En Folklig Historia

Samuel Edquist

Boréa, 2009

Hur skapar man ideologisk hegemoni i ett samhälle? Jo, bland annat ser man till att lägga beslag på den allmänt omfattade historieuppfattningen.

Från den utgångspunkten har historikern Samuel Edquist skrivit en viktig bok om historieskrivningen i studieförbund och hembygdsrörelse under 1900-talet. Här studerades och skrevs historia av vuxna människor, ofta politiskt aktiva, i mycket större omfattning än vid universitet och högskolor. Vilken historia?

6918_01.pngClarte

Inte oväntat kan Edquist spåra en radikalare och folkligare historiesyn än den akademiska. Med det stora utrymmet för lokalhistoria, arbetsplatshistoria och kulturhistoria i bred bemärkelse träder så gott som automatiskt vanliga människor fram som historiens drivkrafter - utan att folkbildningen gör så mycket ideologiskt väsen av det. Ibland formuleras dock uttryckligen att det skrivs en annan historia än herrarnas, till exempel i

gräv-där-du-står-rörelsen kring 1980.

Men Edquists huvudresultat är ett annat: det mesta av den folkliga historien knyts ihop med den akademiska historieskrivningen i ett samförståndsperspektiv. Bönders slit och bygders utveckling blir komplement till Gustav Vasas riksbygge och Karl XI:s militärstat. Allt kan inordnas i "den svenska livsformen" som ett synnerligen spritt studiematerial hette under beredskapstiden.

Under de senaste årtiondena har den folkliga historien, enligt Edquist, på motsvarande sätt klämts in i postmodernismen. All historia är lika mycket värd: man kan ägna sig åt en by i Ångermanland, strejkrätten eller Oscar II:s matvanor - det är ändå bara fragment av en verklighet som inte finns.

Edquists resultat är som sagt intressanta, men inte odiskutabla. Antingen har han underskattat den samhällsomvandlande kraften som ändå funnits i det folkliga historieintresset. Eller har han visat överhetens list.


Sionismen

Eli Göndör och Patrik Öhberg (red.)

Atlantis, 2009

FN-konferensen i april i Genve mot rasism skapade stora rubriker. Det fanns en förhistoria från en konferens 2001 i Durban, där USA och Israel tågade ut. Nu skulle detta upprepas. Och då, som nu, var orden sionism och rasism viktiga. Manegen krattades av Israel et consortes, och si, journalisterna, t.ex. Gunilla von Hall (SvD 20-21/4), skrev precis som uppdragsgivarna ville ha det.

Israels statsideologi heter sionism. Den förre officeren i Israels s.k. försvarsstyrkor, sionisten Eli Göndör, ger nu tillsammans med en doktorand från Göteborg ut en antologi. Göndör har länge presenterats som fristående journalist, men Israelfinansierad agent är troligen en mer korrekt beskrivning. Redaktörerna har skrivit ett förord och försett tiotalet bidrag med inledningar. Texten har disponerats i fem block: pionjärer, arbetarsionism, revisionism, religiös sionism och kultursionism. Texterna visar - positivt - på bredd och motsättningar. Signifikativt för boken är dock att den inleds med en svulstig text av försvararen av Gazamassakern, författaren A. B. Yehoshua. Han förklarar att sionismen omsluter allt från vänster, över religiöst ortodoxa, till fascism (s. 15) i det gemensamma målet att "i Israels land upprätta en suverän judisk stat som skall stå öppen för varje jude...". Så strålande, men, undrar man, bodde det några där tidigare?

6918_02.pngClarte

Boken är fullständigt grotesk. Den ena politiska galningen efter den andra presenteras av redaktörerna på ett lögnaktigt, objektiverat sätt. En sann politisk bandit som Vladimir Jabotinsky sägs klädsamt vara "omstridd" (s. 183). En av hans teser är: Jag förnekar inte att i denna process blir Palestinas araber en minoritet. "Vad jag förnekar är att detta är ett lidande." Så talar kolonialisten, han som stjäl marken, vattnet och olivlundarna. Emellertid är detta för Göndör & Öhberg bara "omstritt".

Köp boken och läs texterna av Yehoshua, Ben-Gurion ("det judisk folkets rätt, öppen för judisk immigration, öknen skall blomma") och Jabotinsky. Efter den läsningen misstänker jag att få tvekar att sätta likhetstecken mellan sionism och rasism. Det handlade ju också, i konsekvensens namn, resolutionen i Durban och det omskrivna talet i Genve om.

Jamen, Sverige sprang ju ut från konferensen i Genve när sionismen nämndes? Ja, just det! Var det för att bödelsdrängen Ahmadinejad talade? Nej, knappast. Bevekelsegrunden hette nog brist på mod att stå upp mot en häxbrygd som sionism.


The parallax view

Slavoj Zizek

MIT Press 2009

The Parallax View är den slovenske filosofen Slavoj Zizeks hittills viktigaste verk. På drygt 400 sidor presenterar han (på hegelska och lacanska) sin version av Marx historiematerialism och visar hur denna kan användas för att förstå exempelvis förhållandet mellan klasskamp och mångkulturalism, hur ideologi fungerar, "kriget mot terrorn" och relationen mellan stalinism och nazism.

6918_03.jpgSlavoj Zizek Dessutom behandlar han (ibland mer eller mindre i förbigående) bl.a. Ingmar Bergmans filmer, kognitionsforskningens förhållande till psykoanalysen, Mankells kriminalromaner och den stalinistiska musikalen. Zizeks bok är bitvis snårig (har man Hegel och Lacan som husgudar blir det lätt så), inte sällan underhållande (vad sägs exempelvis om kapitelrubriken "The unbearable Heaviness of Being Divine Shit"?) och genomgående högintressant (författaren är ju en av vår tids mest begåvade marxister!). Kan det bli mycket bättre?


Signums Svenska Kulturhistoria

1900-TALET

Red. Jakob Christensen

Bokförlaget Signum 2009

Med denna åttonde del avslutas Signums stora satsning. Liksom tidigare delar är det ett i hög grad respektabelt och gediget verk. Sjutton experter har fyllt de femhundra sidorna med var sitt kapitel om stadsplanering, konsumtion, pressen, språket, bilismen, amerikabilden, idrotten, ungdomskulturen osv. Det är läsvärt och välskrivet.

Men tråkigt. Så blir det lätt i antologier av detta slag där det samlande perspektivet är otydligt. Man längtar efter en egensinnig marxist som satte tänderna i materialet och skrev om kampen om överbyggnaden under 1900-talet - det är ungefär vad som avses med kulturhistoria. Den uppgiften har möjligen blivit lättare när man har Signums böcker att luta sig mot.