Hur förena universitetsforskning och politisk aktivism inom vänstern, dialektisk materialism och naturvetenskap? Richard Levins är Harvardprofessor, berömd biolog och ekolog, marxist, sedan ungdomen verksam i antikrigs- och solidaritetsrörelser. I den här artikeln, ursprungligen publicerad i Monthly Review vintern 2008, lyckas han diskutera allt på en gång.

När jag var pojke antog jag alltid att jag skulle växa upp till att bli både röd och forskare. Snarare än att se något problem med att kombinera aktivism och forskning skulle jag ha haft väldigt svårt att skilja dem åt.

Innan jag kunde läsa så läste min farfar för mig ur Bad Bishop Browns1 Science and history for girls and boys. Min farfar tyckte att varje socialistisk arbetare åtminstone borde vara bekant med kosmologi, evolution och historia. Jag har aldrig hållit i sär historia, som vi aktivt deltar i, och naturvetenskap, att ta reda på sakernas tillstånd. Min familj hade brutit med organiserad religion för fem generationer sedan, men min far såg till att jag studerade Bibeln varje fredagskväll, eftersom den var en viktig del av den omgivande kulturen och central för många människor. Bibeln var en fascinerande redogörelse för hur idéer utvecklas under skiftande villkor, och varje ateist borde känna till den lika bra som de troende.

Inför min första skoldag uppmanade min farmor mig att lära mig allting de lärde ut - men inte tro på allt. Hon var alltför medveten om rasbiologin i 1930-talets Tyskland och rättfärdigandet av rashygien och manlig överhöghet, populära idéer i vårt eget land. Hennes inställning bottnade i kunskapen om hur vetenskap använts för makt och profit och i arbetarens inneboende misstro mot de härskande. Hennes råd lade grunden för min hållning i det akademiska livet, att medvetet gå in i, men inte gå in för universitetet.

6910_01.jpgRichard Levins.

Jag växte upp i en vänsterorienterad del av Brooklyn där skolorna stod tomma första maj och där jag träffade min första republikan vid tolv års ålder. Frågor om vetenskap, politik och kultur debatterades alltid i de ständiga folksamlingarna på Brighton Beachs trottoarer och var grundstenen vid middagssamtalen. Politiskt engagemang förutsattes, hur det såg ut var föremål intensiva debatter.

Under tonåren blev jag intresserad av genetik genom min fascination inför den sovjetiske vetenskapsmannen Lysenkos arbete. Han visade sig ha fruktansvärt fel, framför allt genom att försöka dra biologiska slutsatser utifrån filosofiska principer. Dock ledde mig hans kritik gentemot dåtidens genetik till Waddington Schmalhausens arbeten och andra som inte avfärdade honom rakt av i kalla krigets stil, utan antog hans utmaning genom att utveckla en djupare förståelse för samspelet mellan organism och miljö.

Min hustru, Rosario Morales, förde mig till Puerto Rico 1951. Mina elva år där gav mig ett latinamerikanskt perspektiv på politik. De olika vänstersegrarna i Sydamerika var en källa till optimism även i den tidens hårda klimat. FBIs övervakning hindrade mig från att få de jobb jag sökte och till slut blev jag grönsaksodlare; vi bodde på öns västra bergskedja.

Som student på Cornelluniversitetets jordbruksskola hade jag fått lära mig att det största jordbruksproblemet i USA var att göra sig av med överskottet. Men som odlare i en fattig del av Puerto Rico insåg jag vad jordbruk betyder för människors liv. Den upplevelsen öppnade mina ögon för den verkliga fattigdomen; den undergräver hälsan, förkortar liv, stänger möjligheter, och utvecklar den speciella form av sexism som finns bland de fattiga. Praktiskt arbete med att fackligt organisera arbetskraften på kaffeplantagerna förenades med studier. Rosario och jag skrev jordbruksprogrammet för det puertoricanska kommunistpartiet, där vi kombinerade ganska amatörmässiga ekonomiska och sociala analyser med direktkunskap om ekologiska produktionsmetoder, diversifiering, miljövård och kooperativ.

