USA har inte dragit sig ur Irak, och Pentagons utlovade nedtrappning i Afghanistan från 2011 handlar inte om truppneddragningar utan om omflyttningar. Samtidigt möter USA ett hårdnande motstånd. Ska Sverige fortsätta att bistå USA? Mathias Cederholm tecknar läget.
Sex veckor efter valet satt så utrikesminister Carl Bildt i radion och utfäste att en svensk militär närvaro i Afghanistan ska fortsätta under "lång tid". Bredvid honom i studion satt merparten av oppositionen, S och MP, och hummade instämmande. Alla hänvisade till ett överlämnande av säkerhetsansvaret till afghanerna 2014, men att allt ju hänger på "läget på marken", och afghanerna behöver ju säkert "hjälp" även senare. Liknande förbehåll fanns i de röd-grönas överenskommelse under valrörelsen, men benämningen utträde kunde nu med bred enighet lämnas därhän och en begynnande anpassning till opinionen abrupt stängas till. Varför Sverige ska stödja detta Natoledda krig medan vi inte hjälper FN i någon av dess 18 fredsoperationer diskuteras inte alls. I praktiken hänger mångas bedömningar på en allmänt spridd bild att kriget närmar sig slutet, liksom kriget i Irak nu ska ha övergått i en post-krigsfas, där Obama dragit ut merparten av styrkorna och de kvarvarande bara består av s.k. icke-stridande som enbart ägnar sig åt utbildning och liknande.
Lite mer i det tysta är hållningen hos en del ansvariga att bägge krigen är förlorade, och att ansvaret nu ska läggas över på ländernas egna regimer med deras erkänt korrupta och extremt våldsamma säkerhetsstyrkor. De får klara sig bäst de kan efter några års överförande av "ansvaret". En stor del av den pågående militära förlusten består av en vikande hemmaopinion för krigen. Även i USA är nu fler emot än för kriget i Afghanistan, vilket redan under något år varit fallet i de stora europeiska länderna. Inte förbättras opinionen av ständigt återkommande avslöjanden av övergrepp av soldater och ledning från USA, Tyskland, Storbritannien, Danmark, Norge osv. Enligt vanlig politisk logik innebär detta att man måste framställa krigen som att de är framgångsrika och samtidigt under avslutande, inte att faktiskt avsluta dem.
Detta framgår av några enkla siffror. I Irak har USA visserligen dragit ned sin officiella militära närvaro till 50 000 man. Bilden kompliceras dock av att den totala närvaron naturligtvis är större, över 80 000 kontraktörer, varav många med militärt knutna uppgifter, och den civila närvaron militariseras, med inte minst amerikanska UD:s ansats att bygga upp egna säkerhetsstyrkor (det sista har dock mött budgetmässig patrull i kongressen). Flyguppdragen med främst övervakning men även vissa bombinsatser ökar nu över landet, och man kan konstatera att omdefinieringen av styrkorna till "non combat" bara var ord; de har deltagit lika mycket i strider efter övergången som innan, och har inte fått några nya instruktioner. Dessutom har motståndsgruppers attacker tilltagit under senaste halvåret mot den irakiska regeringens egna styrkor, poliser, tjänstemän och de s.k. Sahwa-miliserna, och spridit sig söderut. En del av våldet har också onekligen sin bakgrund i uppgörelser mellan olika etablerade politiska grupperingar. Fler civila dör fortfarande av militärt våld i Irak än i Afghanistan.
Ingen talar längre i Washington om något slutdatum för närvaron i Irak. I stället lyfts regelbundet fram olika förslag till förlängning, både inom Pentagon och av allierade i Iraks politiska elit. De vanligaste datumen som nämns är att USA ska behålla trupper på plats till 2016, och flygmilitära krafter till tidigast 2020. Politiskt fortsätter man blanda sig i landets affärer, hårda påtryckningar görs dagligen i spelet om regeringsmakten i Bagdad, och fortfarande sitter amerikanska tjänstemän med inflytande i många departement och förvaltningar i Bagdad. Men USA har fått ge upp närmast alla mer offensiva drömmar om kontroll över Iraks ekonomi och oljeindustri och om Irak som en frihandelskil in i arabvärlden. Man nöjer sig i nuläget sig med ett sönderslaget Irak som inte kan utgöra ett hot mot USA:s intressen i regionen. Men att ge upp den där sista biten av militär kontroll ligger utanför kartan i Washington. En viss villrådighet råder om hur man ska göra med oljan. Eftersom den internationella oljeproduktionen alltmer sackar anses behoven av investeringar i det oerhört oljerika landets sönderfallande oljeindustri akuta. Flera av de stora privata oljebolagen har fått tillträde, även - litet mot doktrinen - flera statsägda oljebolag från olika vänligt sinnade länder. Kontrakten är knappast juridiskt riktiga enligt irakisk lag och mycket kritiserade, och ger inte bolagen några omedelbara övervinster men däremot en osedvanligt lång tids omfattande inflytande i landet. Man är därutöver glad att EU hoppat på tåget med ett nu stadfäst gas-samarbete med Irak. Under hösten 2010 ordnas en första omgång stora kontrakt kring gasutvinningen. Mycket sker bakom stängda dörrar; något demokratiskt samtal om hur dessa offentligt ägda resurser ska hanteras i Irak förekommer inte.
