Big Business har bytt fot. Nu är vi alla miljövänner. Nu ska vi tillsammans göra något åt klimatet - med hjälp av marknadens mekanismer. Ulf Karlström, själv miljökonsult, tror inte på den räddningen. Storföretag och finansbolag har fått ett nytt fält för affärer, men med klimatet är det värre ställt.
I dag när jag bokar charterresan till Thailand erbjuds jag att ge ett frivilligt bidrag till åtgärder som minskar effekten av flygresans utsläpp av växthusgaser. Resebolagen har nyligen startat med detta, och 0.5-2 % av resenärerna uppges nappa på erbjudandet. Är det något annat än en modern form av den medeltida katolska kyrkans avlatsbrev?
Vingresor ingår i My Travel som säljer cirka 600 000 resor per år. Jag kan nu "miljökompensera min resa genom att göra min stol till en grön stol". Man samarbetar med stiftelsen FACE, med säte i Holland (www.stichtingface.nl). Den bildades ursprungligen 1990 av holländska Styrelsen för elproduktion, och är sedan år 2000 en "oberoende icke-vinstdrivande organisation". År 2002 etablerade FACE, tillsammans med Triodos Bank och Kegado BV, organisationen Business for climate, sedan 2006 med namnet ClimateNeutralGroup. De redovisar ett stort antal "kunder", t.ex. Alcoa, Honda, Renault. I tio länder bedrivs projekt vilka i stort kan indelas i tre grupper:1) förnybar energi, 2) energisparande, 3) trädplanteringar och skogsskötsel.
Stiftelsens trädplanteringar sker på fem ställen i världen: Holland, Tjeckien, Uganda, Malaysia och Ecuador. I Malaysia, för att ta ett exempel, genomförs planteringar i Sabah-provinsen på norra Borneo. Det sker i samarbete med Innoprise/Rekyat Berjaya. I Ecuador planterade man 1999 tall och eukalyptus på högt belägna områden i Anderna. Lokalbefolkningen svarade för planteringen. Skogsbruket där anges vara FSC-certifierat.
De tre angivna insatsområdena är både relevanta och viktiga. Projekten syftar till storskalig och långsiktig verksamhet. All sådan verksamhet möter problem eftersom kapitalismen i dag är kvartalsbaserad och politiska regeringar bara behöver svara för maximalt två mandatperioder, säg åtta år. Den här typen av satsningar är heller inte helt lätt att genomföra konsekvent i dynamiska utvecklingsländer. Arbetet som Roundtable on Sustainable Palm Oil (RSPO) lagt ned på att försöka certifiera plantager och produkter pekar på klara svårigheter. Lika lätt som det är att plantera skog, är det att röja och avverka samma yta för annat markutnyttjande några år senare. Trädplantering och skogsbruk kräver stabilitet och långsiktighet. Inte ens i Sverige kan det alltid garanteras; problemen kring s.k. trottoarbönders ägande av skog är ett välkänt, trist fenomen. Hur skall man då kunna garantera det i dynamiska utvecklingsländer? Några sådana garantier kan över huvud taget inte utfärdas.
Så tillbaka till den inledande frågan: Är det avlatshandel? Javisst är det så. Medan stadsjeepen står i garaget på Östermalm flyger jag självklart grönt tvärs över klotet för att bada.
Vad handlar klimatfrågan om? Det är många bollar i luften, och allt för många jonglörer tycks känna sig kallade. För att reducera bruset och försöka ge en överblick väljer jag att koka ned klimatfrågan till tre punkter:
1. Den naturvetenskapliga ingången: Är det rätt som majoriteten av experterna säger, eller överdriver de hoten ifråga om kommande, dramatiska klimatförändringar?
2. Den miljövetenskapliga ingången: Vilka verksamheter svarar för de stora utsläppen av växthusgaser, och i vilken grad går det att reducera eller helt förändra dem?
