Vem har skördat broccolin och apelsinerna du äter? Kanske någon av Italiens klandestiner. De är över en miljon, de kommer från Afrika, Sydösteuropa eller Mellanöstern och de har inga papper. Den italienska författaren Marco Rovelli möter dem i sin nya bok Servi (Slavar). Clarté återger här ett kapitel.

Michaels händer som överlämnar sina papper till mig, vi är mitt ute på landet, och jag är inte polis. Mirceas händer som håller hårt i kvasten under basilikans valv för att ta skydd mot minnena. Den berusade Marcus händer som trycker mina händer och ber mig att komma ihåg hans namn och att fråga efter honom. Dragans händer som kramar gallret medan han lågmält säger: "Jag mår inte bra."

Jag har sett det som alla vet och som alla kan se. Händernas enkla gester.

Mircea fördriver sina minnen när han går och sopar, under valven i en romansk basilika där han fått arbete som kyrkvaktmästare. Från ett annat skepp i kyrkan hörs litaniorna i rosenkransen, pärlorna i radbanden som rasslar i de gamla svartklädda kvinnornas händer och Mirceas händer som knyter sig runt kvasten i ett försök att bli kvitt den alltför starka och förtärande spänningen, trycket från minnena som bränner, från tiden som slav, men som han nu när han är i säkerhet inte längre ens vill prata om, och då måste han klamra sig fast vid kvasten och sopa och sopa som en besatt för att få även den här dagen att någon gång ta slut, klockan är sex och snart skall han gå härifrån. Mircea sover i en lägenhet alldeles bredvid basilikan, i en riktig säng, och han vill inte minnas det maskbo varpå han sov i två månader.

Det här är en historia om maskar. Om händer och armar, ja, men också om maskar.

Åtta månader på landsbygden i provinsen Catania, åtta månader av ständig och oavbruten ansträngning. Broccoli och kronärtskockor. Från sju på morgonen till sent på kvällen. Tolv timmar om dagen, varje dag, utan någon Herrens vilodag, trehundrafemtio euro i månaden. Mircea var tjugofyra år gammal, han var där tillsammans med sin något äldre svåger, och de försökte båda två stötta varandra bäst de kunde. Men även orden försvann allteftersom dagarna gick. Mircea blev långsamt allt stummare. De levde isolerade i åtta månader, utan att tala med någon, inte ens några ord med dem som kom för att köpa broccoli och kronärtskockor. Ett telefonsamtal till frun ibland, men kort, eftersom de inte kunde kosta på sig att ladda telefonen med mer än högst tio euro i månaden. Långsamt dräneras då orden, långsamt övergår man till gester, nakna gester utan ord. Det enda som återstår är benämningarna på olika ting. Broccoli, kronärtskockor. Men de har inte längre någon funktion dessa ord, de står inte längre till disposition. Mircea använder dem inte. De har använt sig av honom. Broccoli, kronärtskockor - det är ord som tynger hans axlar.

Regnet vräker ner, man ser inte mer än två meter framför sig, och där står du och skördar broccoli, med korgen fylld på ena axeln och lera upp till fotknölarna. Jorden har tagit dig som byte, och det finns ingen plats för tankar. Du har bara din flämtande andedräkt. Du är bara lera och andhämtning. Det regnar, vattnet vräker ner i störtskurar, och du måste ändå plocka dina tusen broccolihuvuden, men bara de som har rätt storlek, för de andra är det ingen som köper, broccolihuvudena får inte vara för stora eller för små, se upp med storleken, även om dina ögon blivit förskummade av störtskurarna.

Under de höga romanska valven, lutad mot en vriden barockpelare, återser Mircea sig själv i detta störtregn. "Det var det som var värst", säger han. "På morgonen började jag med kronärtskockorna, jag skördade uppåt åttahundra stycken, sen fortsatte jag med apelsinerna och framåt kvällen med broccolin. Därefter var det dags för sådd, och sen för traktorn."

