktligen även staten som stat. //

I stället för en regering över personer får vi en förvaltning av tingen och en ledning av produktionsprocessen." (Anti-Dhring, s. 386-387).

Det finns inga idéer hos Marx eller hos Engels om hur den sociala interaktionen ska regleras eller hur den politiska process som - förhoppningsvis - ska utmynna i en gemensam vilja ska utformas under socialismen. Det enda som finns är hänvisningen till ett kollektivt subjekt - de fritt samverkande människorna - som verkar ha uppstått i ett slag, som genom ett under. Därmed har de båda - åtminstone när det gäller socialismen - hamnat i den abstrakta utopism som de hade som mål att ersätta med en "vetenskaplig" teori om samhällets utveckling.

Eftersom de växande problemen i Sovjet-unionen och det moderna industrisam-hällets allt mer komplexa strukturer redan under den första hälften av det förra århundradet visade på det otillräckliga i Marx och Engels teori om socialismen, sökte många nymarxister utveckla alternativa teorier. Lukcs och Frankfurtskolan (bl.a. Horkheimer, Adorno, Marcuse) sökte inspiration i Max Webers teori om modernisering och byråkrati. Gramsci gick tillbaka till Marx ungdomsskrifter och utvecklade på den basen en egen teori. Enligt min åsikt har alla dessa teorier betydande brister. Det intressanta är snarare insikten att man måste söka grunden till bristerna i Marx uppfattning i dennes filosofiska utgångspunkter, det vill säga i hans relation till Hegel.

I förmoderna samhällen socialiseras individerna genom att underordnas kollektiven och samhället. Detta underordnande sker genom traditionens, religionens och auktoritetens makt. Den moderna tidens genombrott, som enligt Hegel utmärks av reformationen, vetenskapen och upplysningen på det ideologiska planet och av det "borgerliga samhället" (dvs. marknadsekonomin och dess konsekvenser) på det sociala planet, skapar moderna, kritiska individer, eller subjekt, som inte längre låter sig styras med sådana medel. Det moderna samhällets problem är därför hur det ska vara ordnat för att "hela" den splittring och atomisering som det moderna subjektets uppkomst har lett till, utan att detta subjekt och den (begränsade) individuella frihet som det åtnjuter i det borgerliga samhället sätts ifråga. Eftersom en obegränsad frihet, enligt Hegel, bara kan förverkligas i samhällelig form, genom fritt samverkande individer, kan man också säga att det moderna samhällets problem gäller frågan hur samhället ska vara ordnat för att denna samhälleliga frihet ska kunna förverkligas. Ty det är bara genom ett sådant kollektivt förverkligande av friheten som klyftan mellan samhälle och individer kan helas under den moderna tidens betingelser. Det är detta problem Marx "ärver" och som han, samtidigt som han kritiserar Hegels försök till lösning, utvecklar sin samhällsteori för att försöka lösa.

Men enligt filosofen och sociologen Jrgen Habermas gör Marx samma slags misstag som Hegel. I stället för att utveckla en teori om den sociala interaktionen och de politiska processerna under socialismen, tar han sin tillflykt till en idé om ett överindividuellt subjekt, arbetarklassen (världsanden hos Hegel), och en romantisk ("expressionistisk") teori om dennas och dess arbetes väsensegenskaper. Det är dessa väsensegenskaper som får träda i de verkliga människornas ställe och utgöra grund för Marx uppfattning att privategendomens avskaffande räcker för att ett kollektivt subjekt bestående av fritt samverkande individer ska framträda.1 Albrecht Wellmer sammanfattar:

"När det gäller Hegels problem beträffande institutionaliseringen av frihet under det modernas betingelser, kan man snarare säga att Marx, efter att ha kritiserat Hegels lösning med starka argument, genom sin teoretiska strategi begraver Hegels problem snarare än att lösa det. Och generationer av marxister har följt honom i detta avseende." (Reason, Utopia and Enlightenment; Habermas and Modernity, s. 39.)

Som jag ser det finns det stora brister i den teori om det kommunikativa handlandet som Habermas utvecklar för att fylla det hål han anser att både Hegel och Marx lämnar öppet (den är alltför influerad av Max Weber för min smak). Men det förtar inte värdet av Habermas kritik. Det negligerande av politiken och av samhällets övergripande institutioner som enligt Habermas utmärker Marx teori om socialismen återfinns också hos senare tiders marxister. Föreställningen att Marx har en utvecklad och riktig teori om socialismen får till exempel Bettelheim att - i något modifierad form - återupprepa Marx ekonomistiska uppfattning att det är de förhållanden under vilka arbetet utförs som bestämmer människornas egenskaper och sätt att tänka under socialismen.