3. Den politiska ingången: Vad bör göras och vad kan göras inom rådande ekonomisk-politiska system? Vilka aktörer - med helt eller delvis motstridiga intressen - finns på klimatscenen?
De två första frågorna diskuteras i Ola Inghes artikel i detta nummer, men jag tar upp aspekter av den tredje. Jag börjar med aktörerna.
"Nu är alla gröna" skriver den världsledande ekonomitidskriften The Economist (2/6 -07), med underrubriken "Hur USA:s stora företag fick miljömedvetande". Det väcker några frågor. Är det sant? Och om det är sant, hur gick det till? Och i så fall varför?
På svensk botten har förre direktören Bo Ekman och Tällberg Foundation engagerat sig hårt i klimatfrågan. Den orsaksanalys som presenteras är enkel: Det är människan som är hotet, det är de snart 9 miljarderna som är orsaken och hotet (SvD 5/2 2007). Ekman inkluderar generöst även den miljard människor som knappt förmår upprätthålla livhanken. Förra vicepresidenten Al Gores Oscarsbelönade film En obekväm sanning och hans böcker kavlar också brett ut budskapet: Vi sitter alla i samma båt.
Det var inte bara jag som blev förvånad över de drastiska slutsatser som redovisades hösten 2006 i den s.k. Stern-rapporten, författad av den engelske ekonomen Nicholas Stern och beställd av förre finansministern Gordon Brown. Mindre förvånande var det att två IPCC-rapporter under våren 2007 konfirmerade många av slutsatserna i Sternrapporten. Sammantaget väger dessa rapporter tungt i vågskålen, och det blev med ens comme il faut att varna för riskerna för allvarliga klimatstörningar. Medierna i västvärlden fylldes med faktareportage och debatt. Bo Ekmans SvD-artikel är ett exempel på det senare. Ett annat är meteorologen Martin Hedberg i radioprogrammet Klimathotet (29/8 2007). Han blev plötsligt omnipotent och förklarade att det var "svårt att fördela skuldbördan mellan enskilda och industrin. Den senare gör inget med mindre än att vi efterfrågar det. Det är köparnas fel. Vi har alla skuld".
Som marxist osäkrar jag automatiskt revolvern när de korporativa propåerna om den gemensamma båten proklameras. Såvitt jag förstår är det alltid någon som styr båten. Och på större båtar är skillnaden påtaglig mellan hytterna i 1:a och 3:e klass. Det finns därför skäl att granska den korporativa båtbilden.
I början av 1990-talet, som svar på den FN-stödda IPCC, bildades Global Climate Coalition (GCC) av de stora oljebolagen, bilindustrin och energibolagen. De började genast finansiera PR-byråer och forskare kritiska till IPCC. Dessa klimatskeptiker förnekade mer eller mindre kopplingen mellan antropogena CO2-utsläpp och beräknade klimatförändringar. Skeptikerna har varit starka i USA, där de går tillbaka på en allmän strömning riktad mot miljörörelsen och kritik av miljöförstöringen. Denna tidiga strömning benämns ofta contrarians". Den främste USA-företrädaren var Julian L. Simon, med böcker från slutet av 1970-talet och framåt. I Norden representeras strömningen av Nils-Gösta Vannerberg, kemiprofessor och industridirektör, och av Björn Lomborg, Danmark, med boken Världens sanna tillstånd 1998. Lomborg förärades chefskap och ett eget institut av regeringen Fogh Rasmussen. Klimatskeptikerna opererar även som lobby, finansierad av bl.a. oljeindustrin. George Monbiot beskriver i boken Heat (2006) lobbyn, "the denial industry".