Trehundrafemtio euro i månaden, i sju månaders tid. Sju, och inte åtta, eftersom ägaren hade bestämt att den första månaden var gratis och att lönen för den första månaden skulle tillfalla honom själv. Och Mircea, som hemma hade en fru och en son att försörja och själv inte existerade i lagens mening, kunde inte annat än samtycka.

"Sen gav vi oss av", säger Mircea. "Och vi träffade då en person som tog oss med till en herde."

Vid minnet av herden griper Mircea tag i kvasten och blir åter kyrkvaktmästare. "Nej, nu räcker det, de där är farliga människor. Och onda." Mircea driver bort rädslan genom att sopa frenetiskt med kvasten.

Plötsligt litar han inte längre på mig. Fram träder ett annat ord som ligger som en tung sten på klandestinens¹ rygg, det ord som varje dag styr blicken: fienden.

Men då återvänder minnet av en helt vanlig vän, en broder i Kristus. "Vi var två som höll ihop", säger han. "Nej, inte min svåger, han stack därifrån på en gång. Det här var en annan kille, även han rumän. Han uppmanade mig att vara vaksam, ägaren är elak, sa han, han tog ifrån den som var här före dig alla hans identitetshandlingar, och när killen sen inte gjorde allt som ägaren beordrade blev han slagen gul och blå. Jag gick därför omkring i två månader med mina dokument i kalsongerna."

Han arbetade från fem på morgonen till ett på natten. Sov tre timmar. Han var övertrött och hade svårt att somna. Och då skall man veta att Mircea var van att arbeta hårt, i Bacau var han stenhuggare, klöv med slägga stenar som skulle användas som gatubeläggning. Men när det på natten regnar och stormar och fåren är spridda bland bergen och det är din uppgift att söka rätt på dem, då räcker det inte med att vara härdad. Då vet du att ditt slit och släp inte har något slut och att det inte finns något hem som väntar dig, utan bara en barack på femton kvadratmeter där det sover sex personer och där fönstret inte går att stänga och madrasserna är trasiga, rester av gamla madrasser som du en dag försöker vända på och då upptäcker att de är fulla av maskar.

Klockan fem måste Mircea börja med fåren. Det var femhundra stycken, och de skulle ledas ut. Men inte alla. Hundra av dem brukade vara sjuka. De hade mask. Och dem måste han behandla.

De där månaderna har, för Mircea, en speciell lukt. Nej, inte lukt. En stank. En stank av desinfektionsmedel. Varje dag var förknippad med denna stank av desinfektionsmedel. Varje dag skulle han dra ut maskarna från fårens underhud med hjälp av en träpinne, stryka på desinfektionsmedel tills huden blir ljus och faller av i flagor.

De där månaderna är också, för Mircea, förknippade med en alldeles speciell minnesbild, en bild som luktar apokalyps, precis som huden som faller i flagor. Tackorna fick ungar men ville sedan inte föda upp sina barn. Och Mirceas uppgift var då att tvinga tackorna att ge di, att hålla fast tackan på marken tills lammet ätit sig mätt, men det kändes som om detta var mot naturen och som om denna perversion var samma perversion som höll honom själv i slaveri och som tvångsmatade honom med en bit hårt bröd och en öl om dagen och på kvällen, ibland, några ynka rester kokt kött, han som nästa morgon åter måste plocka mask.

Det finns inga ord för att hantera denna stank och dessa maskar. "Man var trött och ledsen", säger Mircea. "Man ville inte prata med någon enda människa." Man är där för att valla fåren, och ibland passerar det människor på vägen. Men det tjänar inget till att prata. Man förlorar orden, och därmed också sin själ. Kvar blir bara en sorgsen muskelmaskin.

"En morgon, i åttatiden, kom en bil med karabinjärer körande. De kom i full fart emot oss, de trodde väl att vi skulle fly, eftersom vi är klandestiner. Men vi gjorde i stället halt. Det kändes som en lättnad."

För de två månadernas slavarbete som herde fick Mircea ingen lön.