Samma mummel om framtiden gäller Afghanistan. Obama har alltmer vikt sig för de militära krafterna. Från Nato, som ju i princip är ISAF-insatsen, kritiseras högljutt löftet om uttåg 2014. I ledningen uppfattas kriget som avgörande för den egentligen förlegade men fortfarande expanderande organisationens överlevnad. Insatsens nye befälhavare Petraeus talar om kanske tio år till för "seger" och har inofficiellt sagt att man får räkna med att vara där i minst en generation till. Pentagon menar att en utlovad nedtrappning från sommaren 2011 inte handlar om att ta ut trupper utan att i stället börja flytta om dem inom landet. Försvarsminister Gates har mellan skål och vägg sagt att man inte kommer att lämna landet i förtid, "faktum är att vi inte ska lämna det alls". Påtryckningarna ökar på de länder som redan dragit sig ut ur Afghanistan att komma tillbaka med "utbildare" och liknande semi-militära insatser. Redan har utvecklingen mot ett "privatiserat" krig lett till att fler kontraktörer än regelrätta soldater dödas i Afghanistan och Irak. I Afghanistan växer motståndet bevisligen, och de militära motgångarna för Nato förvärras nästan dagligen, antalet attacker på dess styrkor har fördubblats under senaste året (däremot har attacker på hjälporganisationer minskat rejält när de nu alltmer använder sig av lokalbefolkning i stället för västerlänningar), och i rapporter medges alltmer att man måste förstå det eskalerande motståndet som en regelrätt nationell befrielserörelse. Karzairegimens styrkor, som väst sätter sina förhoppningar till, blir alltmer infiltrerade av motståndsgrupper.
Ockupationsmakten har svarat med att Iraq-style dra in olika stammar som miliser, mot löfte om utvecklingsstöd, vilket i sin tur ökat motsättningar lokalt i olika områden. En massiv insats att försöka muta motståndsfolk att sluta delta i stridigheterna misslyckades; det fanns inga som ville ta emot pengar. Talibanska grupper fördjupar i stället sin kontroll över stora delar av landsbygden, de har ett parallell-styre i många provinser, och deras ställningstagande mot korruptionen, liksom deras sharia-domstolar, skapar en viss trygghet för och legitimitet hos befolkningen till den grad att de "moderata" religiösa eliterna som stöds av Karzai och USA nu vill försöka återta initiativet genom att själva utöka användningen av sharia-lagar. Ytterligare ett av alla ad hoc-argument för ockupationen rämnar alltmer.
Insatsen har vunnit en politisk framgång i regionen: det tidigare motvilliga Ryssland har tröttnat på strömmen av narkotika över gränserna och ökar nu sitt civila stöd till ockupationen och den ekonomiska återuppbyggnaden, och har öppnat för Natos transporter genom Ryssland, vilket lär förlänga insatsen. Även Kinas ekonomiska roll i Afghanistan tilltar, vilket snarast verkar öka Natos impuls att försöka vidmakthålla kontrollen över landet. Flera stora aktörer - inte minst EU - håller på med ett geopolitiskt spel kring de centralasiatiska naturgasreserverna, för vilka Afghanistan är en avgörande transportnod. Att t.ex. Iran och Pakistan respektive Indien och på sikt Kina nu alltmer samverkar kring gasledningsplaner ses med oblida ögon från väst. Detta tenderar också att stärka viljan att behålla militär på plats, inringningen av Iran, och även Kina, är ett viktigt element för Pentagon. Värre är effekterna av de regelrätta avrättningspatruller som Pentagon och CIA låter härja fritt över gränsen mot Pakistan, liksom av de många "drönare" som skickas över gränsen. Irritationen i Pakistan ökar, befolkningen kräver motåtgärder och regeringen i Islamabad gör ansatser att hindra Natos redan av attacker hårt trängda logistiska användning av landet. I Washington tilltar talet om att utvidga det öppna kriget till Pakistan.
