Varför vill Folkets Hus plocka ner monumentalmålningar av Amelin och X:et? Varför har Gyllene Cirkeln på ABF-huset i Stockholm förvandlats till tsaristisk krog? Karin Hedbrant funderar över en arbetarrörelse som inte törs hävda sin bildtradition.

Vad händer om en människa tar bort allt det från sitt hem som berättar om hennes ursprung och familjesammanhang? För det kan ju finnas många goda skäl att inte vilja påminnas om något man inte längre vill vara. Det kan handla om förnekelse, obehag eller skam. Förmodligen bildas något slags tomrum - den nyrikes förnekelse har kända konsekvenser. Om rötterna inte tydligt medvetandegörs förloras troligen något vitalt. Att inte vilja kännas vid delar av sig själv och sin historia har ett pris.

Det har alltid funnits en kamp om det offentliga rummet. Vad ska visas upp och vad ska städas undan? På sextiotalet skulle det som påminde om ekonomiskt sämre tider jämnas med marken och utraderas. Historielösa snålblåstkvarter kom i dess ställe. En utveckling som styrdes av en statsbärande socialdemokrati. Samma princip har härskat i de s.k. realsocialistiska staterna och inte minst i det nutida Kinas utveckling. Vår tids galleriamegalomani är en annan variant där ytans perfektion på kommersens villkor ska råda på bekostnad av ett brokigare gatuliv - som förpassas till snålblåsten. Dyra annonsplatser brer ut sig på alla ytor. Du är vad du har råd med. Denna utveckling har i stort pågått under en statsbärande socialdemokratis försorg. Men den accelererar nu.

Folkets hus-byggnaderna står som mo-nument över en unik svensk arbetarrörelsehistoria. De var dess vardagsrum, insprängda centralt i varje svensk stad, ibland i modernistisk 50-60-talsarkitektur. De rymde till för inte så längesen lokala fackexpeditioner, billiga eller gratis föreningsmöteslokaler, ABF, ofta bibliotek, teater och restaurang. Tillsammans med Kooperativa Förbundets tillgångar lär det finnas 70000 konstverk som inköpts för dessa lokaler i syfte att manifestera denna självmedvetna sociala rörelse. I dag säljs husen eller hyrs ut till management- och företagsutvecklingskurser som ger goda inkomster.

Många av konstverken handlar om den smuts och det förtryck som i sin tur ledde till storstrejker och arbetarrörelsens kollektiva kamp och organisering i början på seklet (de binder på så vis samman den tidiga historien med tiden för många av husens tillkomst under 50-talet, folkhemstiden). Denna historia om uppror och kamp har inom borgerligheten alltid ansetts som obscen och icke salongsfähig. Och trots socialdemokratins statsbärande har den aldrig exponerats fullt ut i det helt offentliga rummet. Det har rentav uppfattats som lite pinsamt med dessa bilder av t.ex. demonstrationståg exponerade för allmänheten.

I takt med att den rörelsebaserade verksamheten lagts ner i de egna lokalerna och mer lukrativa kurs- och konferensinnehåll fyllt de modernistiska funkishusen har den lite didaktiska och ofta socialrealistiska arbetarhistoriska konsten plockats ner i smyg eller dolts bakom stora draperier. I LO-tidningen rubricerar John Swedenmark en artikel (okt -07) om detta "Obsceniteten borde vara ett föredöme". Han menar att denna potential av provokation är vad arbetarrörelsen just nu bäst behöver för sin självrespekt och möjlighet att överleva kapitalkrafternas offensiv. Swedenmark ställer frågan: "Vad är kvar av oss ifall vi ställer våra dyrbaraste grejer i skamvrån?"

Nyligen skulle två stora monumentala målningar av Albin Amelin respektive Sven X:et Erixson i Stockholms Folkets Hus nedmonteras efter att i åratal dolts bakom draperier. Stockholms Folkets Hus har idag förvandlats till en elegant konferensanläggning bevakad av biffiga väktare. Detta blev dock en utlösande händelse för den diskussion som nu startats om hur rörelsen förvaltar sitt arv. Att husen håller på att förloras står nog klart - men är det nu dags för nya slags museer för denna konst? Återstår bara förvaltandet - har livsnerven fullständigt ebbat ut?

