Derivat, privata aktiefonder och hedgefonder - spetsat med shorting. Se där krisreceptet! Rune Skarstein frilägger krisens mekanismer fram till sammanbrottet 2008. I grunden handlar det om hur kapitalet stärker sig på arbetets bekostnad, ända tills det slutar i kannibalism.

Historiskt har kapitalismen genomgått faser med hög ackumulation och motsvarande hög tillväxt, och stagnationsfaser som har börjat med finanskriser. Slutet av tillväxtfaserna har präglats av ett förvuxet finanskapital på jakt efter snabba och stora profiter.

Detta hänger samman med tendenser i själva kapitalackumulationen. Även om den effektiva efterfrågan (på konsumtions- och investeringsvaror plus nettoexport) är tillräcklig för att mervärdet ska realiseras som penningkapital, är det inte givet att allt penningkapital kommer att gå tillbaka in i det mervärdeproducerande kapitalkretsloppet. I varje uppgångsfas är det tvärtom en tendens att ackumulationsprocessen genererar en allt större mängd finanskapital på jakt efter profitabla "placeringar" utanför det produktiva kapitalets kretslopp. För att effektivisera profitjakten utvecklar finanskapitalet nya "instrument", gärna kallade "finansinnovationer", i varje uppgångsfas. Fri rörlighet för kapitalet över nationsgränserna ger större spelrum för detta slags profitjakt. Därför pressar finanskapitalets representanter på för ekonomisk liberalisering, inklusive globalisering. Som en följd av avregleringen förändras finanssystemet från ett relativt stabilt system som kanaliserar kredit till produktiva verksamheter, till ett alltmer instabilt system som är inriktat mot spekulation med sikte på kortsiktig avkastning. Så småningom kommer emellertid finanskapitalet att ödelägga sina egna profitkällor genom att pressa och undergräva det produktiva kapitalet. Så skedde i Europa på 1860- och 1920-talen, i Asien och Ryssland på 1990-talet. Det ser ut att upprepas i början av detta sekel.

Utbredningen av olika slags derivat är bland de viktigaste "finansinnova-tionerna" de senaste 10-20 åren. Så sent som på 1980-talet var bruket av derivat mycket beskedligt. Sedan dess har finanskapitalets alkemister utvecklat många nya "instrument". På senare år har olika typer av kreditderivat varit mycket populära. Kreditderivat är värdepapper (ett slags obligationer), med ett pris som beror på priset på den "underliggande tillgången", dvs. det löpande värdet av fordran, eller annorlunda uttryckt priset på pantobjektet och borgenärens, fordringsägarens, förmåga att betjäna lånet. Det finns ett virrvarr av olika derivat: credit-default swaps (CDS), collateralized debt obligation (CDO), asset-backed security (ABS) osv.

Oavsett namn och funktionssätt kan avsikten med kreditderivaten sammanfattas i parollen securitisation, "papperisering", dvs. kreditderivat utfärdas som säkerhet mot förluster som kan uppstå om gäldenären med panten skulle gå i konkurs eller av andra skäl missköta lånet. Kreditderivatet fungerar ungefär som en försäkring. Den bank som utfärdat en CDO måste betala en "försäkringspremie" till köparen som finansieras av gäldenärens ränteinbetalningar. Det är inte minst denna avkastning på derivatet som gör det attraktivt för köparen.

När utlån förvandlas till kreditderivat behöver inte bankerna ha täckning för dessa utlån i insättningar och eget kapital. Utlånen försvinner från bankernas balansräkningar, och eftersom bankerna slipper väga utlånen mot sina egna reserver på balansräkningarnas skuldsida, finns det inte någon gräns för hur mycket kredit de kan skapa. Relativt låg ränta och tilltagande bruk av kreditderivat har därför lett till ohämmad tillväxt i total kreditvolym.

Sedan USA, med Bill Clinton som president, genomfört en nästan total avreglering av banksystemet 1998-1999, har det varit en våldsam tillväxt i den globala marknaden för kreditderivat. Mätt i omsättning växte den från ca 1 000 miljarder dollar år 2000 till ca 55 000 miljarder 2007, motsvarande nästan 20 gånger Tysklands bnp. Derivat som CDO gör det möjligt för den ursprungliga långivaren att "portionera ut" högriskabla och säkra lån i "paket" som får relativt högt "säkerhetsbetyg" från de så kallade ratingbyråerna, men samtidigt ger god avkastning på grund av den högre räntan på högrisklånen i paketet. Derivat av dessa paket har sålts till olika investerare, i huvudsak affärs- och investeringsbanker, försäkringsbolag, pensionsfonder och hedgefonder, både i USA och Europa.

