Genomtänkta antiimperialister som rånar banker och bryter sig in i vapendepåer. Nej, det är inte Irak eller Afrika, det är Danmark på 1980-talet. De skildras i den uppmärksammade boken Blekingegadeligan, nu översatt till svenska. Hur tänkte de? Hans Isaksson utreder en märklig idéströmning.

Vid midsommartid 1967 grundades på en konferens i Stockholm Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna, KFml, som ett första steg för att återupprätta en svenskt kommunistparti. Det gamla kommunistpartiet hade en månad tidigare bytt linje och namn (till Vänsterpartiet kommunisterna).

En av hälsningstalarna vid midsommarkonferensen var en drygt fyrtioårig, lång dansk med håret på ända, och med uttalat sardonisk humor. Han passade inte så bra in i den gängse vulgärföreställningen om det rödblommiga och gemytligt smilande danska broderfolket. Efter ett år var hans namn på många initierades läppar: Gotfred Appel. I Peter vig Knudsens flerfaldigt prisade bok Blekingegadeligan. Del 1. Den danska cellen (2007, sv. övers. 2009) skulle han ännu femton år efter sin bortgång spela en framträdande roll.

Appel kom från en borgerlig, vänstergrundtvigianskt sinnad familj. Redan i slutskedet av den tyska ockupationen blev han perifert engagerad i motståndsrörelsen, där det högst illegala kommunistpartiet DKP spelade stor roll. Från början av femtiotalet avancerade han snabbt i partiet. Efter partiskola i Moskva blev han chef för DKP:s bokförlag och övergick sedan som utrikesspecialist vid partitidningen Land og Folk. Vid brytningen mellan de sovjetiska och kinesiska kommunistpartierna tog han, till skillnad från DKP, principiellt ställning för det sistnämndas partiets linje, vilket ledde till uteslutning 1963. Tillsammans med Benito Scocozza bildade Appel då Kommunistisk Arbejdskreds (KAK), började utge tidskriften Kommunistisk Orientering och grundade förlaget Futura, som gav ut Mao Zedongs skrifter, bland annat "Den lilla röda".

Från början dominerades den nya rörel-sen av teoretisk kritik av den sovjetiska partilinjen. Ett centralt moment i den internationella polemiken, som snart blev avgörande för KAK, fanns i Kinas kommunistiska partis uttalande den 14 juni 1963:

"De antiimperialistiska revolutionära strider som folken i Asien, Afrika och Latinamerika för, slår emot och undergräver grundvalarna för imperialismens och den gamla och nya kolonialismens välde och är nu en mäktig kraft i försvaret av världens fred. I viss mening är därför hela den internationella proletära revolutionens sak avhängig av utgången av den revolutionära kamp som förs av folken i dessa områden, vilka utgör den övervägande majoriteten av världens befolkning."

Appel gjorde en egen tolkning av denna punkt i polemiken. Han förklarade Danmarks bristande engagemang för socialismens och befrielserörelsernas sak med att man var en "snyltarstat", där den västerländska arbetarklassen i världsmåttstock var en "arbetararistokrati", som med gott utbyte deltog i imperialismens exploatering av de fattiga länderna. Han menade i en kort, men animerad, polemik med det nybildade svenska broderpartiet KFml (med Bo Gustafsson som främste företrädare) att kapitalismens utsugning av arbetarklassen saknade större relevans vid en empirisk beskrivning av klassens aktuella situation. Appel karakteriserade med en för honom typisk drastisk formulering Bo Gustafssons något hypotetiskt grundade resonemang att partiet främst måste lita till den egna arbetarklassens potential: "Hvis kun min Bedstemor havde et hul i hovedet ville hun blive en god blomsterpotte"

I Sverige kom KAK och Appels tänkande av många att förknippas med den så kal-lade rebellrörelsen, som hemsökte framför allt unga militanter inom KFml och Vietnamrörelsen under en kort period sommaren 1968. Det smickrade säkert till en början Appel, men när han fick reda på mera fakta kring rebellerna insåg han snart att denna rörelse inte var att beblanda sig med. Appel var förvisso, i likhet med flera av ledarna för det socialistiska uppsvinget på 60-talet, en välbegåvad och beläst karl. Han kunde utantill läsa upp Mao Zedongs "Om motsättningar" - och gjorde det gärna för att tysta dem som vågat säga emot honom. Han kunde klyva ett hårstrå, inte bara på bredden utan också på längden. Han förenade en stor kunskap i den dialektiska metoden med en personlig oförmåga, för att inte säga ovilja, att erkänna vad de flesta människor tvingas inse, dvs. att ting har minst två sidor. Denna sanning gällde självfallet även enligt Appel allting, utom just hans egna utsagor om verkligheten.

Vad Appel brast i flexibilitet och personlig ödmjukhet kompenserade han med sinne för konsekvens. Våren 1969 försökte han sålunda vid ett möte med KKP:s partirepresentanter övertyga sitt avsevärt större broderparti om att ett kommunistiskt parti i flertalet västländer inte borde arbeta direkt med arbetarklassen, eftersom denna till följd av sin status som kollektiv mutkolv stod på den egna imperialismens sida. I stället var kommunisternas uppgift att samla de mest medvetna kring uppgiften att stödja befrielserörelserna i tredje världen, i avvaktan på att den egna arbetarklassen tvangs att vakna upp.