Jag reste första gången till Kuba 1964 för att hjälpa till att utveckla befolkningsgenetik och studera den kubanska revolutionen. Under årens lopp blev jag inblandad i den kontinuerliga kubanska kampen för ett ekologiskt jordbruk och en ekologisk väg för ekonomisk utveckling som var rättvis, egalitär och hållbar. Progressivistiskt tänkande, en stark strömning i den socialistiska traditionen, förväntade sig att utvecklingsländerna skulle komma ikapp de utvecklade länderna genom modernisering som enda väg. Den avfärdade kritiker mot högteknologiskt industriellt jordbruk som "idealister"med urban bakgrund och nostalgiska inför en pastoral jordbruksepok som aldrig egentligen hade existerat. Men det fanns ett annat synsätt: att varje samhälle skapar sina egna vägar att förhålla sig till naturen, sina egna mönster för att utnyttja jorden, sin egen lämpliga teknologi och sina egna kriterier för effektivitet. Debatten rasade på Kuba under 1970-talet, och på 1980-talet hade den ekologiska modellen i stort sett segrat, även om genomförandet var en lång process. Den så kallade speciella perioden, den ekonomiska krisen efter Sovjetunionens kollaps då högteknologiskt material blev svårtillgängligt, tillät övertygade miljövänner att rekrytera miljövänner som blev det av nödvändighet. Detta var bara möjligt tack vare att de övertygade miljövännerna redan hade lagt grunden.

6910_02.jpgDiego Rivera: Arbetets frukter.

Jag mötte dialektisk materialism för första gången under mina tidiga tonår genom artiklar av de brittiska marxistiska vetenskapsmännen J.B.S. Haldane, J.D. Bernal, Joseph Needham och andra. Därefter gick jag vidare till Marx och Engels. Idéerna grep mig omedelbart, både estetiskt och intellektuellt. En dialektisk syn på naturen har sedan dess varit ett centralt inslag i min forskning. Jag har njutit av dialektikens tonvikt på helhet, samband och sammanhang, förändring, historicitet, motsägelse, oregelbundenhet, asymmetri och mångfalden av nivåer - det är en uppfriskande motvikt till den dominerande reduktionismen då och nu.

Ett exempel: Sedan Rosario föreslagit att jag skulle studera drosophila (bananflugor) i naturen - och inte bara i laboratorieflaskor - började jag att arbeta med drosophila i trakten av vårt hem i Puerto Rico. Min frågeställning var: Hur hanterar de olika arterna av drosophila temporala och rumsliga förändringar i sin omgivning? Jag började med att undersöka de många sätt som olika arter av drosophila svarar på likartade miljöförändringar. Jag kunde på en dag samla drosophila i Gunicas öken och i regnskogen runt vår gård. Det visade sig att en del arter anpassade sig till höga temperaturer på två eller tre dagar, och visade ganska få genetiska förändringar i värmetolerans utefter en 1000 meters stigning. Andra arter visade påtagliga genetiska delpopulationer i de olika habitaten. Och andra anpassade sig till och bebodde bara en del av den tillgängliga miljön. En del av de ökenbaserade arterna var inte bättre på att tåla värme än en del drosophila från regnskogen, men var mycket bättre på att hitta de svala, fuktiga mikroplatserna och gömma sig i dem från klockan 8 på morgonen. Dessa fynd ledde mig till att beskriva ett koncept med ett delvis med stigningen sammanhängande urval, där miljöns direkta påverkan förstärker genetiska skillnader mellan populationer, och ett mot stigningen sammanhängande urval där genetiska skillnader neutraliserar miljöns direkta påverkan. På mitt undersökningsområde hängde höga temperaturer ihop med torra förhållanden, så det naturliga urvalet fick den effekten att flugorna i Gunica blev större, men temperatureffekten gjorde dem mindre. Resultatet blev att flugorna från en öken på havsnivå och från regnskogen var ungefär lika stora i sina egna habitat, men att flugor från Gunica blev större när de växte upp i samma temperatur som regnskogsflugor.

I detta arbete ifrågasatte jag den dominerande reduktionistiska meningen inom biologin genom att hävda att fenomen inträffar på olika nivåer, var och en med sina lagar, men också förbundna med varandra. Min förutfattade mening var dialektisk: växelverkan mellan anpassningar på de fysiologiska, agerande och genetiska nivåerna. Att jag föredrog process, variabilitet och förändring satte agendan för min avhandling.

Frågeställningen var hur arter anpassar sig till en miljö när den inte alltid är likadan. När jag började arbetet med avhandlingen så var jag förbryllad över det lättvindiga antagandet att när arten möter mot varandra stående krav, till exempel när miljön är mer fördelaktig för små storlekar en del av tiden och stora storlekar resten av tiden, så skulle en organism bli tvungen att anta en mellanväg som ett slags kompromiss. Men detta är en tanklös tillämpning av den liberala plattityden att vid motsatta åsikter ligger sanningen någonstans mitt emellan. I min avhandling var studien av hälsouppsättningar ett försök att undersöka när en mellanväg verkligen är den optimala lösningen och när det är den värsta tänkbara. Svaret var att när alternativen inte är alltför olika så är en mellanväg den bästa, men när skillnaderna är väldigt stora i jämförelse med artens tolerans så är en extrem eller i vissa fall en blandning av extremer att föredra.