De som köper derivaten vet som regel inte exakt vilken sammansättning de har. Men den i flera år mycket lukrativa avkastningen på CDO och andra "strukturerade produkter" har fått många investerare att köpa dem i stora mängder. Globalt sett fördubblades antalet utställda (nya) CDO-derivat bara från 2005 till 2006, då de uppgick till 489 miljarder dollar. Hedgefonder har tagit upp stora banklån till ordinarie ränta för att köpa kreditderivaten, som har givit högre avkastning. För sådana köp kan de låna upptill 15 gånger sitt eget kapital. Resultatet blir en struktur med hög skuldandel som ger upp till två procentenheter högre avkastning än låneräntan och ändå har hög kreditvärdighet. På detta sätt har också banker som själva inte har givit högrisklån utsatt sig för dubbel risk genom att både köpa kreditderivat och samtidigt bevilja lån till andra institutioner för köp av sådana derivat.

En vanlig praxis är att både den ursprungliga långivaren och banker som köper kreditderivat "säljer" dem vidare till en så kallad special purpose entity (SPE), givetvis mot en fet kommissionsavgift. SPE upprättas som regel av banken eller bolaget som använder den. Om den aktuella banken ska kunna ta bort fordran från sina räkenskaper måste SPE vara formellt oberoende av den. Dessa enheter är därför oftast självständiga dotterbolag till bankerna. På bankjargong kallas de gärna conduits (ordagrant: rörledningar), och många av dem är placerade i skatteparadis som Bermuda, Caymanöarna, Lichtenstein, Luxemburg, Irland och Jersey. Genom att "sälja" kreditderivat till en conduit flyttar alltså banken bort riskabla derivat från sina egna tillgångar, och putsar därmed till sin egen balans. Men den har alltså inte blivit av med den risk som hänger samman med fordringarna. Utan undantag blir nämligen de derivat som conduit "köper" finansierade med lån från "säljaren", dvs. från banken. Om värdet och avkastningen på derivaten faller blir det därför i sista hand banken som får bära förlusten.

I USA har bruket av kreditderivat frestat många banker att ge lån med relativt hög ränta till personer eller institutioner med låg kreditvärdighet och stor risk för låneförsummelser, för att sedan sälja en stor del av dessa lån förpackade i derivat. Speciellt bostadslån har varit föremål för denna praxis. Mellan 2002 och 2006 ökade mängden bostadslån i USA med 15 procent per år. Det var till stor del högrisklån, så kallade subprimes, som ska ha ökat sin andel av nya pantlån från mindre än 5 procent 1994 till 13 procent1999 och 20 procent 2006. De som tecknar sig för sådana potentiellt ruttna lån, kallas på amerikansk bankjargong Ninja ("no income, no job, no asset [tillgångar]"). Den enda garantin för lånen är bostaden eller egendomen de använt för att fullfinansiera.

Bankerna har dessutom lockat nya låntagare med extra låg ränta och amorteringsfrihet de två första åren. Så länge den allmänna räntenivån var mycket låg och fastighetspriserna i USA steg, gick de här affärerna ihop utan större problem Enligt Inside Mortgage Finance låg utbetalningarna av subprime-lån till bostäder i USA under perioden 2002-2007 på totalt 2 500 miljarder dollar. Det motsvarar över 18 procent av USA:s bnp 2007.

Lockade av den relativt låga räntan har amerikanska hushåll i hög grad finansierat sin växande konsumtion, speciellt köp av bilar, vitvaror, hemelektronik, kläder och andra varaktiga konsumtionsvaror, genom att ta upp allt större lån mot pant i bostäder som hela tiden stigit i pris. Sådana transaktioner är en viktig orsak till att hushållens samlade skuld steg från 7 600 miljarder dollar (motsvarande 75,5 procent av bnp) vid utgången av 2001, till 13 300 miljarder (motsvarande 100 procent av prognosticerad bnp) i juni 2007. Också dessa lån har de ursprungliga långivarna i stor utsträckning sålt vidare på derivatmarknaden. Ökningen av den privata konsumtionen, till stor del finansierad med "fria kontanter", har samtidigt stimulerat importen och bidragit till USA:s växande underskott i utrikeshandeln och bytesbalansen gentemot utlandet.