Mircea är inte en överlevande från någon gammal, antik, tidsålder utan en toppmodern produkt av den nya globala ekonomin. Proletär som många andra, om nu proletär är att inte äga något annat än sin egen kropp och sin avkomma, en proletär som lämnat sitt eget land genom att sälja sig själv som en vara. Som vara har han korsat gränserna, inte som person. Han har ställt sig till förfogande för en marknad som inte klarar konkurrensen, där de små odlarna och djuruppfödarna inte lyckas hålla stånd mot de stora i branschen, en marknad som därför anser det rätt och rimligt, ja till och med moraliskt rättfärdigt, att använda sig av muskelmaskiner sådana som Mircea. I grund och botten ger de ju honom arbete.

Samma sak händer, exempelvis, även i växthusen på östra Sicilien, i samma område som höll Mircea i slaveri. I augusti 2005 dumpades två rumäner - Campus, tjugofem år, och Josif, fyrtiosex - med två dagars mellanrum utanför sjukhusen i Comiso respektive Ragusa. Döda. Etanolförgiftning, sade någon. Men det förefaller ha varit en grym lögn. För att dölja verkligheten: som heter växthusförgiftning. I växthusen används allmänt steriliserande produkter, som metylbromid, av hög giftighetsgrad. På sextiotalet var det de gamla lantarbetarna som hade rest växthusen som dog: de kände, som de första att använda dessa produkter, helt enkelt inte till säkerhetsbestämmelserna. I dag är det de nya lantarbetarna som dör. Och de är stumma dödsoffer. 2005 var det fyratusen migranter som lades in för vård på sjukhuset i Vittoria, centrum för jordbruket i provinsen Ragusa, till följd av olyckor i arbetet. Klandestinerna står alltså till förfogande som underbetald arbetskraft för en näring i kris, en näring som inte lyckas uppfylla intensivproduktionens högt uppdrivna krav, och därför har ett skriande behov av dessa klandestiner.

Och behovet av billig arbetskraft tar heller aldrig slut. Det finns alltid någon längre ner på stegen som man kan vältra över kostnaderna på. Det finns alltid någon som är tillgänglig för ännu hårdare utsugning. På åttiotalet kom många tunisier till Italien och så småningom lyckades de få upp sina löner, förvisso inte till fackliga miniminivåer, men åtminstone aldrig under trettio euro om dagen. I dag nöjer sig de östeuropeiska arbetarna - framför allt rumäner men också ukrainare, moldaver, polacker och albaner - även med tio euro om dagen, och de får hur som helst aldrig mer än tjugofem. För dem är även sådana småsummor livsviktiga.

I Bacau, staden som Mircea lämnade eftersom han där inte kunde föda sin familj, bad för resten en kvinnlig textilfabrikör arbetsdepartementet i landet om att få anställa ettusenfemhundra kineser i sitt företag. "Många rumänska kvinnor - som min fru till exempel - får penningförsändelser utifrån", säger han. "Och de accepterar inte hur låga löner som helst." Alltså måste man skjuta över kostnaderna på dem som nöjer sig med ännu mindre. De rumänska byggföretagarnas organisation förutspår att under de närmaste åren - när det i och med Rumäniens EU-inträde dras i gång en massa infrastruktursatsningar och landets egna murare utvandrat till väst - kommer man att på de rumänska byggarbetsplatserna få se horder av moldaver, ukrainare, turkar, pakistanier och indier.

Mircea tar adjö av mig med ett fast handslag, som för att bekräfta en nyvunnen förtrolighet och för att bevisa sin identitet. Jag är inte längre en lidande slav, säger Mircea till mig genom detta handslag. Jag är en stark man, med integritet. Och jag har nu visat dig att jag inte undflytt mina minnen.

