USA är landet som förkroppsligar 1900-talets kapitalism. Därför har det också mytologiserats - både till höger och vänster. 1990-talets högkonjunktur och marknadsliberala renässans har medfört ett uppsving för högerns mytfabrikanter. Benny Andersson skärskådar några av deras teser.

Myt nummer ett: Landet som visar att man blir rik genom frihandel. Trots att den amerikanska striden för självständighet inleddes med det berömda tepartyt i Boston, som riktade sig mot Englands försök att påtvinga de amerikanska kolonierna sin uppfattning av frihandel, är detta en seglivad myt. För säkerhets skull hade England kompletterat frihandeln med ett förbud för de nordamerikanska kolonierna att bygga anläggningar för ståltillverkning och att tillverka färdiggjorda järn- och stålartiklar. Adam Smith, som hade beskrivit frihandelns välsignelser i teorin om komparativa fördelar, kritiserade förbuden, men menade samtidigt att de var mindre viktiga eftersom nyckeln till koloniernas framtid låg i att satsa på det som de hade bäst "naturliga" förutsättningar för. Och det var enligt Smith jordbruket. Adam Smith fick emellertid mothugg av ledande amerikanska ekonomer som Alexander Hamilton, som därtill var en av de så kallade grundlagsfäderna. Ekonomhistorikern David S. Landes kommenterar:

"Lyckligtvis för det som skulle bli Amerikas förenta stater hade koloniinvånarna förvisso fabriker, och Alexander Hamilton och andra förstod att dagens komparativa fördelar inte nödvändigtvis behöver vara morgondagens." (Landes 1998:357)

Hamilton förespråkade både tullar och statlig ekonomisk politik i syfte att bygga upp en industri. Och så blev det. Den amerikanska preferensen för frihandel uppstod först efter det andra världskriget, när landet hade erövrat ställningen som världens dominerande industrination. Och den höll i sig fram till slutet av nittonhundrasjuttiotalet, då den egna nedgången framtvingade allt fler regleringar och stödåtgärder, och ett allt högljuddare ifrågasättande av den officiella frihandelsretoriken.¹

Myt nummer två: Landet som visar att privat ägande och fri marknad är nyck-eln till ekonomisk tillväxt. För marknadsliberaler av olika slag utgör faktorer på ekonomins så kallade utbudssida - privat ägande, en fri marknad och tillgång till kapital - de viktigaste orsakerna till ekonomisk tillväxt. Denna uppfattning har kritiserats av marxister och keynesianer, som framhåller efterfrågans och därmed fördelningsfrågornas betydelse. Under 1990-talet har det tillkommit ytterligare en sorts kritik, som betonar att ekonomisk tillväxt också förutsätter ett civilt samhälle som är präglat av självständiga, företagsamma och någorlunda välutbildade individer och ömsesidiga relationer av tillit och samarbete mellan dessa individer. Tvärtemot den gängse marknadsliberala mytbildningen, stöder Förenta staternas ekonomiska historia riktigheten av båda dessa slag av kritik.

Den närapå obegränsade tillgången till jord och politiken att sprida ägandet av jorden till små och medelstora jordbruk, i stället för att kopiera den latinamerikanska modellen och låta ett fåtal individer lägga under sig enorma arealer, gjorde det möjligt för var och en att resa västerut och etablera sig som småbrukare. Det skapade en relativt jämlik fördelning av jorden och en kronisk brist på arbetskraft, vilket i sin tur drev lönerna i höjden. Adam Smith observerade detta:

" diskrepansen mellan de stora landvidderna och det lilla antalet människor, vilken vanligtvis kommer till uttryck i nya kolonier, gör det svårt för honom (ägaren) att få tag på arbetskraft. Han diskuterar därför inte löner, men är villig att anställa arbetskraft till varje pris. De höga lönerna för kroppsarbete gör att folk dras dit. De låga priserna för bra jord, liksom den stora tillgången, uppmuntrar förbättringar, och gör det möjligt för ägaren att betala dessa höga löner."

Smith konstaterade att lönerna var mycket högre i Nordamerika än i England, trots att det senare landet var mycket rikare. Bristen på arbetskraft och de höga lönerna fick två viktiga konsekvenser. Det skapades en köpkraftig marknad för konsumtionsvaror. Och det blev lönsamt att mekanisera produktionen, vilket i sin tur ledde till att det uppstod en växande marknad för jordbruksmaskiner. Denna växande inhemska marknad för konsumtionsvaror och maskiner utgjorde grunden för Nordamerikas industrialisering, som redan från början kom att präglas av storskalighet, standardisering (av produkterna) och mekanisering (av produktionen).

"Detta var det kreativa gensvaret på 1) en marknad som var fri från lokala och regionala preferenser och de klass- och statusskillnader som rådde i Europa, och som därför var beredd att acceptera standardiserade varor, och 2) bristen på arbetskraft i förhållande till material. De båda hängde samman. I en ekonomi med brist på arbetskraft var standardisering ett sätt att dela upp arbetsuppgifter, och därmed förenkla dem och göra dem möjliga att upprepa, och på detta sätt förbättra produktiviteten." (Landes s. 349)

Redan 1820 var produktiviteten inom tillverkningsindustrin högre i Amerika än i Storbritannien. Det amerikanska tillverkningssystemet, som skulle komma att revolutionera världen under nittonhundratalet, hade fötts.