Bostadsbubblan var förutbestämd att spricka förr eller senare. Men höjd ränta som genast ledde till stagnerande, och så småningom sjunkande, bostadspriser, kan ha påskyndat sprickan.

För den ursprungliga långivaren inne-bär kreditderivaten givetvis en sprid-ning av risken för förluster på potentiellt ruttna lån. Men de innebär samtidigt en spridning av risken för en likviditetskris om en del av kreditsystemet skulle komma i kläm. Det var detta som ägde rum då luften började pysa ut ur den amerikanska fastighetsbubblan 2006-2007. Högre ränta och stagnerande bostadspriser i USA utlöste ett skred av låneförsummelser. Redan i fjärde kvartalet 2006 nådde antalet tvångsförsålda bostäder i USA den högsta nivån sedan 1969. Från början av februari till slutet av juli 2007 föll marknadsvärdet på högrisklån med närmare 50 procent eller ca 300 miljarder dollar, och flera hypoteksbanker gick i konkurs.

Förlusterna spreds till alla placerare som hade köpt derivat med hög avkastning, inklusive en rad banker i Europa. Uppskattningar av slutlig total förlust på subprimelån varierar mellan 1 000 och 2 000 miljarder dollar.

Också de stora bankerna är starkt exponerade för högrisklån till hedgefonder och private equity-fonder. Sannolikt var det i hög grad detta slags exponering som ledde till den amerikanska investeringsbanken Bear Stearns dramatiska sammanbrott i februari-mars 2008. Redan i augusti 2007 fick storbankerna en ordentlig smäll genom ett kraftigt fall i aktiekurserna. Kursfallet på de internationella börserna innebar att aktievärden för 3 800 miljarder dollar dunstade bort under loppet av några dagar.

Kreditderivaten skapar en fundamental osäkerhet i hela det internationella finanssystemet. Ingen vet säkert vilka banker som sitter på vilket slags derivat. Därför vågar ingen bank helt lita på någon annan bank. Instrumentet som ska reducera den ursprungliga långivarens risker leder till en våldsamt ökad risk för finanssystemet som helhet. En liten försmak kom våren och sommaren 2007. Banker med god likviditet blev ytterst snåla med att ge kredit till banker som behövde likviditet. Räntan på lån mellan bankerna steg, och volymen på kredittransaktioner sjönk dramatiskt. Hela interbankmarknaden, det internationella bankväsendets huvudpulsåder, var nära att ända i total infarkt. Bara en resolut aktion från de stora centralbankerna gentemot banksystemet i mitten av augusti, med väldiga utlån till relativt låg ränta, förhindrade en omfattande internationell finanskris. Sammanlagt pungade centralbankerna ut med ca 410 miljarder dollar på en vecka.

Men inte ens centralbankernas generösa penninginjektioner fick bankerna att känna sig helt trygga. Speciellt de relativt nya spekulationsinstitutionerna hedgefonder och private equity-fonder fick känna av den nya kredittorkan. Hedgefonder är investeringsfonder med "begränsat partnerskap". De är med andra ord bara öppna för ett begränsat antal investerare. Den amerikanska lagen för investeringsbolag gör att varje hedgefond som regel har mindre än 100 delägare. Varje investerare ställer upp med ett betydande belopp, ofta många miljoner dollar. Investeringar i sådana fonder har en bindningstid från några månader till två år.

I början var det i huvudsak rika personer och familjer som investerade i hedgefonder. Men vartefter har institutionella placerare, speciellt pensionsfonder, försäkringsbolag, stiftelser och investeringsbanker, blivit de viktigaste delägarna. 2006 uppskattades att mellan 50 och 60 procent av insatt kapital i hedgefonderna kom från institutionella placerare. Fondförvaltarna kräver som regel ett arvode på 1-5 procent av insatt kapital per år, plus 15-25 procent av fondens eventuella avkastning. De mest lyckade förvaltarnas inkomster ligger i världstoppen. 2005 hade de 25 mest högavlönade hedgefondförvaltarna i USA en genomsnittsinkomst på över 250 miljoner dollar. Hela 93 procent av alla människor i världen med inkomster över 50 miljoner dollar 2006 var förvaltare av hedgefonder.