Marcus handslag, däremot, är betydligt lösare. Det slutar inte med ett bestämt ryck utan bara förlängs, som om han fruktade att släppa taget. Som om han sökte ett fäste i min hand. Som om han sökte bekräftelse på sin egen existens, kanske, och då ber en främmande hand att ge honom denna bekräftelse. Han trycker min hand och säger: "My name is Marcus. Remember it! If you come another day ask for me..." Det är som om han bad mig att beskydda hans namn, Marcus, att ta det till mig, att bevara det i mitt minne, eftersom bäraren av detta namn har en så oviss existens utan några som helst garantier om varaktighet.

Jag mötte Marcus berusad i Tavernello, sittande på en vit plaststol på Marcellas bar. En spökbar på den ensliga landsbygden utanför staden Foggia, nära Cerignola. Det finns nämligen en by där. En lång rak väg som delar ett vidsträckt slättland i två delar, och på båda sidorna av vägen stugor som övergivits av de italienska lantarbetarna för flera decennier sedan och som nu återbefolkats av nya, afrikanska och europeiska, lantarbetare. Framför allt afrikaner, och närmare bestämt ghaneser.

Marcus är från Ghana, och när han upptäckte att jag heter precis som han, högtidlighöll han det genom att skåla för framtiden.

Marcella är från Elfenbenskusten, och några månader om året bor hon i Genua, med sin partner och sina två barn. Därefter tar hon farväl av sig själv och världen för att driva denna bar som ligger på en plats som invånarna i Foggia och Cerignola inte ens känner till. Det är endast Läkare utan gränser som kommer hit, med sitt rullande sjukhus och en vattencistern. Här finns det nämligen inget vatten i husen, och det gäller för drygt hälften av de personer som Läkare utan gränser bistår i övriga Foggiaprovinsen. Av de frågor, som denna organisation ställde till alla de personer som de mellan maj och december 2004 vårdade på sina hälsomottagningar i Kampanien, Apulien, Kalabrien och Sicilien, framgår att femtio procent av lantarbetarna lever utan rinnande vatten (och fyrtio procent sover i baracker, fyrtiotre procent saknar toalett, trettio procent saknar elektrisk ström och likaledes trettio procent har utsatts för fysiskt våld). I september 2005 drunknade två ynglingar, härstammande från någon icke angiven plats söder om Sahara, i en damm avsedd för bevattning av fälten, medan de försökte skaffa lite vatten för att tvätta sig i. Men det hade lika gärna kunnat vara de polacker som vi träffar på baren som dött på detta sätt. "Rumäner och polacker ser vita ut", säger Marcella. "Men Gud måste ha tagit fel på hudfärgen."

De riktigt vita är sällsynta här. Så sällsynta att Marcus frågar mig: "Men är du verkligen italienare?" Det är också några andra vita som kommer hit, men de är kanske ändå lite svarta: "Varje söndag kommer Jehovas vittnen", säger Marcella.

Hon är byns Queen mother. Hon känner alla och har koll på alla och när någon höjer rösten alltför mycket kastar hon ut personen i fråga från sin bar. Eller också sätter hon på musik på hög volym, för att lugna sinnena, musik från Elfenbenskusten. Men i ett hörn, högt uppe vid taket, står teven samtidigt alltid påslagen. "Jag tycker att Costanzo är motbjudande", säger hon. "Han vill, precis som Pippo Baudo, aldrig gå i pension. Och jag tycker även att frun är motbjudande."² Detta är den enda, möjliga, formen av integration som står byns unga män till buds.

Det är på vägen utanför baren som arbetsgivarna kommer för att söka arbetskraft. "They come", säger Marcus, "and they tell you: 'följ med så får ni arbete'." En del kommer med lastbil. Eller också berättar de bara var anläggningen ligger, och så hämtas daglönarna nästa dag, hopklämda på bilar som körs av andra migranter som fungerar som taxichaufförer, till den utpekade odlingen där de får arbeta ända till solnedgången, ofta för femton euro om dagen, om de tar turen att träffa på en hygglig arbetsgivare möjligen för trettio.

