Hundratals människor dör varje år när de försöker ta sig in i det EU som slagit sönder deras hemländers ekonomi. Mexikaner och centralamerikaner dör när de försöker ta sig in i det USA som förött deras hemländers ekonomi. Hur ser den radikala amerikanska arbetarrörelsen på dessa immigranters rättigheter?

David Bacon, amerikansk fackföreningsorganisatör och journalist, publicerade 2008 den uppmärksammade boken Illegal people - How globalization creates migration and criminalizez immigrants ("Olagligt folk - så skapar globaliseringen folkvandringar och kriminaliserar immigranter"). "Jag utgick från mina erfarenheter som fackföreningsorganisatör, framför allt bland immigrantarbetare inom områden som jordbruk och textilindustri, och när jag började som skribent och fotograf så dokumenterade jag vad jag redan sett som organisatör. Därför handlar boken väldigt mycket om invandrarna som arbetare." Det säger David Bacon i den intervju från 2009 vi här återger ett längre utdrag ur. David Bacon vill inte tala om en invandrarfråga i första hand, det handlar inte om vem som har rätt och vem som inte har rätt att bo i USA. Frågan gäller rätten till arbete, och den ska vara lika för alla - och alla måste organisera sig i samma fackföreningar. Intervjun stod först att läsa i en amerikansk vänstertidskrift, Against the current (ATC), men är också tillgänglig på den europeiska bloggen Spectrezine.

ATC: Varför inte börja med bokens titel?

David Bacon: Jag har kämpat för invandrares rättigheter i över 30 år, och hela tiden försökt få folk att säga papperslösa i stället för illegala utlänningar. Det finns goda skäl till det. Illegal används för att demonisera människor och för att ursäkta att de förvägras rättigheter och behandlas som andra klassens medborgare. Men arbetet med boken fick mig att tänka mer konkret kring begreppet illegal, och en del av boken skisserar utvecklingen av denna sociala kategori. Det har egentligen lite att göra med lagen. Det handlar om att skapa en social kategori för människor vilka förnekas lika rättigheter eller samma sociala, politiska och juridiska status som de människor som lever i samhället runt omkring dem. Boken spårar begreppets historia ända tillbaka till det här landets ursprung och koloniseringen av Nordamerika, och mer specifikt till slaveriet. Slaveriet etablerade idén om att samhället måste vara delat, att människor skulle delas in i dem som hade och inte hade rättigheter.

Vad jag försöker säga är att illegaliteten finns. Det är en verklig status som tillskrivs människor. Den har en ekonomisk funktion. I dagens globaliserade värld används neoliberala ekonomiska reformer, däribland frihandelsavtal, som tvingar människor i länder som Mexiko att flytta. Dessa människor tvingas att ta sig till USA för att leta efter arbete och möjligheter att överleva, samtidigt som de tvingas in i den sociala kategorin "illegala", en kategori som existerade redan innan de kom hit. Det är ett väldigt brutalt system. Jag menar att vi bör använda uttrycket papperslösa, men vi måste inse det faktum att det krävs en social rörelse som kämpar för att människor inte ska göras illegala, och vi måste vara beredda att ta upp denna kamp.

Vi måste förvissa oss om att människors rätt att arbeta värnas i debatten kring invandring och att vi inte börjar förvägra människor rätten att arbeta på grund av deras status som invandrare, såsom är fallet under arbetsgivarsanktioner. Corona och Galarzas, som slogs för chicanos rättigheter på 1950- och 60-talet, hävdade att vi behövde skapa ett system som inte kunde kontrolleras eller manipuleras av arbetsgivare i syfte att erhålla arbetskraft. Detta är i grund och botten problemet som debatten om invandring rör: "Vem ska det gynna?"

DB: Först och främst finns en diskussion om status. Bör de människor som inte har någon juridisk status ges en sådan och, om så är fallet, under vilka omständigheter ska det ske? Vilken sorts status bör det vara?