Det begränsade partnerskapet gör att fonderna inte är underställda vanlig kontroll från kredittillsyn eller andra myndigheter. Ingenting är förbjudet, och därför är allt tillåtet. I hedgefondernas värld är transparens ett okänt begrepp. Deras brist på öppenhet ger stora möjligheter att lura inte bara myndigheter, utan också placerare.

Den stora tillväxten i hedgefonder kom efter 1990. Det året fanns det i hela världen sammanlagt 610 hedgefonder med ett totalt insatt kapital på 39 miljarder dollar. 2006 fanns det över 9 000 fonder med ett totalt insatt kapital på ca 1 400 miljarder dollar.

Hedgefonder spekulerar med i princip allt som går lätt att omsätta: aktier, valuta, alla möjliga slags råvaror, inklusive olja, kreditderivat osv. Fondernas standardmetod för att "gardera sig" (hedge) är att de inte bara investerar i aktier, kreditderivat, råvaror, valutor osv. som de tror kommer att stiga i pris, så kallade "långa positioner", utan också satsar på spekulationsobjekt som de tror kommer att sjunka i pris. På branschjargongen kallas detta short selling eller shorting. En hedgefond kan till exempel, mot en viss avgift, låna aktier som antas ska drabbas av kursnedgång. Dessa aktier säljer de omedelbart. När priset på aktierna eventuellt fallit, köper fonden dem tillbaka, kasserar in vinsten och återlämnar dem till ägaren. Utan tvivel påskyndades Lehman Brothers kursfall på 100 procent från juli 2007 till september 2008 av detta slags spekulationer.

Stora och snabba pengar är hedgefondernas existensberättigande och drivkraft. Men genomsnittet är inte så imponerande. För perioden 1994-2005 beräknas alla hedgefonder i världen ha haft en genomsnittlig avkastning på 11procent. Långt ifrån alla hedgefonder rapporterar sina resultat, och man kan anta att det är de med bra resultat som rapporterar.

Efter en topp 2003 halverades hedge-fondernas genomsnittliga avkastning de följande tre åren. Det kan vara ett skäl till att flera fonder har expanderat till jungfruliga betesmarker för spekulation, nämligen private equity funds, privata aktiefonder. Dessa fonder, om möjligt ännu mer slutna än hedgefonderna, har kallats "kapitalismens nya kungar" (The Economist). Också de privata aktiefonderna har "begränsade partnerskap", administrerade av en förvaltare (general partner). Förvaltarens honorar är ungefär som för hedgefonderna.

De privata aktiefonderna spekulerar i objekt som inte är lätt omsättbara (mindre "likvida"). De har köpt upp bolag inom alla branscher: industriföretag, mediebolag, telebolag, hotellkedjor, livsmedelskedjor, sjukvårdsföretag och läkemedelsindustri. Deras specialitet är att köpa upp aktiebolag de anser vara undervärderade på börsen, dra dem bort därifrån och belasta företagen med de lån som använts för att finansiera uppköpet. Denna metod går under namnet rekapitalisering, vilket i själva verket innebär rekapitalisering av investerarna och avkapitalisering av det uppköpta bolaget. Eftersom de privata aktiefondernas investeringar är mer långsiktiga, binds insatskapitalet under längre tid, ofta tio år eller mer, och avkastningen betalas ut först sedan investeringen realiserats.

De privata aktiefonderna lockar med lika hög kapitalavkastning som hedgefonderna, upp till 30 procent av insatt kapital per år. Men tillgängliga data tyder på att de sällan kan hålla sådana löften. 2006 avkastade europeiska privata aktiefonder i genomsnitt 14 procent.

Också de privata aktiefonderna hade sin guldålder efter mitten av 1990-talet, och speciellt efter 2001. Globalt ökade insatt kapital i fonderna från 47 miljarder dollar 1990 till ca 160 miljarder 1998 och 360 miljarder 2005. I januari 2007 fanns det i världen ca 2 700 privata aktiefonder med ett totalt insatt kapital om ca 500 miljarder dollar.