Till framgångsmyterna om Afghanistan och Irak hör den s.k. demokratiseringen. I bägge länderna har det hållits val i år återigen, men det är rent trams att betrakta dessa som framgångar. I Irak präglades vårens val av manipulationer, röstköp och korruption, och man har i skrivande stund ett halvår senare precis slagit världsrekord genom att inte kunna bilda regering mer än 208 dagar efter valet, även om allt pekar på förändringarna blir små i slutändan. Vad USA har uppnått är att man har lyckats placera en någorlunda lojal men djupt splittrad, sekteristisk och korrumperad elit i toppen, illa omtyckt av stora delar av befolkningen. Att denna elit har vissa band till Iran, och samtidigt är tvungen att kompromissa med vissa rörelser med kopplingar till motståndet, ökar den amerikanska militära drivkraften att stanna i Irak. Det omfattande motståndet i Irak har USA till delar lyckats splittra, med följden att man har förlorat en samtalspartner för att organisera ett uttåg. Det låggradiga kriget kommer att fortsätta, men givetvis är det Washingtons allierade i Bagdad som sätts i frontlinjen.
Det afghanska parlamentsvalet i september var än mer eländigt, och rapporteringen visade på en hisnande mängd fusk och röstköp. På många håll hade rösterna ett fastställt pris - vanligen ca 40 kr - och köptes upp i mångtusental. Ett stort antal krigsherrar, knarkbaroner, milisledare m.fl. ställde obehindrat upp och använde alla medel för att vinna. Trots att resultatet blev att andelen röstande nådde över 100 procent i en del distrikt (t.o.m. 600 procent i ett) var ändå inte det totala deltagandet mer än 25 procent av de röstberättigade, och hur många som egentligen röstade kan man fundera över. En viktig orsak till ointresset är naturligtvis att befolkningen helt enkelt inte uppfattar det förlamade parlamentet som ett fungerande politiskt instrument; Karzais regering och ockupationsstyrkorna kör vidare enligt sina egna regler. De flesta är också inpå skinnet välbekanta med hur utbredd och djupgående korruptionen är inom den politiska eliten, en korruption som under senare tid blivit alltmer belyst även i västs medierapportering. Turerna kring Kabulbank illustrerar problematiken. Flera miljarder dollar flögs ut ur landet vilket visade en härva av band mellan Karzais regering, kontraktörer till Nato, knarkbaroner och återuppbyggnadspengar på drift, vilket medförde att USA vände på en femöring och upphävde sina krav på ordentliga utredningar.
I praktiken har USA:s och Karzais beroende av krigsherrarna i norr medfört en etnifiering av politiken då man uteslutit den största folkgruppen med sin tyngdpunkt i söder - pashtunerna - från politiskt inflytande- Det är hos dem de talibanska grupperna har sin bas. I Washington har röster höjts att man egentligen borde dela landet i två, dvs. samma nykoloniala mardrömsvision som man delvis drivit i Irak. Men detta lär inte bli av nu när motståndet eskalerar även i norr och bland andra folkgrupper.
Det ofta så kortsiktiga politiska spelet skymmer sikten från de stora frågorna. Grundläggande är frågorna om insatsernas karaktär. Det är rimligt att se bägge krigen som olagliga, och som imperialistiska projekt. De många förödande krigsbrotten måste diskuteras, skeendena i Irak borde leda till rättegångar mot ett antal politiker i främst USA och Storbritannien.
Men den missriktade välviljans folk glömmer också de sociala aspekterna av krigen och ockupationerna. Trots nio respektive snart åtta års krig och ockupation med tal om "återuppbyggnad" har folk det värre än någonsin i bägge länderna. Slummen, fattigdomen och undernäringen breder ut sig. I Irak kan vi antagligen räkna med över två miljoner döda som resultat av västs politik mot landet sedan 1991, och det dubbla antalet flyktingar i och utanför landet. I dag är var sjätte irakier ett föräldralöst barn. Infrastrukturen är raserad. I det extremt fattiga Afghanistan pekar också det mesta nedåt efter nio års "humanitärt" krig där bomber varvats med återuppbyggnadspengar. Enligt FN:s Human Development reports index har landet nu fallit till näst sista plats.
Frågan om Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan handlar till stor del om man stödjer USA:s maktstrategi i Centralasien, ett i grunden imperialistiskt krig, som samtidigt fått rollen att få bort fokus från katastrofen i Irak. I förlängningen är många andra frågor inblandade. Är det Sveriges uppgift att "rädda" Nato, att delta i gas-storpolitiken, att delta i ett krig som breder ut sig inne i Pakistan, ett krig som alltmer riktas mot en bred befolkning som vänt sig mot interventionerna? Samtidigt blir vår professionaliserade krigsmakt alltmer lik Natoländernas. Vi får räkna med samma förråelse, samma lögner, samma lobbande för interventionism. Att borgerligheten stöder kriget är kanske inte förvånande, men att vänstern inte med ryggmärgen helt och fullt tar avstånd är en bedrövelse.