Där finns förslag alltifrån att inte genomföra någon förändring alls, bara deportera alla, till Senatens omfattande lagförslag från de senaste åren. De går ut på att "om du väntar länge, länge, kanske 11 eller 18 år, och du betalar särskilda avgifter och du arbetar hela den här tiden så kan du få någon form av temporär status vilken så småningom kan resultera i ett permanent uppehållstillstånd." Sedan har du förslag från mera progressiva förkämpar för immigranters rättigheter som säger att statusproblemet helt enkelt kan lösas genom att ge människor permanent uppehållstillstånd, på samma sätt som man gjorde år 1986.

En annan diskussion rör frågan om huruvida vårt immigrationssystem borde användas mer och mer som ett enkelt system för att tillhandahålla arbetskraft åt stora arbetsgivare. American Meat Institute, den amerikanska handelskammaren och odlarorganisationer önskar utvidgade program, som skulle innebära att omkring 3-500 000 människor per år släpptes in i USA, som kontrakterad arbetskraft.

Faktiskt så föreslog Bush mot slutet av sin mandatperiod att familjeåterföreningslagstiftningen helt och hållet skulle avskaffas. Han menade att den var ålderdomlig och förlegad. I stället skulle man ha ett poängsystem där huruvida människor tilläts komma till och få uppehållstillstånd i USA berodde på hur eftertraktade de var av amerikanska arbetsgivare. Denna fråga diskuteras fortfarande. Återigen är det inte riktigt en fråga om migranter och immigranter ska ha en rätt att arbeta. Egentligen är det en fråga om status. Vilka politiska, sociala och fackliga rättigheter ska folk ha? I vilken utsträckning ska människor vara en del av de samhällen de lever i?

De mer genomarbetade förslag som lagts fram under senare år är alla i stort sett likadant uppbyggda. De består av tre delar. De rymmer program för kontraktarbete, gästarbetarprogram. De innehåller långtgående åtgärder för att säkerställa att bara de som är kontrakterade som arbetskraft har rätt att arbeta - för att folk bara ska kunna migrera genom detta system. Och de har en tredje del som är ett legaliseringsprogram. Men det är inte den typen av program som vi hade 1986. Då räckte det att kunna bevisa att du hade varit i landet sedan 1982 för att ansökan om grönt kort och få det relativt snabbt. Om man tittar på vad legaliseringsförslagen faktiskt är och hur de fungerar så framgår tydligt att i många fall skulle de flesta människor inte kvalificera sig, och de skulle behöva vänta väldigt, väldigt länge innan de kunde få någon form av permanent uppehållstillstånd. Men de skulle också ge arbetsgivare immunitet från någon form av juridiska konsekvenser av att använda sig av papperslös arbetskraft.

Med andra ord är huvudsyftet att sortera bort farfar från arbetskraften i exempelvis livsmedelsindustrin, så att arbetsgivarna inte bestraffas för att de har papperslösa arbetare under tiden som de går över till kontraktsarbete. Det är verkligen arbetsgivarorienterade förslag.

Industrialiserade länder som USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Japan behöver arbetskraften. De behöver ett överskott av arbetskraft, både i de länder till vilka de har flyttat sin produktion, men de behöver också migranternas arbetskraft i sina egna länderna Så de typer av ekonomiska förändringar som påtvingas utvecklingsländer resulterar i att gynnsamma förutsättningar för de företag som opererar där - låga lönenivåer i Mexiko, till exempel - men eftersom de skapar låga lönenivåer tvingar de också människor att flytta för att överleva. Vår invandringspolitik är inte på något sätt skild från detta. Den är en del av systemet, eftersom kriminaliseringen av dessa människor när de korsar gränsen gör deras arbetskraft tillgänglig för arbetsgivare här i USA till ett väldigt, väldigt lågt pris. Det skapar en väldig sårbarhet bland de människor som har mycket begränsade sociala och fackliga rättigheter.

Det här är viktigtförstå nu, för att det påverkar typen av förslag kring de immigrationsreformer vi kan stödja. En del av min bok försöker skriva de allra senaste årens historia. Den försöker knyta systemanalys av den globala ekonomin, folkvandringar, tvångsförflyttningar och kriminalisering till de faktiska förslag som framförts till kongressen och hur de tagits emot av fackföreningar och organisationer som arbetar för immigranternas rättigheter.