Arbeten inom teorin om naturligt urval förutsatte nästan alltid en konstant miljö, men jag var intresserad av föränderlighet. Jag föreslog att "miljömässig variation" måste vara ett svar på många av de frågor som evolutionär ekologi ställer och att organismer anpassar sig inte bara till specifika företeelser i miljön, såsom höga temperaturer eller alkalisk jord, utan också till miljöns mönster - dess föränderlighet, dess osäkerhet, grunden till dess ojämnhet, sambanden mellan många olika aspekter av miljön. Dessutom är dessa mönster i miljön inte bara givna, externa för organismen. Organismen väljer, förändrar och definierar sina egna miljöer.

Oavsett ämnet för mina undersökningar (evolutionär ekologi, jordbruk och nu senast folkhälsa) så har kärnan för mitt intresse alltid varit komplexa systems dynamik. Därtill kommer att mitt politiska engagemang kräver att jag ifrågasätter vikten av mitt arbete. I en av sina dikter skriver Brecht: "Vi lever verkligen i hemska tider om jag talar om träd är det nästan ett brott eftersom det är ett sorts tigande om orättvisan." Brecht hade förstås fel om träd; när vi i dag talar om träd struntar vi inte i orättvisan. Men han hade också rätt såtillvida att vetenskap som är likgiltig för mänskligt lidande är omoralisk.

Fattigdom och förtryck tar år av liv och hälsa, krymper horisonterna och kväser förmågor innan de kan blomstra. Mitt engagemang för de fattiga och förtrycktas kamp tillsammans med mitt intresse för föränderlighet ledde mig till att vända min uppmärksamhet mot människors fysiologiska och sociala brister.

Jag har studerat kroppens kapacitet att återställa sig sedan den utsatts för undernäring, föroreningar, osäkerhet och otillräcklig hälsovård. Ständiga påfrestningar underminerar kroppens stabiliserande mekanismer hos förtryckta folk och gör dem mer känsliga för minsta förändring i miljön. Detta visar sig som en ökad föränderlighet i blodtryck, BMI och förväntad livslängd, vilket kan jämföras med de homogenare resultaten i en mer välbeställd befolkning.

När man undersöker fattigdomens effekter, räcker det inte med att undersöka förekomsten av olika sjukdomar hos olika populationer. Även om vissa patogener och föroreningar kan påskynda vissa sjukdomar, skapar sociala förhållanden en mer utbredd sårbarhet som binder samman medicinskt orelaterade sjukdomar. Till exempel kan undernäring, infektioner eller föroreningar bryta ner tarmsystemets skydd. När detta är nedbrutet blir det en plats för förorenare, mikrober och allergener. Därför kan näringsproblem, infektioner, stress och gifter leda till en stor variation av obesläktade sjukdomar.

Den dominerande föreställningen sedan 1960-talet har varit att infektionssjukdomar skulle försvinna med ekonomisk utveckling. På 1990-talet hjälpte jag till att bilda Harvard Group on New and Resurgent Disease för att avfärda den idén. Våra argument var delvis ekologiska: bakterie- och virusbärares snabba anpassning till föränderliga habitat - skogsavverkning, bevattningsprojekt och flyktingsströmmar på grund av krig och svält. Vi fokuserade också på patogeners snabba anpassning till bekämpningsmedel och antibiotika. Men vi kritiserade också läkarvetenskapens fysiska, institutionella och intellektuella isolering från växtpatologi och veterinärstudier, som snabbare hade kunnat visa ett brett mönster av uppsving, inte bara för malaria, kolera och aids, utan också för afrikansk svinpest, leukemi hos kattdjur, tristezasjukan hos citrusfrukter och det gyllene mosaikviruset hos bönor. Vi måste förvänta oss att epidemiologiska förändringar följer med ökade ekonomiska klyftor och med förändringar i markanvändning, ekonomisk utveckling, boendemönster och demografi.