2001 gjorde de privata aktiefonderna på global basis uppköp för mindre än 50 miljarder dollar, motsvarande ca 5 procent av alla uppköps- och fusionstransaktioner. 2006 låg uppköpen på 440 miljarder dollar bara i Europa och USA, och ca 640 miljarder på global basis. Det motsvarade ca 30 procent av samtliga uppköps- och fusionstransaktioner.

De viktigaste placerarna i privata aktie-fonder är pensionsfonder, investe-ringsbanker och försäkringsbolag. Enligt en beräkning från 2003 kommer ca 30 procent av insatt kapital i privata aktiefonder från pensionsfonder, ca 40 från banker och försäkringsbolag, 20 procent från stiftelser och mindre än 10 procent från privatpersoner och familjer. Speciellt investeringsbankerna är ofta inne både som delägare och långivare. Dessa bankers inkomster från privata aktiefonder härrör från tre aktiviteter: rådgivning, långivning och investeringar i uppköp.

De första åren var små och medelstora företag fondernas favoritbyten. Men med tiden har de övergått till uppköp av mycket stora företag. Ofta slår privata aktiefonder sig samman för att genomföra megauppköp. Uppköpsboomen i USA har till slut lett till brist på "undervärderade" bolag. Fonderna har därför i ökande grad gått lös på europeiska bolag. 2006 nådde de lånefinansierade uppköpen i Europa samma nivå som i USA.

Efter ett uppköp blir mindre lönsamma delar av företaget som regel omedelbart sålda eller nedlagda. Resten av bolaget blir "sanerat", "bantat", "omstrukturerat" och ofta uppstyckat innan det säljs och vinsten kasseras in. Ett fast mönster i denna metod är uppsägningar av arbetare och förbrukning av bolagens egenkapital.

I likhet med hedgefonderna har privata aktiefonder finansierat en stor och ökande andel av sina uppköp med lån från banker eller andra kreditbolag. Fondernas totala upplåning ökade med en faktor 15 från 2001 till 2006, från 28 miljarder dollar till ca 420 miljarder. Då finansierade upplåningen 66 procent av de privata aktiefondernas samlade uppköp på 640 miljarder dollar, medan det insatta egenkapitalet på 220 miljarder alltså bara finansierade 34 procent.

De privata aktiefondernas lönsamhet är avhängig flera kritiska faktorer: de måste ha tillgång till billig kredit, vilket förutsätter en låg generell räntenivå; företagen de köper upp måste ha solitt egenkapital och låg skuldsättning; det måste råda stabil generell uppgång på aktiebörserna. Inte många av dessa förutsättningar behöver svikta för att åtskilliga fonder ska göra bankrutt.

Mätt i storleken på insatt kapital ver-kar både hedgefonderna och de privata aktiefonderna relativt små. Enligt färska beräkningar från Morgan Stanley var det samlade globala förvaltningskapitalet i hedgefonder mot slutet av 2007 ca 2 000 miljarder dollar, medan förvaltningskapitalet i privata aktiefonder var mindre än 1 000 miljarder. Globalt sett förvaltade däremot pensionsfonderna ett kapital på 22 000 miljarder dollar, och försäkringsbolagen ca 18 000 miljarder dollar.

Men som sagt, problemet är inte storleken på insatt kapital i hedgefonder och privata aktiefonder, utan den höga lånefinansieringsgraden för rent spekulativa ändamål. Om någon av dessa fonder kommer i kris och inte kan betala av lånen, skapas en kedjereaktion i banksystemet som kan leda till en allvarlig finanskris. En betydande del av det insatta kapitalet i både hedgefonder och privata aktiefonder kommer dessutom från pensionsfonder. En omfattande finanskris innebär kris också för pensionsfonderna som tvingas reducera sina utbetalningar och/eller öka insättningarna från anställda och arbetsgivare. De sista 15 månaderna fram till utgången av september 2008 reducerades amerikanernas insparade pensioner med 2 000 miljarder dollar. Det ledde omedelbart till lägre effektiv efterfrågan och ökad arbetslöshet.

Låt mig också nämna statsfonderna (sovereign-wealth funds) De är resultatet av att vissa stater har så stora och stabila överskott i utrikeshandeln att de inte behöver alla intäkter som valutareserv. Den första fonden av detta slag upprättades av regeringen på Stillahavs-ön Kiribati 1956. Men först efter mitten av 1990-talet har statsfonderna vuxit starkt. Vid utgången av 2007 uppgick de samlade statsfonderna globalt till ca 2 876 miljarder dollar. Av detta belopp var 2 103 miljarder eller 73 procent oljerelaterade fonder (se The Economist, 19.01.2008:63).