Här finns en viktig poäng i min bok: om vårt mål är rättvisa för arbetande människor, i synnerhet för invandrare, så måste vi se lika mycket till hur migrationen skapas som vi ser till amerikansk invandringspolitik.

DB: År 1986 stödde AFL-CIO arbetsgivarnas sanktioner; det var en del av en kalla-krigs-politik som var stark i arbetarrörelsens ledning på den tiden. Argumentet var att om folk inte kan arbeta så får de dra sin väg. Det var ett vi-och-dom-argument.

Sedan kämpade vi länge för att ändra AFL-CIO:s ståndpunkt. År 1999 hade AFL-CIO till slut ett konvent i Los Angeles, och då hade vi samlat tillräcklig styrka för att lyckas vinna striden och driva igenom en ny ståndpunkt som krävde att arbetsgivarsanktionerna drogs tillbaka. Detta var en stor, stor seger.

Skälet till att fackföreningsrörelsen ändrade ståndpunkt var delvis egenintresse. Vi övertygade fackföreningar att immigrantarbetare hörde till dem som mest av allt ville organisera sig och dem som behövde facket mest. Därför måste vi undanröja den lag som gjorde det brottsligt för människor att arbeta, eftersom den används emot dessa arbetare närhelst de försöker organisera sig. Där fanns också ett mänskliga rättigheter-argument att det stred emot arbetares grundläggande rättigheter. Vi har rätt att försörja våra familjer och vi behöver skydda och försvara arbetare, snarare än att ställa oss på regeringens sida i att söka ta ifrån människor deras jobb. En annan sak som hjälpte oss var att en del fackföreningar hade organiserat immigrantarbetare och vissa av dessa arbetare hade nu kommit att bli ledare i olika fackföreningar. Så vi hade en mycket starkare röst 1999 än tretton år tidigare, och vi vann den striden.

Men i själva verket tror jag inte vi lyckades föra ut den här ståndpunkten så att den kom att omfattas av den vanlige medlemmen i fack efter fack. I några fackföreningar var stödet starkt, i andra lyckades vi aldrig riktigt lyckades övertyga människor. Så det är ett problem som vi haft sedan dess. Nu görs det till exempel anspråk, särskilt på nationell nivå inom byggbranschen, att vi återigen ska ställa oss bakom idén om så kallad arbetsauktorisering. I princip skulle det innebära att om människor inte har juridisk status borde de inte ha möjlighet att arbeta, och därför ska de avskedas eller inte alls erbjudas jobb - med andra ord att återvända till 1986 års arbetsgivarsanktioner.

En del fackföreningar kämpade väldigt hårt för att den nya ståndpunkten 1999, men drogs så småningom in i en allians med arbetsgivarna till stöd för omfattande invandrarlagstiftning från Washingtons sida. De hävdade i princip att den enda möjligheten att ge papperslösa juridisk status var att nå en överenskommelse med arbetsgivare om att de fick ha gästarbetarprogram och att acceptera utökade sanktionsmöjligheter.

För närvarande pågår en stor debatt om förändringen som vi fick till stånd 1999, men också om hur vi ska förhålla oss till kongressen och Obama-regeringen, och vad som är möjligt att vinna. Frågan är huruvida vår strategi bör baseras på vad vi kan vinna i kongressen i år, eller om vi ska sikta på ett långsiktigt uppbygge av en rörelsen som eftersträvar radikalare politik som tar längre tid att uppnå.

Formuleringen "svarta plus invandrare plus fackföreningar är lika med makt" är ett sätt att säga att om vi vill ha ett alternativ, så måste vi också ha en annan politisk allians som strider för den.

Den rörelse som kämpar för invandrares rättigheter och fackföreningsrörelsen behöver bygga en allians på samhällets botten bland färgade, bland arbetare, bland fackföreningar. I ett kapitel i boken synar jag de tillfällen där denna typ av politisk koalition har organiserats och utvecklats och säger i stort sett att "ta en titt på det här, det är det här som egentligen skapar styrka och makt för arbetare, snarare än en allians med våra arbetsgivare."