Denna typ av välfinansierad lobbyverksamhet har vi sett länge i aktion inom EU, med just USA som förebild. Det är ett lika fascinerande som skrämmande fenomen, och bidrar aktivt till att urholka en möjlig, politisk demokrati. Emellertid är det faktiskt mer intressant att notera att Big Business skiftat fokus och dragit undan mattan för många betalda klimatskeptiker. GCC övergavs slutligen 2002 till förmån för Pew Center och Partnership for Climate Action. Klimatskeptikerna tappade anhängare och fick söka sig till stiftelser som t.ex. Competive Enterprise Institutet (CEI). Som en flämtande låga sponsrade CEI 2006 ett tv-program där man ekade: "CO2, they call it pollution, we call it life."
Ett upprop organiserades redan år 2000 i Davos, och under hösten det året bildades Partnership for Climate Action (PCA), där US Environmental Group gick samman med en rad storföretag som Shell, BP, DuPont, Ontario Power Generation, och aluminiumtillverkare som Alcan och Pechiney. Senare har jättar som General Electric, General Motor och Alcoa anslutet sig. Institutet Pew Center spelar en viktig roll (www.pewclimate. org). Man ställer sig inte bakom Kyoto-avtalet, men anser att marknadslösningar är den enda framkomliga vägen. Det blir mer kostnadseffektivt och bättre än internationella konsensuslösningar som Kyoto, löd budskapet. Det som framför allt intresserade deltagarna var "potentialen för vinstgivande klimataffärer". Gruppens totala utsläpp, relaterat till 1990 års nivå, placerade dem bland de 15 största utsläppsnationerna i världen. PCA har åtagit sig att reducera utsläppen med 22 procent till 2010. Till PCA finns knuten en hel kaskad av fonder, konsult- och teknikföretag.
Den verkligt intressanta frågan är var-för Big Business bytte fot. Svaren på frågan ger oss möjlighet att tolka de verksamheter, institutioner och initiativ som presenteras i klimatfrågan. Bilden är komplex, men inte ogenomskinlig. Några drivkrafter och aktörer går ganska lätt att identifiera.
1. Slutsatserna från IPCC om konsekvenserna av klimatförändringen skärptes successivt och vann ytterligare insteg bland forskare och beslutsfattare. Den senaste tioårsperiodens väderturbulens, som troligen är mer slumpbetonad än beroende av växthusgaserna, har spelat IPCC i händerna. Som en SMHI-meteorolog sa till mig på en fest: Ibland skall man ha tur.
2. Klimatfrågan har klara eskatologiska inslag, och kampen mot växthusgaser kan ges en närmast religiös mission. Det passar utmärkt för borgerliga ideologer som Al Gore eller Bo Ekman. De slipper diskussioner om kapitalismen. Agendan blir icke-socialistisk.
3. Splittringen bland jätteföretagen ökade eftersom de hade olika förutsättningar att reducera sina CO2-utsläpp. På ena sidan stod kolbaserade energibolag, oljebolagen och bilindustrin, och på andra sidan stod kärnkraftsindustrin, företag som investerat i förnybar energi, starkt diversifierade bolag som GE, teknikföretag som Alstom, Siemens m fl.
4. Många såg möjligheter att tjäna pengar på handel med utsläppsrätter och då gäller att sist ut på banan förlorar. Att vara ensidigt fossilberoende är som att sitta med Svarte Petter i kortspel.
5. Oljan som energibas är skakig, både av geopolitiska och resursmässiga skäl (Oil Peak-diskussionen), och därmed av prismässiga skäl. Det finns uppenbarligen pengar att tjäna på att minska oljeberoendet.
6. Davos-initiativet Partnership for Climate Action år 2000 inledde Big Business omsvängning. Man ville inte sitta på åskådarplats och se hur Kyoto-protokollets konkreta utformning ställdes mot marknadslösningar. Det är bättre att hoppa upp och ta ledningen. Marknadens primat skall gälla under kapitalismen.
