Gandhis skynke, polackers blod
Gandhis skynke, polackers blod
Bo G. Nilsson
Carlssons 2006
De korta rader som här följer är ingen riktig bokanmälan, snarare några saknadens ord om en högt uppskattad kamrat:
Historikern och folklivsforskaren Bo G. Nilsson dog plötsligt 2003. Han skrev artiklar i historiska ämnen i tidskrifter som Förr och nu, Tidskrift för folkets rättigheter, Folkets Historia, Folket i Bild och Clarté. De hade tre kännetecken: de var välskrivna, de byggde på originalforskning och de var politiskt aktuella. Rysk expansionspolitik, 1800-talets tryckfrihet, synen på folk och arbetare i segrande historieskrivning var typiska Bo Nilsson-ämnen. Det är alltså användbara texter, och Anders Björnssons sammanställning av dem i en 300-sidig volym är högst välkommen.
Läs till exempel den textkritiska undersökningen "Arbetarminnen retuscherade"! Bo Nilsson går igenom berättelserna i Nordiska museets på många sätt utmärkta serie Arbetarminnen. Han visar att de redigerats så att arbetarna i tryck framstår som mer städade och väluppfostrade och samtidigt mindre reflekterande och tänkande än i ursprungsmanuskripten.
Det är en fröjd för en gammal clartéredaktör att upptäcka att man en gång varit med om att publicera den artikeln!
Recensent: Olle Josephson
Gryning över Kalahari
Lasse Berg
Ordfront 2005
Lasse Berg bor sedan flera årtionden i Afrika. Hans författeri spänner över ett brett fält med inriktning på människans föränderliga villkor på jorden. I Gryning över Kalahari - hur människan blev människa berättar han om hur den mänskliga arten uppkommit och utvecklats; han bygger på intervjuer med ledande vetenskapsmän och forskare i ämnet. Det är en fantasieggande bok och Lasse Berg är en god berättare. Men hans skildring av hur han levt med bushfolket är kanske det som fascinerar mig mest. Livet som denna folkspillra fortfarande lever innehåller såväl element av det ursprungligaste - födoinsamlandet - som det allra mest utopiska. Ständigt samtalande och i fullständig jämlikhet arbetar de sammanlagt ett par, tre dagar i veckan för födan. Resten av tiden tar de det lugnt, umgås och berättar historier för varandra, ofta nog så fräcka.
Recensent: Leif Stålhammer
Svensk arbetarlitteratur
Lars Furuland
och Johan Svedjedal
Atlas 2006
Ända sedan den momumentala doktorsavhandlingen från 1962, Statarna i litteraturen (som gör halt med Alfred Kämpe, före Ivar Lo), har Lars Furuland ägnat sig åt folkrörelse- och arbetartraditionen i svensk litteratur. Man kan säga att han nu sammanfattar ett forskarliv i Svensk arbetarlitteratur, som nog får betraktas som den definitiva handboken i ämnet. Furuland har skrivit 400 av bokens 550 sidor; hans efterträdare som litteratursociologiprofessor i Uppsala, Johan Svedjedal, står för en avslutande del om arbetarförlagens historia fram till cirka 1950.
Furuland går dock ända fram till 1990-talet och författare som Elsie Johansson, Kjell Johansson och Göran Greider. Uppläggningen är i huvudsak kronologisk men kompletteras av tematiska kapitel om exempelvis folkhögskolans roll eller Norrlandsskildringar. I inledningskapitlet diskuteras hela begreppet arbetardiktning. Furuland finner arbetardiktningen i skärningspunkten mellan litteratur om, av och för arbetare, med idéinnehållet som det viktigaste kriteriet.
Möjligen kan man hitta en del av den goda handbokens baksidor: ibland blir omnämnandena korta och omdömena mycket raska. Lite förbluffad blir man till exempel på sidan 182 där författaren utan särskilt mycket diskussion slår fast att den "högsta våningen på arbetarparnassen" består av sex författare: Martin Koch, Gustav Hedenvind, Ivar Lo, Moa Martinson, Eyvind Johnson som Olof-romanernas författare och Stig Sjödin.
Men huvudintrycket är ett helt annat. Här finns överblick och systematik, fördjupning på väsentliga punkter och en befriande frånvaro av litteraturvetenskaplig modejargong. Hur mycket som helst att lära och diskutera!
Recensent: Olle Josephson
