Replik till Kristoffer Ejnermark:
1. Kristoffer Ejnermark (KE) vill att jag ska bemöta kritikens underlag. Men det saknas ju helt. Underlag skapas inte genom att en kritiker etiketterar DFFG eller någon grupp människor som "maoistisk-stalinistisk" eller pådyvlar dem odokumenterade avsikter eller genom att FNL-rörelsens och någon annan organisations ställningstagande råkar sammanfalla. Det är guilt by association och saknar förklaringsvärde. Underlag måste hänföras till verkliga händelser, representativa beslut och uttalanden samt orsaksförhållanden mellan händelser och ställningstaganden som är belagda i dokument som utsatts för normal källkritik.
2. KE anger några "medlemmars eventuella maoistiska övertygelse" som förklaring (?) till två "maoistisk-stalinistiska" yttringar i DFFG:
a. Några aktivister i Uppsala FNL-grupp skrev en broschyr om trotskismen som föranledde debatt i DFFG. Flera FNL-grupper hade dåliga erfarenheter av trotskisters arbete i fronten som de ansåg motverkade förbundets syfte. Detta behandlas på s. 166-168 i Vietnam var nära. Observera att DFFG aldrig tog ställning till broschyrens innehåll eller till trotskismen som helhet. De uteslutningar eller hindrade inval som ägde rum grundades på aktivisternas praktiska agerande och inte på deras åsikter. Det var de berörda gruppernas bedömning som avgjorde de enskilda fallen. Förhållandet till trotskisterna var på det hela taget en marginell företeelse i FNL-rörelsens historia, betydligt mindre än till exempel uppgörelserna med "rebellerna" och "r-arna". Diskussionen om trotskismen i allmänhet blev ett sidospår i DFFG:s verksamhet som knappast förändrade FNL-rörelsens politik eller praktik. Därför fanns heller ingen anledning att utvärdera dessa debattinlägg i en bok om FNL-rörelsens historia.
b. DFFG eller dess ledning tog aldrig ställning till "socialimperialismen" (en företeelse som för övrigt är betydligt äldre än "maoismen") eller "statskapitalismen" i Sovjetunionen. Däremot vände sig DFFG från första början mot de delar av den sovjetiska utrikespolitiken som missgynnade vietnamesernas kamp. Ett stycke om "socialimperialismen" med detta innehåll infördes i DFFG:s program vid kongressen 1970 mot bakgrund av Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien. Vid kongressen 1972 slopades uttrycket "socialimperialism" för att undvika missförstånd utan att sakinnehållet ändrades i övrigt. Detta framgår i Vietnam var nära, s. 370-371.
3. KE skriver att kritiken utgår från "DFFG:s konkreta utformning". Syftar det på organisationsformen, politiken, arbetsmetoderna eller vad? Det är på tiden att kritikerna klargör dessa utgångspunkter. Hur skulle en bättre och mer framgångsrik organisation i Vietnamfrågan ha varit utformad, och vilken politisk plattform skulle den ha haft? Och framför allt: hur ser den antiimperialistiska fronten ut idag?