Det finns tusentals män som Marcus i Apulien, sådana som söker bekräftelse på sin egen existens genom att skaka hand med en främling. Men inte heller dessa tusentals personer är några överblivna rester från en annan epok. De är, även de, frukter som mognat på den globaliserade kapitalismens träd. En jordägare i Foggiaprovinsen försvarar sig genom att säga: "Vi säljer våra tomater till livsmedelsindustrin för fyra eller sex centesimi kilot. Det är ingenting. Tomaterna kommer i dag från Kina och Turkiet till oslagbara priser. Vad ska vi då ta oss till?"

Han säger en del av sanningen, denne företagare. Även de är kuggar i ett maskineri, i ett system som dignar och vältrar över bördan på någon som står ännu längre ner. Han nämner dock inte att hela Capitanata, alltså nuvarande Foggiaprovinsen, är full av spökföretag. Jordägare som genom en bulvan anställer sig själva som säsongsarbetande daglönare och registrerar sig som arbetande varannan dag, så att de sedan kan uppbära arbetslöshetsunderstöd på allt från sjutusen- till tiotusen euro. Men de som ställer sina armar till förfogande, det är sådana som Marcus.

Och denne företagare nämner heller inte att livsmedelsindustrin, som använder tomaterna, är i händerna på camorran och att det är den som kontrollerar marknaden och dikterar tomatpriserna. Det är den illegala ekonomin som installerat sig mitt i den legala, i en oavbruten process av primitiv ackumulering, som drar nytta av den dolda, eller illegala, arbetskraften. Det händer alltså med tomaterna precis samma sak som på byggarbetsplatserna i Norditalien, detta är helt enkelt en av favoritmetoderna för att tvätta svarta pengar vita.

I Foggiaprovinsen, precis som på byggarbetsplatserna i norr, är det närmast regel att löneutbetalningen är osäker. Man säljer sina armar till billigt pris, det är som att kasta tärning, och tärningskast innehåller som bekant ett moment av slump, och livet som säsongsarbetare är helt och hållet underkastat slumpen. Det kan hända, och det händer ofta, att arbetsgivarna inte betalar ut lönen, att de säger åt dig att komma tillbaka nästa dag, men nästa dag finns där inte en levande själ. Eller också står det någon där, men beväpnad med pistol, och säger åt dig att det är bäst att du går din väg och inte kommer tillbaka. Det är precis vad som hände några eritreanska killar som när säsongen i Foggiaprovinsen var över skulle återvända till Rom.

Michael har åtminstone haft tur så till vida att han inte möttes av någon pistol. Han fann bara anläggningen övergiven.

Vi befinner oss mitt ute på landet, vid riksväg 16 mellan Foggia och San Severo, precis bakom den lilla övergivna stationen i Rignano Garganico. På ena sidan av vägen en samling flerfamiljshus, belägna mellan odlingarna och pliktskyldigast inhägnade, på andra sidan en stor industrianläggning, ett tidigare, men nu övergivet, sockerraffinaderi. Jag har tagit mig in genom ett hål i nätet, inträdesporten till industriområdet, för att komma till de skjul med gamla madrasser där killarna sover. Det är i mitten av september och skörden är över, men några arbetare är fortfarande kvar. En kille i rastafrisyr står och duschar bakom en bastmatta. Här finns alltså, åtminstone, vatten. Sedan träffar jag Michael. Han berättar för mig att han som daglönare brukar tjänar trettio euro, och vanligtvis behöver han inte jobba mer än nio timmar, lutad över tomaterna. Men ibland tjänar han ingenting. En dag kom det en person från Neapel till sockerfabriken och sade att han behövde tio personer för fem dagars arbete. "På kvällen den femte dagen när vi hade arbetat färdigt på fältet och lastat de sista lådorna tomater på lastbilen sa chefen till oss att han inte hade några kontanter. 'Kom tillbaks i morgon bitti.' Vi gick dit nästa morgon men då var det inte någon där. Vi samlades och bestämde att vi skulle gå till polisen, trots att vi är klandestiner, den här snubben har ju ändå stulit våra pengar, då måste väl polisen ändå göra något. I stället gick vi till karabinjärerna och de sa att vi skulle gå till ekoroteln. Där sa de till oss: 'Äsch, ni måste vänta lite, gå tillbaka ni, så småningom kommer ni säkert att få betalt'."

