Nu är åter alla keynesianer.

Men Keynes ekonomiska teorier utformades en gång lika mycket för totalitära stater som för demokratiska. De har inget radikalt klassinnehåll. Krisrecepten måste se annorlunda ut, hävdar Stefan Lindgren.

Nu, när den stora krisen slagit till igen, har Keynes åter kommit på modet. Om de ledande amerikanska ekonomerna de senaste tjugo åren varit fullt upptagna med att dödförklara honom finns det nu ett levande intresse för att återuppliva åtminstone delar av hans ekonomiska tankegods.

Men när den amerikanska superstaten skyfflar i väg 700 miljarder dollar på sin militärbudget varje år - och lika mycket till som uppiggande injektion för banksystemet - finns det skäl att fråga sig om detta alls har med Keynes att göra.

Ja, det har det. Keynes var långtifrån någon radikal ekonom. Tvärtom var han en av de liberala ideologer som bidrog till att rädda skinnet på kapitalismen förra gången detta system var riktigt illa ute, på 30-talet.

Systemet är OK, sa Keynes, när tiotals miljoner stod utan arbete. Vi har bara ett litet tändningsproblem" (a magneto problem).

Dessutom ska man komma ihåg att Keynes inte alls var främmande för totalitära lösningar.

I sin Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar som utgavs 1936 sa Keynes att han väntade sig mindre motstånd mot sina tankar "från tyska än från brittiska läsare". För hans teori som helhet "var mycket lättare att anpassa till förhållandena i en totalitär stat" än i de dominerande laissez faire-ekonomierna. Enligt den då förhärskande klassiska ekonomiska doktrinen var kriser en sjukdom som ekonomier drabbades av för sina synder. Och när de kom var det bara att svettas ut det onda ur kroppen. Alla försök att ingripa skulle bara fördröja läkningsprocessen, trodde man.

När Keynes granskade förordet till den tyska utgåvan av sin bok preciserade han vad "totalitär" betydde. Jo, ett land där den "statliga ledningen är mer framträdande". På sätt och vis stod Keynes i skuld till Hitler. Med sina motorvägsbyggen och sin väldiga satsning på rustningar hade Hitler listat ut hur man kunde bota arbetslösheten redan innan Keynes var klar med att förklara varför den hade uppstått.

Samtidigt som Keynes var helt öppen för högerextrema lösningar avfärdade han alla försök att utveckla kristeorin till en kritik av kapitalismen. En artikel av krisekonomen Michael Kalecki avfärdade han t.ex. som "utpräglat, nästan deliriskt nonsens" (Collected Writings, vol XII, s 829).

En viktig poäng i Keynes Allmänna teori var att i lågkonjunkturen är varje ökning av statsutgifterna av godo - oavsett syftet. Att gräva hål i marken, bygga pyramider - eller föra krig - hade samma välgörande inverkan. Detta gjorde naturligtvis teorin otroligt användbar för t.ex. det militärindustriella komplexets advokater.

Keynes hänvisade på flera ställen i sin Allmän teori till just pyramidbyggena, som det forntida Egypten hade lyckan att sysselsätta sig med, liksom överheten på medeltiden byggde katedraler.

Problemet med de rika var inte att de var rika, utan att de inte ville använ-da sin rikedom, menade Keynes. Om de byggde mäktiga herrgårdar, pyramider - eller kloster och katedraler för den delen - så påverkade inte deras rikedom efterfrågan negativt.

"Att gräva hål i marken vilket betalades med besparingar, kommer att öka inte bara sysselsättningen utan den reala nationella utdelningen av användbara varor och tjänster" (Allmän teori, s 220).

Sin progressiva aura fick den forne kolonialtjänstemannen Keynes teorier av olika skäl. Till att börja med angav han själv den stora ojämlikheten i samhället - skillnader i inkomst och förmögenhet - som den grundläggande orsaken till kriserna. Men samtidigt var de lösningar han angav kosmetiska. Ökade satsningar på offentliga arbeten som i fallet Sverige hade provats ut av borgerliga regeringar på 20-talet (Kriser och krispolitik i Norden. under mellankrigstiden, Nordiska historikermötet i Uppsala 1974). Det var inte keynsianism utan borgerlig för-keynsianism som styrde den offentliga sektorns expansion i Sverige, precis som det inte var New Deal utan andra världskriget som satte punkt för krisen i USA.

1953 höll Eisenhower ett tal som på ett slående sätt bemöter det keyneska argumentet. Det må vara osagt om formuleringen berodde på hans talskrivare Emmett Hughes eller om den var hans egen i ett anfall av klarhet (han var i full färd med att trappa upp det kalla kriget). Hur som helst förtjänar hans ord att citeras:

Varje gevär som tillverkas, varje krigsfartyg som sjösätts, varje raket som avfyras representerar till syvende och sist en stöld från dem som svälter, de som fryser och saknar kläder. I vapnens värld spenderar man inte bara pengar. Man förslösar våra arbetares svett, våra vetenskapsmäns tankekraft och våra barns hopp.

En enkel slutsats av ovanstående är att syna politikerna miljardrullningar i kristider, vilka ofta passerar lättvindigt just med keynesianska argument. En sund anticyklisk ekonomisk politik måste bl.a. ha följande utgångspunkter:

• Inga "räddningspaket" och "lividitetsinjektioner" ska ske utan att staten också tar över den egendom som ska räddas. Detta gör att inte ägarna ska kunna sko sig på allmänhetens bekostnad. Bättre att förstatliga Volvo än att som nu spilla ut en halv miljard på Volvos bakgård och låtsas att det inte är en statlig intervention.
• En kraftfull efterfrågestimulans måste riktas inte mot övergödda banker utan mot samhällets behövande: barnfamiljer, skolor, sjukvård, hemtjänst, eftersatta förorter, allmännyttiga strukturinvesteringar etc. Meningsfull utbildning åt de arbetlsöa - inga "hål i marken". Ökat allmännyttigt bostadsbyggande för att sakta men säkert punktera bostadsbubblan och återgå till en allmännyttig bostadspolitik.
• En fullständigt självklar reform är att slopa det lagstadgade förbudet för kommunerna mot att underbalansera sina budgetar. Till och med Assar Lindbeck har vaknat och föreslagit detsamma som Lars Ohly har fått löpa gatlopp i medierna för.
• Slutligen: Ta pengar från krigsäventyret i Afghanistan och satsa på försvaret i Sverige. Det är en miljard om året. Dessutom förslösar det våra barns hopp, som Eisenhower sa.