Kapitlet tar upp Sheila Jackson Lees (representanthusledamot från Houston), första förslag till invandrarlagstiftning, vilket innebar att å ena sidan skulle vem som helst som inte hade legal status kunna ansöka om och få en sådan, som en omedelbar amnesti, och också att avgifterna som betalades av människor för att ansöka om legal status skulle användas för att etablera program som skapade arbetstillfällen i samhällen där arbetslösheten var hög. Ett dylikt förslag skulle gynna både afroamerikanska samhällen där arbetslösheten var hög och papperslösa arbetare, och båda grupper skulle ställa sig bakom det. En allians, med andra ord.

Jag beskriver också den allians som slöts i Mississippi mellan afroamerikanska statliga lagstiftare, som är den mest progressiva kraften där, och den organisation för invandrares rättigheter som de startat, Mississippi Immigrant Rights Alliance. De ser till på demografiska förändringar i Mississippi och finner en möjlig koalition mellan afroamerikaner, som för närvarande utgör omkring 33 procent av registrerade röstberättigade i Mississippi, och invandrare, som kommer att bli så många som 10 procent under de nästkommande tio åren, och fackföreningar, som kan förmå också vita progressiva arbetare att ingå i en dylik allians. Man skulle faktiskt kunna skapa en väljarallians som kunde bli en majoritet i Mississippi. Det betyder att man skulle kunna göra sig av med dem som företräder de nuvarande rasistiska politiken där, vilka haft makten sedan slutet av det amerikanska inbördeskriget.

DB: Den ekonomiska krisen är både en risk och en möjlighet. Ekonomiska kriser i USA leder ofta till mycket protektionistiska reaktioner bland arbetare. Människor som redan befinner sig här ser invandrare som konkurrenter om arbetstillfällen och säger "ni därute är fienden. Vi behöver fler avvisningar, mer tvångsåtgärder" och så vidare. Det förekommer förvisso.

Men en ekonomisk kris också kan tvinga fram ett övervägande av politiska alternativ, som under normala omständigheter skulle avskrivas. Hade man försökt att föreslå ett federalt program för att skapa arbetstillfällen för två år sedan hade folk sagt "det där är en sådan kränkning av den fria marknaden att kongressen aldrig ens skulle överväga det". Likväl befinner vi oss i en situation där Obamas regering föreslår ekonomiska stimulanspaket, vilka är ett slags indirekta program för att skapa arbetstillfällen. Och jag misstänker att de här stimulanspaketen inte kommer att fungera. Därför kommer regeringen antingen att behöva utveckla program direkt avsedda att skapa arbetstillfällen, som under New Deal, eller att i stället röra sig åt höger. Det väntar stora strider.

Men kan också betydelsefulla konsekvenser för invandringen. Om vi kan säga att om alla har rätt att arbeta, så behöver vi inte vara rädda för varandra och betrakta varandra som konkurrenter. Och för att ha rätt att arbeta måste vi göra oss av med den lag som säger att det för vissa är ett brott att arbeta.

Det förekommer försök till organisering och alliansbyggande mellan afroamerikaner och invandrare, vilket jag tror är en viktig utveckling. Ett sådant exempel är organisationsarbetet som pågick under sexton år vid Smithfield. Arbetarna där vann till slut, på grund av sin förmåga att sträcka sig över ras- och nationalitetsgränser och skapa en gemensam allians tillsammans med fackförbundet. Jag tror också att det är ett gott tecken att Obama tillkännagav att han kunde tänka sig lägga förslag om en reform av invandringspolitiken till kongressen i år. Det är ändå att medge att "vi har ett verkligt samhällsproblem som vi måste ta itu med". Vad regeringen för närvarande står för är väldigt negativt, anser jag. Det ser det hela som en fråga om invandring. Utmaningen blir därför att se om vi kan hjälpa dem att bryta sig ut ur den, att organisera en rörelse som kämpar för något bättre. Jag tror det finns öppningar som vi kan lära oss att använda.