"I natt återsåg jag polisen. De kom klockan fyra och tog fem av oss. De förde bort dem. Jag vet inte vart."

Jag frågar honom varifrån han kommer. "Liberia", säger han och tar ur plånboken fram ett numera utgånget uppehållstillstånd utfärdat av polismyndigheten i Lecce, en skrynklig och sliten papperslapp där det på baksidan är skrivet för hand de datum då han skulle infinna sig för att förnya tillståndet, och för varje datum en stämpel. Uppmaningarna att inställa sig upphör i oktober 2005. Jag förstår inte varför och Michael kan heller inte förklara vad det beror på. Han ger mig sedan ett litet kort av gult papp, skrivet för hand. "Casa d'accoglienza Cosma e Damiano",³ så står det skrivet, "11/5/2006-26/5/2006". Ett kort som du aldrig skulle komma på tanken att visa för någon, ett kort som inte har något som helst rättsligt värde, möjligen ett indicievärde. Och Michaels hand erbjuder dig detta kort just med den avsikten: han ger dig det att läsa, som ett indicium.

Gesten varmed han ur plånboken plockar fram dessa papper och överräcker till dig - det är en gest av yttersta desperation. Denna gest är inte ett svar på din fråga om varifrån han kommer, med denna gest avser han inte att ge dig några informationer, det är det han underrättar dig om. Han vill snarare ge dig stenar till en mosaik som begär att åter fogas samman. Han kan inte göra det själv, han vet inte hur det skulle gå till: ur hans perspektiv, från den plats där han är instängd, som i en artesisk brunn, ser man bara en liten del av världen, eller rättare sagt man ser bara himmel utan figurer eller former, utan möjlighet att hitta de koordinater som behövs för att orientera sig och ta sig upp ur brunnen. Michael förstår inte världen, han vet inte var han befinner sig i förhållande till världen, alltså vet han inte vem han är. Gesten varmed han räcker fram det gamla uppehållstillståndet och adressen till natthärbärget är en stum uppmaning till dig att göra utkast till en form - hans egen form - som han själv inte känner. Det är en uppmaning till dig att ge en mening åt hans spökaktiga kringstrykande, det är en uppmaning till dig att återge honom den identitet som tagits ifrån honom och som han själv inte har en aning om hur han skall kunna återfå.

Det är därför som hans dittills reserverade ansiktsuttryck upplöses och i ett enda slag förvandlas till ett leende, när han säger åt dig att han om några månader skall dra vidare till Sicilien och du då frågar om han skall till Cassibile.⁴ "Ja, Cassibile!", säger han med stark och livskraftig stämma. Du har delat med dig av ett namn och detta har, åtminstone för ett kort ögonblick, räddat honom undan osynligheten.

Platsen där Michael är instängd är, mer exakt uttryck, en cirkelbana. En loop. Michael är en av dessa många daglönare som sedan år tillbaka företar den vanliga säsongsmässiga rundvandringen och som inte kan skymta några andra möjligheter. Från december till mars är det apelsinskörd på Gioia Tauro-slätten i Kalabrien - en annan viktig skärningspunkt mellan den kriminella ekonomin och de illegala invandrarna, eftersom Rosarno, områdets viktigaste ort, är en stad med den högsta koncentrationen av familjer tillhöriga 'ndranghetan i hela Kalabrien - och i maj börjar så potatisskörden i Cassibile. Därefter, i juli, melonskörd i Lecceområdet och därefter på nytt Foggia - det vill säga Rignano.

Under denna rundvandring är det vissa gestalter som återkommer och skapar något som nästan skulle kunna liknas vid en utvidgad familj: där ingår även personerna från Läkare utan gränser, och att då nämna vissa namn och omständigheter, som alla inblandade känner till, är ett annat sätt att undandra sig osynligheten. "Vi ses i Rosarno" är en sådan hälsning. Som man utbyter exempelvis med Francesca.