Tilltron till vacciner, antibiotika och pesticider mot sjukdomar hos väx-ter, djur och människor är aningslös i ljuset av evolutionsmekanismerna. Och den utvecklingsoptimistiska föreställningen att ekonomisk tillväxt ska föra med sig välstånd över hela världen och eliminera smittsamma sjukdomar har visat sig vara fel. Ökningen av smittsamma sjukdomar är bara ett av många tecken på en mer allmän kris: det ekosociala sjukdomssyndromet, dvs. den genomgripande krisen på många nivåer för icke fungerande förhållanden inom vår art och mellan den och resten av naturen. Den består av ett nätverk av orsaker och verkningar som innefattar sjukdomsmönster, produktionsförhållanden, demografi, förbrukningen och den hänsynslösa förstörelsen av naturtillgångar, förändringar i markanvändning och boende samt global klimatförändring. Den har större omfattning än tidigare kriser, når högre upp i atmosfären, djupare ner i jorden, sträcker sig över större områden, varar längre och innebär större konsekvenser för det liv som kommer efter oss. Det är både en allmän kris för mänskligheten och en särskild kris för världskapitalismen. Därför är den den viktigaste frågan för både min vetenskapliga och min politiska verksamhet.

Komplexiteten i denna globala sjuka är överväldigande, men att försöka undfly komplexiteten genom att bortse från systemet och ta varje problem för sig kan bli katastrofalt. Teknologins stora misslyckanden har kommit när problemen angripits alltför mycket var för sig. Jordbruksexperter lanserade den gröna revolutionen utan att ta växtsjukdomsutveckling och insektsekologi med i beräkningen, eftersom de trodde pesticider skulle hålla växtsjukdomarna under kontroll. De blev överraskade när växtgiftsbesprutning bara ökade sjukdomsproblemen. Likaså driver antibiotikan fram nya bakterier, ekonomisk utveckling driver fram hunger, vattenreglering driver fram översvämningar. Problem måste lösas i hela sin komplexitet; att studera just själva komplexiteten är en överhängande praktisk och teoretisk uppgift. Det präglar också mitt politiska arbete: inom vänstern har jag sett som min uppgift att argumentera för att vårt förhållande till naturen inte kan skiljas från den världsomspännande kampen för mänsklig frigörelse, och inom den ekologiska rörelsen har min uppgift varit att utmana naturharmoniidealismen i tidig miljörörelse och att insistera på att man uppmärksammar de samhällsstrukturer som leder till nuvarande missförhållanden. Min politiska hållning har bestämt min vetenskapliga etik. Jag tror att alla teorier som främjar, rättfärdigar eller tolererar orättvisa är fel.

6910_03.jpgVacciner och antibiotika är inte bot mot fattigdomen. Bild: David Alfaro Siqueiros.

En västerkritik av det intellektuella livets strukturer är en motvikt till universitetens och forskningsstiftelsernas kultur. Antikrigsrörelsen på 1960- och 70-talet reste frågan om universitetet som ett redskap för klassherravälde och såg till att också det intellektuella samfundet blev föremål för praktiskt och teoretiskt intresse. Jag gick med i Science for the People, en organisation som tog sin början med en forskarstrejk på Massachusetts Institute of Technology (MIT) 1967 i protest mot militär forskning på campus. Jag bidrog till att ifrågasätta den gröna revolutionen och genetisk determinism. Antikrigsrörelsen förde mig också till Vietnam för att undersöka krigsförbrytelser (särskilt bruket av avlövningsmedel) och för att organisera Science for Vietnam. Vi avslöjade användningen av Agent Orange, ett avlövningsmedel i Vietnams djungler, som gav upphov till missbildningar hos nyfödda i de vietnamesiska bondbyarna. Agent Orange var en av de värsta kemiska växtgifterna.

Självständighetsrörelsen i Puerto Rico gav mig en antiimperialistisk medve-tenhet som jag haft stor nytta av på ett universitet som främjar "strukturreformer" och andra omskrivningar för imperialism. Min frus skarpslipade arbetarklassfeminism är en rik källa till ständigt flödande kritik av elitism och sexism. Ett kontinuerligt arbete med Kuba gör mycket tydligt för mig att det finns ett alternativ till ett konkurrensinriktat, individualistiskt, exploaterande samhälle.

Lokal organisering, särskilt i marginaliserade samhällen och gemenskaper, och rörelsen för kvinnors hälsa reser frågor som det akademiska samfundet föredrar att vända ryggen till: mammorna i Woburn som upptäckte att alltför många av barnen från samma område hade leukemi, de hundratals miljögrupper som fann att giftavfall dumpades framför allt i närheten av svarta och latinamerikanska bostadsområden, och Womens Community Cancer Project och andra som envist pekar på de miljöbetingade orsakerna till cancer och andra sjukdomar, medan universitetslaboratorierna söker skulden hos gener. Deras initiativ hjälper mig att upprätthålla en alternativ dagordning för både teori och praktik.