Allt detta stöder de marxistiska och keynesianska teorier som pekar på efterfrågans och fördelningsfrågornas betydelse. Både den någorlunda jämlika fördelningen av jorden och det höga löneläget tycks ha haft avgörande betydelse för Nordamerikas tidiga industrialisering. Dessutom tyder mycket på att de sociala faktorer som skapade en jämlik fördelning och hög köpkraft i den unga nordamerikanska ekonomin också bidrog till att förklara dess skaparkraft och dynamik på utbudssidan.

"Det amerikanska samhället, bestående av småbrukare och relativt välbeställda arbetare var emellertid en drivbänk för demokrati och företagaranda. Jämlikheten födde självkänsla, ambition, en beredskap att gå in på marknaden och konkurrera, en anda av individualism och stridslystnad. På samma gång uppmuntrade systemet med småjordbruk till teknisk självförsörjning och en fixarmentalitet. Varenda bondgård hade sin verkstad och sitt städ, sina prylar och listiga förbättringar." (Landes s.344)

Den unga nordamerikanska ekonomins utveckling tycks med andra ord även bekräfta de senaste årtiondenas forskning om det civila samhällets betydelse för de processer som skapar ekonomisk tillväxt.

Tesen om efterfrågans och fördelningfrågornas betydelse bekräftas också av utvecklingen under nittonhundratalet. Efter det andra världskriget befarade många, både på vänster- och högerkanten, nya perioder av överproduktion och massarbetslöshet av det slag som hade hemsökt världen under tjugo- och trettiotalet. I stället fick vi tre årtionden präglade av full sysselsättning, ökande välstånd och obruten ekonomisk tillväxt. Det var den amerikanska konsumtionskapitalismen som gjorde sitt segertåg över världen. Denna så kallade fordistiska modell för en reglerad kapitalism baserade sig på en historisk kompromiss mellan kapital och arbete. Den kopplade stigande produktivitet i tillverkningen till reallöneökningar för arbetarna och skapade därmed en växande inhemsk marknad för konsumtionsvaror. Det var denna växande marknad som skapade efterfrågan för en expanderande och allt produktivare industri och som på så sätt möjliggjorde efterkrigstidens tre "gyllene" årtionden.

När förhållandena ändrades och kapitalet sade upp denna historiska kompromiss i slutet av 1970-talet, återkom också de klassiska krissymtomen: sjunkande global tillväxt, massarbetslöshet och en stagnerande levnadsstandard/konsumtion. Det var först under Clintonårens förnyade amerikanska satsning på låga räntor och konsumtionsstimulanser som tillväxten ånyo sköt fart. Men på grund av de ändrade styrkeförhållandena mellan arbete och kapital grundades tillväxten under 1990-talet på en karikerad form av fordism, som endast i begränsad omfattning kunde skapa den köpkraftiga inhemska marknad som produktivitetstillväxten krävde. Till skillnad från vad som var fallet under de "gyllene" årtiondena var konsumtionstillväxten inte allmän, utan begränsad till USA och åstadkoms till priset av växande amerikanska underskott i handels- och betalningsbalanser. Dessutom var den amerikanska ekonomiska politiken snävt inriktad på att gynna inkomster från kapital och därmed på att gynna över- och medelklassen, vars begränsade behov emellertid inte förmådde omvandla hela penningflödet till efterfrågan på varor och tjänster. Resultatet blev en svindelkapitalism som allt mer kom att basera sig på finansiella spekulationsbubblor. Efter varje krasch har återhämtningarna och därmed förmågan att skapa nya jobb blivit allt svagare.²

Myt nummer tre: Landet som visar att avregleringar är sättet att skapa full sysselsättning. En av de mest omhuldade myterna om nittonhundranittiotalets högkonjunktur är myten om den amerikanska jobbmaskinen. Visade inte den, med dess miljoner nyskapade jobb, vad marknadskrafter som inte hämmas av regleringar kan åstadkomma? Vissa, till exempel Timbroekonomen Mauricio Rojas, hävdade då det begav sig att USA var:

"...sinnebilden av en ekonomi i snabb strukturell omvandling i rätt riktning, det vill säga mot en ekonomi där allt fler sysselsatta arbetar inom högkvalitativa yrken." (Valser om arbetets slut, s.36)

I verkligheten var det både de bäst betalda jobben (typ it-tekniker och reklam- och finansfolk) och de lågavlönade skitjobben som ökade, medan antalet jobb i yrken mellan dessa båda extremer endast ökade i liten omfattning. Kontrasten gentemot 1960-talet är slående. Då skedde en kraftig nettoökning både av de bäst betalda jobben och av de hyfsat betalda jobben i mitten på skalan, medan antalet skitjobb stagnerade. 60-talets arbetsmarknad utmärktes av en allmän uppgradering av jobbstrukturen, 90-talets däremot utmärktes av en ökande polarisering.