7. Lobbyjobbandet inleddes med en rivstart och genomförandet av Kyoto-protokollet kompromissades slutligen fram 2001 under Clintons ledning. Nu handlade det inte om regleringar och CO2-skatter, utan om marknadslösningar, dvs. handel mellan "fria parter". När USA drog sig ur övertog EU stafettpinnen och genomförde sin handel med utsläppsrätter EU-ETS (emission trading scheme). Miljökvalitet (miljön) förvandlades till en vara och kunde därmed hanteras av det kapitalistiska systemet. Ordningen var återställd.
Vilka resultat uppvisar hittills handeln med utsläppsrätter? På världsbas an-ger Carbon Point (ett mäklar- och konsultföretag) att handeln 2005 omslöt 9,4 miljarder euro, 2006 (trots krasch!) 22,5 miljarder euro och "FN-certifierad emissionsminskning" (CER) 4 miljarder euro (The Economist 2/6 2007). EU-ETS svarade för drygt 80 % av handeln. Under första halvåret 2007 handlades för 15,8 miljarder euro (Nature 30/8 2007). Redan nu handlar man med tilldelningen under EU-ETS andra fas, 2008-12. CER-projekt är billigare än köp av utsläppsrätter, varför utsläppsrätterna säljs ut. Priset sjunker visserligen, men volymen ökar. Det gör att den nya horden av kolmäklare sprider lugnande ord till "marknaden". Kanske stannar handeln 2007 på 35 miljarder euro? Det är inga svindlande pengar, men om man lägger till USA-marknaden på cirka 40 miljarder dollar är det ju heller inte småpotatis. Kongressen i USA "lurar" nu på ett förslag motsvarande EU-ETS. Bush chefsförhandlare i klimatfrågor Harlan Watson åker som en skottspole jorden runt för att knäsätta det nya Kyoto-avtalet, efter 2012. Det är nya tongångar som ljuder, även om hastigheten i målgången för stabilisering av halten växthusgaser är blygsam, 2050 eller 2100.
Kommer kapitalismen att fixa biffen? Kommer Adam Smith osynliga hand att röra om på marknaden och eliminera risken för dramatiska klimatförändringar? Det är inte helt lätt att besvara frågan. För det första vet vi inte var brytpunkten ligger i klimatförändringen (se Ola Inghes artikel i detta nr), men det är oroande att flera forskare ökat kraven på reduktion och/eller tidigarelagt tidpunkten för målgången. För det andra är maxismen ingen kristallkula, så om framtiden vet vi något, men inte mycket. Jag skall avsluta artikeln med att redovisa några skäl varför jag misstror "osynliga handen" eller Marknaden, med stor bokstav.
1. Emission av växthusgaser ökar. Handeln med utsläppsrätter, som förvisso inte är stor, har inte haft ett uns effekt. Nederländernas myndighet för miljöutvärdering, MNP, hävdar (SvD 21/6 2007) att Kina nu gått om USA som världens största utsläppare. Som helhet ökar Asien sina utsläpp dramatiskt.
2. Mycket kraft och energi kommer att investeras i kontinentala system för handel med utsläppsrätter (motsvarande EU-ETS). Redan i dag har vi fått horder av mäklare, rådgivare, analysföretag, placerare och NGO:s som lever på handeln och projekt för att kompensera befintliga utsläpp. Och ännu fler kommer det att bli. Den här verksamheten är inte genomskinlig och få kommer att kunna skaffa sig en överblick. Ju mer folk som går in nya "carbon finance"-branschen, desto fler försvarsadvokater för verksamheten. Jag hänvisar i övrigt till vad jag skrev om avlatshandeln.