Michael själv är inte medveten om det, men han är i själva verket oumbärlig för hela den italienska ekonomin. Den italienska ekonomin skulle ändra form, utan alla dessa Michael, Marcus och Mircea. Därför att bakom dem finns också många Hassan, reguljära invandrare som dock, i sin tur, alla är presumtiva klandestiner och kommer att vara det så länge lagen föreskriver att uppehållstillstånd bara kan förnyas om personen i fråga kan uppvisa ett anställningskontrakt. Alltså alla dessa Hassan som befolkar byggarbetsplatserna i norra Italien, till exempel, de riktigt stora byggprojekten, de ståtliga och framåtsyftande. Alla dessa Hassan som tvingas arbeta svart eller till hälften svart och som måste böja sig för varje form av utpressning, acceptera vilken skitlön som helst och tillmötesgå varje krav från storföretagare likaväl som småföretagare. Eller "patron" som Michael och Marcus säger.

Varför alla dessa Michael och Hassan är oumbärliga för det italienska ekonomiska systemet vet även varje småbarn: man möter helt enkelt den globala konkurrensen genom att sänka kostnaderna för arbetet och öka arbetarnas flexibilitet. Och vad kan då vara bättre än en klandestin? Alla dessa Michael och Hassan har säkert aldrig hört ordet "postfordism", men de erfar den inpå bara skinnet, eftersom det är de som är postfordismens händer. Den globala nyliberalismen - och Italien, det utvecklade industriland som har störst andel svartarbete och där den skattesmitande ekonomin bara växer år från år, utgör där ett verkligt avantgarde - behöver dessa invandrares armar, händerna dock undantagna. Händernas gester, dem bör man inte se. Och det som sanktionerar denna blindhet är de lagar som reglerar invandringen och som tjänar till att producera klandestiner och också upprätta särskilda platser för dem: de så kallade CPT-lägren (centri di permanenza temporanea; tillfälliga uppehållscentra). Som nu kallas CIE (centri di identificazione ed espulsione; centra för identifiering och utvisning). Denna lek med ord är det dock bättre att inte fördjupa sig i, för annars kan man låta sig luras.

Jag har sett händer även där, i CPT-lägren. Jag har sett hårt knutna händer i CPT-lägret i Lamezia Terme⁵, där själva fängelset ligger dolt bland olivträden, med ett band av tystnad spänt mellan migranterna och de talandes värld. Jag har sett Dragan, han var den förste som ropade till mig när jag fortfarande befann mig utanför lägret, jag har sett hans händer som klamrade sig fast vid fönstrets galler, och han berättade då om sig själv och om den värld som berövats honom. "Jag befinner mig i Italien sedan sjutton år tillbaka", berättade Dragan. "I Casoria⁶ har jag hustru och fyra barn, alla födda där. För en månad sedan skulle jag besöka en släkting som hade genomgått en hjärtoperation, då kom två polispatruller och grep mig." "Visst är jag klandestin", sade han, och hans händer gjorde några rörelser i luften innan de fortsatte att, ännu hårdare, krama gallret. "Men det är de som gjort att jag förblivit klandestin. Jag har alltid arbetat, så länge jag har varit här. I många år arbetade jag som murare, sedan som mekaniker. Svart, förstås. När de nu beslutat att jag ska vara klandestin, hur ska jag då kunna arbeta annat än svart? Det är de som har bestämt det, de kastade mig nämligen i fängelse, ett år efter det att jag anlänt hit från Serbien, för att jag arbetade svart åt en italienare som hade en barack där han sålde gas till bilar. De kom och gjorde kontroll, italienaren fick böter och jag fängelse. Och på grund av detta fängelsestraff skickar de mig nu tillbaka till Serbien, där jag inte har någonting och inte känner en käft."