KAK, och dess nybildade ungdomsförbund KUF, koncentrerade sig sålunda på solidaritetsarbete med tredje världen, till en början med Vietnams motstånd mot USA-imperialismen, men så småningom framför allt för Palestinas befrielsekamp. I den mån folket eller arbetarna var oförsynta nog att på eget bevåg starta vad som påminde om uppror, t.ex. ekonomiska strejker eller EU-motstånd, betraktades detta nu och framgent av KAK snarast som för huvuduppgiften störande moment. 1972 vägrade man att ansluta sig till den danska rörelsen mot den europeiska gemensamma marknaden, eftersom en kapitalistisk integration förmodades påskynda den egna imperialismens bankrutt.

De relativt våldsamma demonstrationerna mot Världsbankens möte i Köpenhamn hösten 1970 var den sista öppna aktivitet som KAK-KUF tog del i. Under kommande år upphörde KAK med utåtriktad verksamhet i konsekvens med sin uppfattning att något arbete i inhemska klasskampfrågor inte var meningsfullt. 1969-70 knöt man täta förbindelser med den 1967 bildade Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), en sekulär rörelse med marxistiska influenser som leddes av George Habbash. Som enda legala aktivitet bland sympatisörerna satte man i gång insamling av kläder (Tj til Afrika) och pengar till tredje världen. Detta resulterade i att man mellan 1972 och 1982 samlade ihop 210 ton kläder (som värdesattes till 6,3 miljoner danska kronor). Man gav även 300 000 kr öppet i kontanter till kamrater i Afrika under perioden 1978-1982.

Från första halvan av 70-talet bedrev rörelsen illegala aktiviteter. De avsåg inte att åstadkomma politiska förändringar i Danmark. Det var säkerhetspolisen (PET) som höll uppsikt över organisationer som KAK. PET hade ett intimt samarbete med den israeliska internationellt mycket aktiva säkerhetstjänsten Mossad. Det var däremot den vanliga polisens uppgift att utreda egendomsbrott och rån - vilket KAK-KUF nu engagerade sig i. KAK anammade principen att man aldrig skulle rikta någon aktivitet direkt mot den egna imperialistiska staten och dess myndigheter och aldrig medvetet skada enskilda medborgare. Detta var inte resultatet av några moraliska överväganden, utan av hänsyn till opinionen och en praktisk fråga. Om någon utomstående individ kom till skada var man noga med att be om ursäkt, så långt behovet av underjordiskhet medgav det.

En rad välplanerade rån och inbrott i vapendepåer i Danmark och Sverige iscensattes under 70-talet, men framför allt sedan rörelsen splittrats. Då hade Appel uteslutits, och med sina närmaste gick han i "exil" på Fyn efter 1978. Det var i stället majoriteten av yngre medlemmar som under namn av Kommunistisk Arbejdsgruppe under ledning av Jan Weimann, Niels Jrgensen och Torkil Lauesen skulle expandera verksamheten, i samarbete med representanter för PFLP.

Kommunistisk Arbejdsgruppes sista, ödesdigra aktion var rånet mot en värdetransport i november 1987 där en polisman dödades. Det medförde att den danska polisen började samarbeta med säkerhetstjänsten - vilket i sin tur ledde till att flertalet inblandade under åren 1988-89 greps och åren 1990-93 dömdes till fängelse.

De pengar KAK och KA gav bort som ett resultat av bankrånen torde ha rört sig om miljontals kronor. Det samlade rånbytet för gruppen var drygt 32 miljoner danska kronor. Avsevärda mängder handeldvapen skeppades också på olika vägar till PFLP. Man gav även bort mediciner till ett värde av 3,5 miljoner till Afrika.

Jan Weiman och Torkil Lauesen är sedan länge på fri fot. Då den tredje medlemmen ur den innersta kretsen, Niels Jrgensen, dog i höstas skrev de:

"Vi så ikke kun vores praksis i en dansk sammanhng, men i en global kontekst. Vi handlede i en verden, der var opdelt i rige og fattige lande, en verden hvor der ikke er noget globalt demokrati, men som regeres af den strkes ret. Med vores politiske briller var der er vis rtfärdighed i at flytte vardier fra de rige lande til de fattige landes befrielsebevgelser. Det kan naturligtvis problematiseres at handle udemokratisk i et demokratisk verden. Dette dilemma, mellem nationalt demokrati og en udemokratisk verden, er ikke blevet mindre i en stadig mere globaliseret verden. I en dansk sammenhng var vores praksis kriminel. Vi nrede ingen forhåbning eller nske om att retfrdiggre den i en dansk politisk sammenhng."

Nej, Weiman och Lauesen har rätt i att KAK:s och KA:s kriminella verksamhet inte kan "rättfärdiggöras" i det (tyvärr) i vår del av världen reellt existerande samhället. Inför premiären på Anders Riis-Hansens film om "Blekingegadeligan" (som enligt Jan Weiman blivit "ett kapitalistiskt varumärke") ansattes man av den församlade journalistkåren för att aldrig ha bett om ursäkt.

Men vem skulle man be om ursäkt (med undantag den dödade polismannens familj och några få enskilda danskar som tyvärr kom i vägen)? Samhället?

Revolution är alltid olagligt, och nu är, inte minst i Danmark, ekonomiskt stöd åt revolutionära befrielserörelser i Palestina det också. En framgångsrik revolutionär rörelse behöver aldrig be om ursäkt - dess ledare prisas, och statyer över dem reses.

Det enda syftet med de moraliska utgjutelserna mot de förlorande är att man vill att de ska göra en pudel framför makten för att ytterligare stärka den.

Om en ursäkt skall till är det mot den rörelse man bidragit till att splittra och de kamrater man lett på fel spår. I synnerhet om mottagaren lär sig av självkritiken och gör bättre ifrån sig nästa gång.