Enligt ekonomer och politiker som fångats av myten om den rörliga arbetsmarknaden och som idag strävar efter att avskaffa alla "hämmande" regleringar, är det inte negativt om mängden skitjobb ökar. Myten säger nämligen att det rör sig om ingångsjobb, som sänker tröskeln för inträdet på arbetsmarknaden. Tanken är att de som arbetar i låglöneyrken ska ta sig vidare, uppåt i strukturen och så småningom landa i välbetald medelklass. Utvecklingen på den amerikanska arbetsmarknaden under 1990-talet pekar i en annan riktning. Eftersom jobbtillväxten koncentrerades till de allra bästa och de allra sämsta jobben, saknades de pinnar i stegen som skulle göra den möjligt att klättra på. Stordelen av de underbetalda och fattiga fortsatte därför att vara underbetalda och fattiga.

Grundläggande för arbetsmarknadens sätt att fungera är både mängden och arten av de nya jobb som skapas. Och när det gäller det sistnämnda är erfarenheterna från Clintonåren negativa. Det ligger nära till hands att anta att detta hänger samman med de ovan nämnda begränsningarna i den karikerade form av fordism som tillämpades. Om man ser till antalet nyskapade jobb finns det emellertid en viktig positiv lärdom att dra. Nämligen att full sysselsättning numera tycks vara möjlig att förena med stillastående priser. Men den lärdomen strider också mot den gängse markandsliberala mytologin, som säger att bekämpandet av inflationen kräver en viss grad av arbetslöshet. Därför uppmärksammas inte heller den av det ekonomiska och politiska etablissemang som idag förespråkar en strikt antiinflationspolitik och alltmer pockande kräver avregleringar både på arbetsmarknaden och i ekonomin i dess helhet. Och som därmed lyckas bortse både från de positiva och från de negativa lärdomarna av nittiohundranittiotalets amerikanska högkonjunktur.³

Myt nummer fyra: Landet som visar att privatiseringar och konkurrens löser sjukvårdskrisen. Som en vandringssägen som vägrar dö har denna myt trumpetats ut från den borgerliga pressens ledar- och debattsidor i mer än två årtionden. Trots att så gott som alla kända fakta talar mot den. En jämförelse med grannlandet Kanada ger en antydan om bristerna i det amerikanska systemet.

I Kanada produceras större delen av sjukvården av det offentliga, och samtliga medborgare omfattas av sjukförsäkring. Förenta staterna, däremot, litar till privata sjukvårdsproducenter och har en ytterst begränsad offentlig sjukförsäkring för gamla (Medicare) och lågavlönade (Medicaid), kompletterat med ett system för de övriga som grundar sig på företagsbaserade och privata sjukförsäkringar. År 2002 saknade närapå en sjättedel av befolkningen (14,6 procent, det vill säga 44 miljoner) varje form av sjukförsäkring. Om man räknar in de som saknade försäkring någon period under åren 2002 och 2003 stiger andelen oförsäkrade till 32,2 procent (och till mer än 40 procent, om man räknar in de som inte hade fullgod försäkring). Trots detta är de samlade sjukvårdskostnaderna, beräknade som del av BNP, numera nästan dubbelt så höga i Förenta staterna som i Kanada. (1971 var sjukvårdskostnadernas del av BNP 7,4 procent i Kanada och 7,6 procent i USA. Trettio år senare hade kostnaderna ökat till 9 procent i Kanada och till 14,6 procent i USA.)

Sjukförsäkringsavgifterna som de amerikanska medborgarna och företagen avkrävs, har stigit mycket snabbt. En orsak är försäkringsbolagens kostnader för administration och marknadsföring, som beräknas uppgå till mellan 20 och 40 procent av deras totala kostnader. Många mindre och mellanstora företag har därför avskaffat eller kraftigt inskränkt de anställdas rätt till sjukförsäkring. I november 2002 publicerade styrelseordförandena i Ford, General Motors och Daimler-Chrysler en gemensam artikel där de krävde en mer offentligbaserad sjukvård i syfte att sänka företagens stigande kostnader för de anställdas sjukförsäkring:

"En offentlig hälsosektor reducerar avsevärt kostnaderna för arbete när man jämför med kostnaderna i ett privat system av det slag som de amerikanska bilfabrikanterna köper hos försäkringsbolagen." (Olivier Appaix: Les patrons américains en rvent. Le Monde diplomatique, juli 2004)

Även priserna på läkemedel har skjutit i höjden. I amerikanska delstater som gränsar till Kanada arrangerar myndigheterna pensionärsresor över gränsen i syfte att köpa läkemedel till kanadensiska priser, som är mellan 30 till 40 procent lägre än de amerikanska. Samtidigt redovisar de amerikanska läkemedelsbolagen enorma vinster. Sedan mer än två årtionden är läkemedel är den mest lönsamma sektorn inom den amerikanska ekonomin.⁴