Det är genom att ta fasta på Marx (och Engels) syn på den borgerliga arbetsdelningen som Bettelheim söker stöd för sin tes att socialismen utgör en period av fortsatt revolutionär omvandling av samhället. Den arbetsdelning som under kapitalismen har lett fram till arbetets utarmning, när hantverksprocesser har ersatts av industriellt rutinarbete, ses nämligen av både Marx och Engels mer som en följd av klassmotsättningarna och nödvändigheten av att kontrollera en motspänstig arbetarklass än som en följd av den tekniska utvecklingen. Bettelheim försöker finna den avgörande skillnaden mellan de två samhällsformationerna genom att kritisera Lenins och Stalins övertagande av taylorismen som organisationsprincip för arbetet och genom att framhålla det kinesiska "stora språngets" och kulturrevolutionens experiment med avancerad företagsdemokrati. Och det är på uppgiften att revolutionera den borgerliga arbetsdelningen som han anser att ansträngningarna ska inriktas under socialismen.

Som tolkning av Marx är det problematiskt att göra ett huvudnummer av dennes syn på arbetsdelningen. Det outgivna kapitel av Kapitalet där Marx analyserar arbetsdelningens klasskaraktär, som franska Bettelheimadepter gav ut, uteslöts trots allt av Marx själv från Kapitalet.2 Som analys av kulturrevolutionen och av skillnaden mellan Sovjet och Kina leder det till ekonomism och till en skönmålning av skeendet i Kina. Bristen på politisk demokrati kan aldrig fyllas av företagsdemokrati. Ty det är bara genom att få makt över de övergripande frågor som rör hela samhället, och som därför brukar beskrivas som politiska, som arbetarklassen kan vidga sin politiska horisont och utvecklas till ett kollektivt politiskt subjekt. (Den franska skribenten och forskaren Catherine Samary använder för övrigt ett liknande resonemang för att analysera bristerna i Titos jugoslaviska samhällsbygge.3)

Jag har i den här artikeln försökt skissera två av det förra århundradets viktigaste diskussioner om socialismen och hur de - möjligen - löper samman. Avsikten har varit att ge en karta som kan stimulera till fortsatt arbete och diskussion snarare än att presentera slutgiltiga svar. Bland de viktiga frågor jag inte har berört vill jag särskilt nämna en: Frågan hur marxismen förhåller sig till det samhällssystem som utvecklades i Sovjet och Östeuropa. Det systemet var en produkt av många samverkande krafter, och alla dessa krafter var inte ideologiska. Vilka var dessa krafter och hur förhöll de sig till varandra. Historikern Orlando Figes har understrukit betydelsen av den ryska efterblivenheten och de kulturella och politiska traditioner som växt ur denna efterblivenhet. Den svenske historikern Lennart Samuelson har undersökt hur Lenins analys av den samtida kapitalismen fick Sovjetledarna att överdriva de kapitalistiska ländernas vilja och förmåga att rusta och hur de därför kom att utforma planekonomin som en centraliserad rustningsekonomi.4 Detta är frågor och analyser som också måste beaktas.

Noter

1. Habermas kritik av Marx och praxisfilosofin finns bl.a. i hans Der Philosophische Diskurs der Moderne (Suhrkamp Verlag, 1985) och i mer utarbetad form i hans utgivna förarbeten till tvåbandsverket om det kommunikativa handlandets teori, Vorstudien und Ergänzungen zur Theorie des kommunikativen Handelns (1984). En presentation av den expressivistiska arbetsteorin finns i Charles Taylor Hegel (Cambridge Univ. Press 1975), s 11-29.

2. Un chapitre inédit du Capital (Union générale deditions, 1971); i dansk översättning: Resultater af den umiddelbare produktionsprocess (Modtryk 1974).

3. La Déchirure Yougoslave (LHarmattan 1994).

4. Orlando Figes: A Peoples Tragedy (Jonathan Cape 1996). Lennart Samuelson: Röd koloss på larvfötter (SNS förlag 1999).

Övrig litteratur

Tjugo-och trettiotalsdiskussionen beskrivs i Jacques Sapir: Les trous noirs de la science économique (Albin Michel 2000). En sammanfattning av 60-talsdiskussionen mellan bl.a. Dobb, Sweezy och Bettelheim finns på svenska: Socialkapitalismen (Rabén & Sjögren 1971). På engelska finns On the transition to socialism av Bettelheim och Sweezy (Monthly Review Press 1971). Bettelheim har skrivit flera böcker i ämnet. Habermas modernitetssyn diskuteras i Richard J. Bernstein: Habermas and Modernity (Basil Blackwell 1985). Intresserade kan kontakta mig för fler uppgifter.