3. The Economist (2/6 2007) ger ett skräckexempel på missbruk av systemet. Freonen HFC-23 är en biprodukt vid till tillverkning av "kylskåpsgasen" HCFC-22 och är en extremt potent växthusgas. Kinesiska HCFC-22-producenter har varit en stor utsläppskälla för HFC-23. Destruktion kostar cirka 1 euro/ton CO2-ekvivalenter i de kinesiska fabrikerna. Genom CDM har företag i Europa betalat de kinesiska företagen 11 euro/ton CO2-ekvivalenter för att de ska bekosta den destruktionen och vinner i gengäld rätten att fortsätta släppa ut motsvarande mängd CO2 i EU. Kostnaderna utsläppsbegränsningar ligger mycket högre i EU. Det är en win-win-situation för inblandade parter, men inte för möjligheten att reducera CO2-emissionerna till lägsta möjliga kostnad! Detta är ett exempel. Hur många större exempel finns att redovisa?
4. Kommersen ligger i händerna på Marknadens matadorer, inte inom borgerlig/socialdemokratisk politisk sfär. Jättarna skor sig naturligtvis och vältrar över kostnaderna på alla som måste/kan betala. El som produceras i Norden säljs via Nordpool, och där styr marginalkostnaden (priset) för kolkondens prissättningen. De tre stora i Sverige, Eon, Vattenfall och Fortum har låga, totala CO2-utsläpp till följd av vatten- och kärnkraften. De tre snodde 2005-06 åt sig 30 miljarder kronor från hushållen tack vare att utsläppsrättigheterna drivit upp priset på marginalen (Johan Öhnell, VD Telge Energi, SvD 5/7 2007). Alla i samma båt, va?
5. Vattenfalls vd Lars G Josefsson försöker göra sig ett internationellt namn genom initiativet Combat Climate Change. Tillsammans med General Electric skall ett utspel ske i november i USA (bl.a. för att driva kongressen till beslut om handel med utsläppsrätter). Med Vattenfalls stora inköp av brunkolsfyndigheter och dito eldade kraftverk förklarar Josefsson föga förvånande: "Det är omöjligt att sluta med kol. Det absolut viktigaste är att göra kolet utsläppsfritt med ny teknik. Det finns gott hopp att detta kommer att ske" (SvD 28/6 2007)
6. Teknikoptimism - la Vattenfall - är positiv och viktig, men vi får inte förfalla till naivitet. Tekniken att till rimliga kostnader fånga in och binda CO2 är mycket tveksam. Norges statsminister talade förra året om "Norges månlandningsprojekt", dvs. Statoils och Shells planer på att pumpa ned CO2 från gaskraftverk i borrhålen till havs för att driva fram mer olja. Nu meddelas att den 400 miljoner kronor dyra norska "månlandaren" har kraschat (SvD 30/6 2007).
7. Satsningen på "biodrivmedel" världen över är djupt problematisk. Insatsen av fossilt kol vid framställningen varierar, beroende på studie, mellan 22 och 65 %. Biodiesel baserad på fettåtervinning är en god miljöoption, men basen är för liten för att det ska kunna bli en volymprodukt. Det är inte fel att i mindre skala ersätta bensin och diesel med s.k. biobränslen. Men den nuvarande globala satsningen implicerar ett helt annat budskap: Det är bara att tuta och köra på!
Vi vet inte i dag hur långt reduktionen av växthusgaser ska drivas och hur fort det bör gå. Däremot kan vi se hur både tröskelnivån sänkts och tidpunkten för stabilisering tidigarelagts, i takt med att flera IPCC-rapporter publiceras. Det finns inget faktamaterial som säger att IPCC överdriver, snarare tvärtom eftersom slutrapporterna alltid är kompromisser mellan olika aktörer, vanligen forskare och administratörer/politiker. Det är för tidigt att döma ut Kyoto-protokollets utsläppshandel och flexibla mekanismer, men den kritiska litteraturen är inte liten, och den tycks växa. Med utgångspunkt i monopolkapitalismens maktstrukturer, med gigantiska transnationella företag i toppen, och systemets allmänna tendens till anarki, måste man rimligen vara svagsint för att tro på Marknaden som lösning på klimatfrågan. Det är dags att samlas för diskussioner om en annan klimatpolitik. Utgångspunkten måste vara antikapitalistisk och antikorporativ.