På universitetet har jag ett motsägelsefullt förhållande till institutionen och arbetskamraterna, en kombination av samarbete och konflikt. Vi delar oron för folkhälsoklyftor och långvarig fattigdom, men vi är oense om företagsfinansierad forskning om molekylpatent och om myndigheter som AID (Agency for International Development) som verkar för imperiets bästa.

Jag har aldrig eftersträvat vad som vanligen betraktas som en "framgångsrik karriär" i den akademiska världen. Jag får inte det mesta av min personliga tillfredsställelse genom det vetenskapliga samfundets formella erkännanden och belöningar, och jag försöker att inte dela alla förgivettaganden på min arbetsplats. Det ger mig valfrihet. När jag tackade nej till en plats i National Academy of Science och fick många vänliga brev som prisade mitt civilkurage eller kallade det ett svårt beslut, så kunde jag faktiskt säga att det inte var något besvärligt avgörande, bara ett politiskt ställningstagande som gjorts kollektivt av Science for the People-gruppen i Chicago. Vi bedömde att det var bättre att ta ställning mot akademins insatser i Vietnamkriget än att gå in i den och försöka påverka den inifrån. Dick Lewontin hade redan prövat det utan framgång och givit upp, tillsammans Bruce Wallace.

Jag har alltid tyckt om matematik och ser som en av matematikens uppgifter att göra det dunkla tydligt. Jag brukar använda matematik på mellannivå på ett okonventionellt sätt, mer för förståelse än för förutsägelser. Nu för tiden finns det mycket modellerande som syftar till precisa ekvationer för precisa förutsägelser. Det är förnuftigt inom ingenjörsvetenskaperna. Inom politiken förefaller det förnuftigt för maktens rådgivare som inbillar sig att de har tillräcklig kontroll över världen för att optimera sina ansträngningar och satsningar av resurser. Men vi som står i opposition har inga sådana illusioner. Vi gör bäst i att bestämma oss för i vilken riktning vi vill förflytta systemet. För det syftet är en kvalitativ matematik mer användbar. Mitt arbete med så kallad loopanalys är av det slaget. Jag vägrar att se någon motsättning mellan kvalitativ och kvantitativ analys och anser inte att kvantitativ analys skulle vara överlägsen kvalitativ. Därför har jag främst arbetat med sådana matematiska redskap som gör det lättare att konceptualisera komplexa fenomen.

Politisk aktivism drar naturligtvis till sig uppmärksamhet från repressiva organ. Jag har haft tur på så sätt att jag endast varit utsatt för lindrig repression. Andra har inte klarat sig lika bra utan förlorat sina yrken, suttit åratals i fängelse, råkat ut för våldsamma överfall och långvariga trakasserier, också mot familjen, eller landsförvisats. Några puertoricaner, afroamerikaner och aktivister i ursprungsbefolkningarnas befrielserörelse, liksom de fem kubanska antiterroristerna som arresterades i Florida, sitter fortfarande i fängelse.

Utsugning dödar och skadar människor. Rasism och sexism bryter sönder friska människor och stäcker liv. Att ge sig i kast med senkapitalismens girighet, brutalitet och trångsynthet är smärtsamt och uppskakande. Ibland måste jag recitera Jonathan Swift:

Like the boatman on the Thames
I row by and call them names.
Like the ever-laughing sage
In a jest I spend my rage
But it must be understood
I would hang them if I could.

(Som båtkarlen på Temsen/ ror jag och ropar deras namn/ Som den vise som alltid skrattar/ klär jag min vrede i ett skämt/ Men ni bör veta/ att jag skulle hänga dem om jag kunde.)

I allt väsentligt har vetenskap och politisk aktivism givit mig ett rikt och glädjefullt liv; jag har fått arbeta med det som stimulerat mig intellektuellt, med det som varit samhället till nytta och med människor jag älskar.

Översättning från engelska: Daniel Cederqvist och Olle Josephson.

Noter

  1. Bad Bishop Brown var en anglikansk biskop, verksam i USA, som kom att bli en övertygad marxist och kommunist. Han var den förste anglikanske prästen som anklagades för kätteri sedan reformationen. Efter att ha blivit utesluten ur den anglikanska kyrkan grundade han en egen kyrka och föreläste i kommunistiska och socialistiska sammanhang.