Utan den ryska revolutionen hade vår värld varit en annan. Ryssland hade upphört att existera som stat, eller åtminstone förblivit ett underutvecklat bondesamhälle. Koloniernas frigörelse hade försenats. Kanske hade Hitler vunnit. Kanske hade de europeiska välfärdsstaterna aldrig blivit verklighet. Den franska revolutionen la grunden för Europas 1800-tal. Dess ryska motsvarighet skapade förutsättningarna för 1900-talets värld. I båda fallen var det appellen till de breda folklagren och det gensvar den fick som skapade den mäktiga sociala impulsen och dess verkan på historien.

Numera är det vanligt att man framställer den ryska revolutionen som en statskupp, där en liten skara bolsjeviker grep makten ovanför de passiva folkmassornas huvuden. En sådan beskrivning vittnar, enligt Moshe Lewin, om "en total okunnighet" om händelserna. Det fanns ingen statsmakt att gripa. Makten var paralyserad, bondeuppror spirade över hela landet och Ryssland var på väg mot allmänt kaos. Bolsjevikerna tog initiativet när alla andra krafter hade misslyckats. Partierna bakom Februarirevolutionen hade chansen, men deras rädsla för att stöta sej med godsägarna och ge bönderna jord dömde dem. Det är visserligen sant att maktövertagandet i Petersburg bara involverade ett fåtal. Men revolutionens öde avgjordes inte där, utan av stödet från bondemassorna under inbördeskriget som följde.

Ryssland låg i spillror, uppgiften att ta igen århundraden av kulturell och ekonomisk eftersläpning var enorm. Enligt Marx förutsätter det socialistiska samhället en avancerad ekonomi. Bolsjevikernas idé att Ryssland ändå kunde gripa sig an med uppgiften att bygga socialismen vilade på hoppet om en revolution i det mer utvecklade Västeuropa. När den uteblev - och därmed den väntade hjälpen därifrån - stod man utan program. I maktstriden som följde efter Lenins död, segrade Stalin och en forcerad industrialisering, som piskades fram med hjälp av en auktoritär och repressiv statsmakt, inleddes.

Samhället som skapades under Stalin hade sina rötter mer i den för Ryssland typiska traditionen av statlig absolutism än vad det hade i arvet från marxismen. Resultatet blev en hybrid, präglad av motsättningen mellan den sociala dynamik som utlöstes av revolutionen och industrialiseringen, å ena sidan, och en rigid och alltmer konservativ statsmakt å den andra. När de konservativa krafterna segrade var systemet dömt. Trots att det aldrig var socialistiskt mer än till namnet, utgör Sovjetsamhället och dess historia en källa till kunskap av avgörande betydelse för arbetarrörelsen. Vår tids vänster kan bara utvecklas om den förmår att tillägna sig och lära av dessa kunskaper.