Världens näst största statsfond är den norska oljefonden. Vi kan vara övertygade om att varken den norska regeringen, oavsett färg, eller något av de andra länderna med stora statsfonder kommer att stödja införandet av avgift på valutatransaktioner. Någon av fonderna, speciellt den kinesiska, är förvisso strategiska i den meningen att de tar sikte på uppköp av intressanta utländska företag. Men flertalet av fonderna är uteslutande på jakt efter största och säkrast möjliga avkastning. De utgör med andra ord en betydande del av det spekulativa globala finanskapitalet. En Tobin-skatt skulle därför komma i konflikt med logiken och intressena hos praktiskt taget alla sådana fonder.

Med hedgefonderna och de privata aktiefonderna har kapitalismen utvecklat starkt kannibaliska drag. Finanskapitalet pressar det produktiva kapitalet och undergräver därför på lite sikt grunden för sin egen existens. Tillsammans med kreditderivaten har dessa fonder gjort kapitalismen starkt självdestruktiv och i hög grad försvagat dess legitimitet. Finanskapitalet är inte bara på god väg att "frikopplas" från den kapitalistiska produktionsorganismen. En hedgefond, och i än högre grad flera hedgefonder som ägnar sig åt shorting i flock (crowding), kan få varje industriföretag och till och med stora valutor på fall. Och som vi sett, en av de privata aktiefondernas specialiteter är att rycka åt sig de uppköpta bolagens egenkapital.

Både hedgefonderna, de privata aktie-fonderna, pensionsfonderna och (i allt väsentligt) statsfonderna är "instrument" i det ständiga spelet om att rycka åt sig största möjliga andel av det producerade mervärdet/profiten. Men finansjonglörerna ser inte detta. De ser heller inte att en avkastning på investeringarna på 30 procent, ja till och med 10 procent, per år är omöjlig på lite sikt i ekonomier med en tillväxt i bnp mellan 1,0 och 2,5 procent. Sådana spektakulära avkastningar kan bara realiseras på kort sikt genom en stark omfördelning av profiten eller genom en drastisk omfördelning av den samlade inkomsten från lön till profit. Bådadera har skett.

Med tanke på att den amerikanska fackföreningsrörelsen är praktisk taget satt ur spel, är det inte överraskande att omfördelningen från lön till profit, från låglön till superinkomster, är mest dramatisk i USA. Från 1979 till 2004 ökade genomsnittlig disponibel reallön hos den fattigaste femtedelen av befolkningen med 9 procent, medan den rikaste femtedelen hade en tillväxt i disponibel realinkomst på 69 procent. Andelen av total inkomst för de rikaste 1 procenten av USA:s befolkning sjönk från ca 17 procent i mitten av 1930-talet till under 10 procent under perioden 1950-1985. De rikaste 1 procent hade 1980 ca 8 procent av den samlade inkomsten. Men under åren som följde steg deras andel kraftigt. Den fördubblades till 16 procent 2004, samma andel som på 1930-talet. Runt år 2000 var genomsnittsinkomsten för de tio rikaste procenten av hushållen 5,45 gånger högre än genomsnittsinkomsten för de tio fattigaste procenten. Inte i något annat västland var denna kvot högre. I exempelvis Norge var den 2,8; Sverige: 2,96; Tyskland: 3,18; Spanien: 3,96; Storbritannien: 4,58; Japan 4,17.

Under perioden 1999-2005 steg arbetsproduktiviteten i den amerikanska ekonomin som helhet med drygt 15 procent, medan hushållens medianinkomst, korrigerad för ökade priser, sjönk med 2,5 procent. Genomsnittlig realinkomst hos anställda män i åldersgruppen 30-39 år var 12,5 procent lägre 2004 än 1974. 1978 var genomsnittlig chefslön (inklusive bonus och realiserade optioner) 35 gånger högre än genomsnittlig arbetarlön. 2005 hade detta förhållande ökat till 262.

Med andra ord: 2005 tjänade en genomsnittlig chef i näringslivet lika mycket på en timme som en arbetare tjänade på halvannan månad med 45 timmars arbetsvecka. Wall Street Journal, fastslog i mars 2006 att "produktiviteten har gått till profit, inte till löner".