Dragan, som griper hårt i gallret med sina händer och säger "jag mår inte bra", är bara en av många.

Allt slutar i CPT-lägret: det är där som själva meningen uppenbaras. CPT, klandestinens alfa och omega. Klandestinens belägenhet kommer i dagen först i ett sådant fängelseläger, ett ingenmansland som berövar och exproprierar och som därigenom visar meningen med att förmena människor både röst och rätt att tala. Det är där som det som definitionsmässigt inte kan komma upp till ytan ändå kommer upp till ytan. Just det är detta lägers paradoxala innebörd. Ett växthus utan vare sig blommor eller frukt, en plats för växter avsedda att makuleras.

"CPT-lägret annullerar människorna", sade Jihad till mig, och jag upprepade det sagda. Men detta är bara början (eller slutet, vilket här är samma sak): det är klandestinens belägenhet som sådan som annullerar dessa människor och får dem att underkasta sig. Det handlar fortfarande om personer men där finns en avgörande skillnad bestående av ett enda ord: de är inte längre personer i egen rätt, bara personer som någon annan (lagen eller en patron) har rätt till. Inte längre fria att handla, bara att lida. Klandestinen äger ingen röst, inga ord, och den som inte kan ta till orda offentligt är en slav, skrev en gång Aristoteles.

När alltså klandestinerna reduceras till slavar, ett slaveri som chockerar och upprör och följaktligen i dessa tider lätt tilldrar sig mediernas uppmärksamhet, så rör det sig inte om ett ytligt problem som kan lösas genom att man åberopar humanitära argument. För denna upprördhet är bara spelad. Slaveriet är ju tvärtom just det som kännetecknar klandestinens belägenhet. En klandestin är alltid en presumtiv slav. Och slaven chockerar på allvar först när han blir en stötesten som blockerar utvecklingen.

Klandestin, säger jag, och inte, som skulle vara mer politiskt korrekt, irreguljär eller i avsaknad av dokument och identitetshandlingar. Klandestin är ett "levande" ord - det är det ord som bäst beskriver en vag och oklar värld, den skuggvärld vari dessa "svarta människor" lever, svarta i betydelsen olagliga. Ett stötande och nedvärderande ord som syftar till att förminska den som avses med denna beteckning. Men som likafullt innehåller en sanning: att det rör sig om en förnekad individ som innan han eller hon kan hävda sin rätt, först måste hävda sin existens. En individ som säger - precis som Manu Chao⁷ sjöng - "jag existerar". Trots er benämning, som utpekar mig som illegal, så existerar jag. Och själva min existens alstrar rättigheter, eftersom jag är en människa, helt enkelt för att jag är människa. Och jag kräver en människas rättigheter. På samma sätt som sansculotterna⁸ en gång gjorde: också det ett stötande ord som betecknade dem som inte bar culottes och som, i egenskap av proletärer, inte tillhörde den del av världen som hade rätt att ta till orda. Precis som sansculotterna krävde rätten att ta till orda, när de förstod att de trots allt var subjekt, kommer det att bli även för klandestinerna. Om möjligt utan Thermidor förstås...

Uttrycket "klandestinen är en annullerad människa" - som är en mer abstrakt variant av uttrycket "klandestinen är en slav" - upphör dock att vara en metafor och får en mer konkret innebörd när man tar deras händer i beaktande. Händerna som rör sig visar att man måste se en människa, där man annars bara förväntar sig en produktionsenhet, och de markerar därigenom övergången från muskelmaskin till en organism med egen vilja. Michaels händer som ber dig bekräfta hans identitet, Mirceas händer som värjer sig mot minnena, Marcus händer som ber dig minnas hans namn, Dragans händer som riktar sig till världen utanför. Dessa händer som har mycket att säga men saknar ord, dessa stumma händer som stödjer och uppmuntrar mina egna händer när jag nu sitter här och knappar på min dator, mina händer som talar och försöker smida ord som i sin tur kan synliggöra de händer som lider av det som andra människor säger.