ABF-huset i Stockholm har alltjämt en unik och mycket intensiv föreläsnings- och debattforumverksamhet i en klassisk 50-talsfunkisanläggning. En plats som borde vara det givna centrumet för nutida spegling av en radikal konstkultur. Men vad har hänt med restaurang Cirkeln med sina helglasade väggar ut mot Sveavägens puls? Jo, utleasad till en rysk krog för tsaristisk nostalgi. Inredd lagom till ryska revolutionens 90-årsminne! Med tunga sammetsdraperier för funkisfönstren, kristallkronor och kejsarmöblemang ska nu det frihetliga debattforumet matchas. Man tror inte sina sinnen. Det var ju en öppen dynamisk träffpunkt som saknades i detta hus. En plats för informellt utbyte av tankar mellan föredragen. Där borde ha tagits bort en vägg istället i syfte att släppa in mera funktionalistiskt ljus. Eller ska man tycka att det är rolig och oväntad kitsch som ett utslag av en aktuellare modernitet?

En aspekt av den relativa omedvetenhe-ten i vänsterkretsar inför bildkonst som språk handlar nog om den sociala problematik som ägandet av bildkonst har. Konstprofessorn Lena Johannesson har skrivit en del om "arbetarrelaterad symbolkommunikation" i en nyutkommen uppsatssamling; Arbetarrörelse och arbetarkultur - bild och självbild (Carlssons 2008), som berör dessa frågor. I sin inledning sammanfattar hon forskningsläget inom några projekt (inom t.ex. Arbetarrörelsens arkiv) vilken därmed fungerar bra som utgångspunkt för en bredare diskussion inför framtiden. Hon menar att till skillnad från böcker har bildkonst aldrig varit var mans egendom. Att ha råd att köpa unika konstverk har tillhört överklassens och den övre medelklassens vanor eller behov av sociala markörer. Däremot fanns pengar i organisationerna under 50-60-talet och en medveten attityd till konstnärerna som viktiga bundsförvanter. Radikala bildkonstnärer fick verkligen avsättning för sina bilder - och det fanns en öppenhet inför stilblandningar mellan realism och modernism. Inrättandet av kommunala ateljélägenheter var en annan sida av en syn på konstnärernas arbete som central för ett fritt radikalt samhällsbygge. Men någon djupgående diskussion fördes aldrig om konstens innehåll och samhällsvärde. Konstfrämjandet försökte på sin tid föra konstbildningspolitik med sitt program mot hötorgskonst och för abstrakt 50-talsmodernism genom spridning av grafiska massreproduktioner, framför allt litografin. Måhända en dödfödd ambition att ovanifrån skapa en "folklig" bildsmak. Och den röjde knappast vägen för ett självmedvetnare förhållningssätt till bildhistorien. Sen dess har rörelsekassorna definitivt sinat och konstinköpen under 80- och 90-talet fick väsensskilda förtecken. Konsten blev spekulation i helt andra kretsar.

Hur brukas då kultur av en arbetarklass som saknar självkänsla? Johannesson resonerar lite om hur de kulturella preferenserna ser ut, hur "individen i sin socialisationsprocess inte orienterar sig efter dogmer utan i sina privata drömmar om förändring och en framtida frihet. Därför ligger inte de existentiellt lockande symboliska alternativen i i skildringen av ett heroiserande och ibland självbeklagande tillbakablickande utan i drömmar om en framtida frihet av t.ex. det slag som populärkulturen erbjuder eller som erövrandet av kunskap i etablerade konstkoder ger möjlighet till." Hon nämner som exempel Vilgot Sjömans fascination inför Olle Hedbergs romaner med borgerskapsporträtt som han föredrog framför Ivar Lo.

Den bildretorik som rådde bland arbetarskildrarna i seklets början med den knutna näven och den stora muskulöse arbetargestalten fungerar förstås inte längre mer än i ganska obskyra politiska sammanhang. En del av detta är ohjälpligt historia men som måste införlivas och respekteras. Vår tid kräver en vidareutveckling av bilduttrycken - och det finns givetvis exempel på enskilda samhällsmedvetna konstnärer som har del i denna process. Men i stort är det en utveckling som avstannat. Det är ont om friska bilder som speglar nuet. Och om inte en rörelse bärs av en genuin självkänsla är det kanske inte möjligt att skapa nya vitala uttryck för den?