Samtidigt har det skett en våldsam omfördelning av profiten genom att finanssektorns andel av samlad profit i företagssektorn fördubblades från i genomsnitt 18,3 procent 1980-1990 till 36,2 procent 2001-2006 (se tabeller på www.bea.gov , 1.1.5, 1.14, 6.16 B-D). Anmärkningsvärt är att denna andel nådde en topp på 40,8 procent åren 2001-2002. It-krisen, som i huvudsak var en kris på aktiemarknaden, ser alltså inte ut att ha haft någon negativ effekt på finanssektorn.

Tabellen visar att finanssektorns andel av bruttoprodukten i företagssektorn steg från 9,3 procent åren 1980-1990 till 13,7 procent 2001-2007. Medan finanssektorn pöst ut har det skett en veritabel avindustrialisering i USA.

De flesta aktörer i de nya finansinstitutionerna är till synes totalt ovetande om väsentliga drag i det kapitalistiska produktionssystemet. De handlar uppenbart i tron att "pengar avlar pengar". Därmed bekräftar de Marx påstående: "[Cirkulationsformen] P - P är kapitalets absoluta form, värde som förökar sig själv. (...) P - P är kapitalets begreppslösa form, förvrängningen och förtingligandet av produktionsförhållandet i högsta potens. (...) Kapitalet uppträder i en form där det tycks vara en självständig källa till värde."

Under de senaste 20-30 åren har finanskapitalet emellertid utvecklat sig i en riktning som Marx alls inte förutsåg. Han menade att både handels- och finanskapitalet skulle vara underordnade och bara fungera som lydiga tjänare till industrikapitalet, utan självständig inverkan på de materiella produktionsförhållandena: "Det räntebärande kapitalet behärskas av det industriella kapitalet. [...] Det industriella kapitalets egentliga sätt att lägga det räntebärande kapitalet under sig, är att skapa en säregen form för räntebärande kapital - kreditsystemet". I dag tycks det motsatta överlag vara fallet.

Givetvis är finanskapitalet fortfarande, ja mer än någonsin, beroende av att det produceras mervärde/profit. Men det har uppnått en så stor grad av inflytande över det produktiva kapitalet att hundratusentals arbetsplatser och mängder av företags överlevnad är avhängiga av processer i finanssystemet. Genom att skapa statsfonder - och än mer genom privatiseringen av pensionerna och pensionsfondernas tunga investeringar i aktier och kreditderivat, i hedgefonder och privata aktiefonder - har dessutom finanskapitalet bundit till sig arbetarklassen i en skoningslös ödesgemenskap. Det är alls inte bara politiker på högersidan som bär ett tungt ansvar för att denna situation har uppkommit. Genom oljefonden är den norska staten, i dag med en rödgrön regering, en av de stora aktörerna i det internationella finansspelet.

De flesta ekonomer försvarar liberaliseringen av finanssystemet med att den säkrar effektiv allokering av kapital och därmed främjar ekonomisk tillväxt och välstånd. Förhållandet är snarast det motsatta. Som en följd av liberaliseringen har stora delar av finanssektorn utvecklat sig till ett gigantiskt parasitiskt maskineri, som genom aktörernas lyxkonsumtion och återkommande kriser slösar bort enorma resurser i sin jakt på största möjliga andel av profiten. Dessutom pressar finanssystemet det produktiva kapitalet att öka profiterna på arbetarnas bekostnad genom en brutal intensifiering av arbetet. John Maynard Keynes såg en del av problemet med ett tygellöst finanskapital:

"Situationen blir allvarlig när företagen blir bubblor i en virvelström av spekulation. När kapitalbildningen i ett land blir en biprodukt av aktiviteterna i ett kasino kommer jobben högst sannolikt att bli dåligt utförda. Det råder vanligtvis enighet om att det är i offentlighetens intresse att kasinon är otillgängliga och dyra. Kanske detsamma gäller för börsen."

Keynes betraktade kapitalismens rentieraspekt som en "övergångsfas". Han trodde att rentieren skulle försvinna när det inte längre rådde "knapphet på kapital". Denna "funktionslösa investerare" skulle bli överflödig för kapitalismen och gradvis försvinna. Det skulle ske ett "barmhärtighetsmord på rentieren". Aldrig har världen varit längre från Keynes vision än i dag.