Europa har ett stort ansvar för katastrofen i Gaza. Föreställningen om "moderata" och "extremistiska" krafter i Palestina legitimerar den israeliska expansionismen, förklarar Alastair Crooke.

Medan européer i dagliga nyhetsbulleti-ner kunde följa hur den humanitära katastrofen på Gaza utvecklades, så kanske många undrar varför denna kris ha försatt deras regeringar i famlande och fumlande oordning. Svaret är att det är resultatet av en politik som drar i olika riktningar - en akut motsättning i politikens hjärta.

Det som hände i Gaza var alltför lätt att förutse. Några israeler förvarnade om den kommande krisen, men den "stora berättelsen" - om en kamp mellan "moderata" och "extremistiska" krafter - överröstade deras varningar till den israeliska valmanskåren.

Tesen att bokstavligen talat allt måste göras för att antingen lyfta de "moderata" till makten eller förhindra att de förlorar den - eufemistiskt kallat att stödja moderation - är central för Gazakrisen.

Det är en berättelse som har tjänat Israels överordnade intresse att skapa legitimitet för en kampanj mot Iran och att dela upp regionen mellan västvänliga "moderater" och islamistiska extremister.

Den tidigare brittiske premiärministern, och nuvarande sändebudet för Kvartetten i FN, Tony Blair, har missionerat världen runt på detta tema och på så sätt varit en stor tillgång för ett Israel som strävar efter en ledande roll i ett "moderat" block, hellre än att bli en isolerad ö i ett alltmer islamistiskt mellersta östern. Dock har Blairs och andra kvartettmedlemmars försök att få denna mekaniska och förenklade mall applicerad på ett komplext Mellanöstern, med många olika konflikter, reducerat den palestinska konflikten till bondeoffer i det större existentiella spelet om en global kamp mot "extremism".

Men sådana modeller framtvingar, när de blivit allmänt accepterade, en deterministisk tolkning som kan göra förespråkarna blinda för de verkliga konsekvenserna av en sådan rigid och smal verklighetsuppfattning: ett besegrat Hamas ses som ett slag mot Hizbollah, vilket i sin tur innebär ett slag mot Syrien, vilket försvagar Iran - allt detta stärker de "moderata" och gör Israel säkrare.

Om detta tänkande kommer att resultera i något som liknar resultat återstår att se, men priset - Hamas stigmatiserat och attackerat som en del av "extremismens" globala krafter - har blivit att en lösning på den konflikten mellan Israel och palestinierna har blivit än mer omöjlig.

Den europeiska uppslutningen bakom blairska visionen av att förödmjuka Hamas har direkt bidragit till den blodsutgjutelse vi sett på Gazas gator. Europas ledare är medskyldiga till förutsättningarna för den katastrof vi bevittnat.

Européer kan hävda att de har arbetat hårt för att hitta en lösning på konflikten, men deras agerande tyder på motsatsen. De har varit mer upptagna med att slå knockout på det globala "extremist"-lägret. Genom att ha så mot varandra stridande mål har man bara lyckats med att undergräva den palestinske presidenten Mahmoud Abbas folkliga legitimtet samt stänga den politiska vägen för Hamas.

De har förstört varje hopp om ett nationellt palestinskt mandat för en politisk lösning av konflikten inom överskådlig framtid. Europeisk "social ingenjörskonst" i Gaza har skapat en djup splittring bland palestinier och kanske omöjliggjort en palestinsk stat.

Europeiska ledare köpte denna strategi och hoppades kunna ordna fram ett snabbt fredsavtal med Abbas för att sedan "verkställa" det med hjälp av en flernationell fredsstyrka.

Det skulle åstadkommas genom samarbete med Egypten och Saudiarabien som skulle bli allt räddare för de inre hoten från de egna väljarna och inte hade något emot att se Hamas instängt i Gaza och "bestraffat" av israelerna. Steg ett var att försvaga Hamas, steg två att sätta in beväpnade internationella styrkor i Gaza, och i steg tre skulle Abbas specialstyrkor, som tränats i Storbritannien och USA, återvända till Gaza och ta kontroll över Gazaremsan. Det är beprövad kolonial teknik.

Men vilken psykolog som helst kunde ha påpekat för europeiska och amerikanska politiker att om man sätter en och en halv miljon palestinier "på svältkur", som en tidigare stabschef hos den israeliska premiärministern beskrev det, och sliter sönder alla planer och varje hopp om framtiden, så gör det dem inte medgörligare eller mer besinningsfulla. Efter en tid så kokar vreden och förtvivlan över i Gazas tryckkokare: Gaza måste till sist explodera på ett eller annat sätt.

Medan Gaza pressades till desperationens gräns i förhoppningen att invånarna skulle vända sig mot Hamas, sysselsatte sig Storbritannien och USA med att träna palestinska "specialstyrkor" som milis runt Abbas. Denna styrka skulle hålla tillbaka Hamas politiska aktiviteter på Västbanken och sätta stopp för sammanslutningar och välfärdsinitiativ som inte var direkt förbundna med Abbas. En politik för politisk "rensning" på Västbanken, under retorisk täckmantel att "bygga säkerhetsinstitutioner", har som förväntat mötts av en motsvarande motreaktion av Hamas i Gaza - och förvärrat den palestinska splittringen.

Det är bakgrunden till att Hamas valde att avvisa ett förnyat vapenstillestånd. Att stå passiva och inneslutna medan palestinier i Gaza kastades ner i misär och hopplöshet under ett utdraget vapenstillestånd och att se fortsatt angloamerikansk politisk rensning på Västbanken var helt enkelt inte möjligt. Europeisk politik ledde inte fram mot en politisk lösning utan förde till förödelse på Gaza och Västbanken.

Också mitt under denna humanitära katastrof verkade europeiska medlare mer upptagna av att föra det globala kriget mellan "moderata" och "extremister" än av att åstadkomma en lösning. Blair hävdade i israelisk television att viktigast av allt var att se till att inga vapen längre kunde nå Hamas via smugglingstunnlarna - annars skulle dödandet fortsätta.

Men det sade han precis samtidigt som israeliska tjänstemän underrättade journalister om att armén började planera, öva och ta emot vapen för en stormning - till och med när villkoren för den tidigare vapenvilan accepterades av Hamas.

Upptagenheten av motsättningen mellan moderater och extremister bland européer och amerikaner tyder på att européerna än en gång vill få till stånd ett vapenstillestånd som ska urholka varje politisk framtid för Hamas. Konflikten verkar dömd att aldrig ta slut, men ritningarna för ett nytt vapenstillestånd är fullt möjliga att dra upp bara någon bestämmer sig för att försöka.

Gränsövergångarna måste hållas helt öppna, och Gazaborna måste kunna återvända till en normal tillvaro. På den grunden kunde man komma överens om ett varaktigt vapenstillestånd. Palestinsk enhet är möjligatt nå bara om det palestinska styret, inklusive PLO genomgår radikala reformer som gör det verkligt representativt för det palestinska folket - men inte om man försöker rensa ut Hamas från den politiska arenan.

Upprepade försök från Väst att lansera en bild av konflikten som fullständigt missförstår var inom Islam som de verkliga riskerna för extremism finns och räknar de icke moderata som moderata, har hittills bara tjänat till att underblåsa extremismen.