Andraspråks-talare i arbete
Marie Nelson
Uppsala universitet. 2010.
DET ROPAS ibland på klassanalyser: rejäla studier av villkoren för arbetare, tjänstemän och andra i dagens Sverige.
Till klassanalysen hör undersökningar av kulturella resurser. Den som vill ha något att bita i kan därför läsa Marie Nelsons doktorsavhandling i språksociologi - som sådan välskriven men givetvis ändå fylld av svårforcerad fackprosa. Nelson har följt två arbetare och fyra tjänstemän under en vecka var på en stor svensk exportindustri och registrerat i princip allt de hör, säger, läser och skriver. (Att de har annat modersmål än svenska visar sig spela mindre roll; de beter sig språkligt som infödda svenskar.)
Tjänstemännen skriver, använder mycket engelska, talar med varandra på sammanträden men har inte utrymme för småprat eller gemensamma fikaraster och föga direktkontakt med chefen.
Arbetarna använder enbart svenska och pratar mycket mer än tjänstemännen: de skämtar, munhuggs med närmaste chef, berättar historier för varandra på fikarasten och är språkligt sociala i största allmänhet.
Fram tonar alltså en bild av stora skillnader mellan arbetare och tjänstemän. Det är också en bild av ett tjänstemannaspråk som kan vara effektivt men är torrt och instrumentellt. Det är arbetarna som står för det lekfulla, poetiska, roliga arbetsplatsspråket.
"Allt det spännande finns hos arbetarklassen" sade som bekant Ivar Lo. En lätt överdrift, men Nelson drar fram en rik språklig arbetsplatskultur.
Det hör inte till hennes forskningsuppgift att diskutera i vad mån denna kultur är hotad i dag. Men när uppgifter som förut löstes av arbetarkollektiv kommer att skötas av en enda man eller kvinna framför en datorskärm, med kommandon via talsyntes - var finns då det spännande?
Recensent: Olle Josephson
Hjärtblad
Aino Trosell
Norstedts 2010
I DENNA spännande roman (nej, det är ingen kriminalroman) följer vi den unga flickan Huldas uppväxt i Malung under senare delen av 1800-talet. Hennes familj är fattig men överlever hungersnöden på 1860-talet. Trosell får oss att känna dofterna, smakerna, ljuden och färgerna från Dalarna på varje sida.
Hulda är en av dessa dalkullor som beger sig på vandring till Stockholm, hårt arbetande kvinnor som blev kardmaskiner, tvättmaskiner, diskmaskiner, roddmaskiner och hembiträden. Hulda blir en sådan hårt arbetande kvinna i Stockholm. Hon gör en klassresa genom att gifta in sig i den borgarklass hon tjänat. Slutar arbeta, börjar förtvina och förtvivla. Hon lämnar maken och återvänder till yrkeslivet. Jag skulle gärna följa Huldas fortsatta liv.
Recensent: Malena Rydberg
Kampen om folket
Fronesis nr 34
2010
EN DEL tycker att Clarté kan bli för akademiskt. Då har de inte läst Fronesis, vänstertidskriften som älskar fotnoter och artiklar som är sammandrag av magisteruppsatser. Det hindrar inte att den tar upp angelägna ämnen, såsom 200 sidor med tjugo texter om folket. I huvudsak handlar det om motsättningen mellan å ena sidan de franska och amerikanska revolutionernas i grunden demokratiska folkbegrepp (fast man gärna glömde slavar och kvinnor), å andra sidan högerpopulismens semifascistiska och ofta rasistiska folk. Till numrets förtjänster hör omtryck av klassiska texter av Jefferson, Renan eller Per Albin. Då får man överse med att redaktionen mot slutet vandrar in i en Hardt- och Negri-inspirerad globaliseringsdimma.
Recensent: Olle Josephson
Tito
Folkets diktator
Björn Kumm
Historiska Media 2009
SJÄLVKLART spelar personligheterna en viktig roll i historien utifrån givna historiska förutsättningar. Josip Broz, mest känd som Tito, är en man som var utomordentligt central för jugoslavernas kamp mot nazisterna och byggandet av ett socialistiskt Jugoslavien. Tito började kampen för socialismen under habsburgarna.
I Kumms väldokumenterade skildring följer vi striderna, både de militära och politiska, som föregick upprättandet av socialismen. ar Titos gestalt var en sammanhållande kraft. Efter hans död föll landet samman. Vad kan vi lära av socialismen i Jugoslavien och av dess sammanbrott? Läs och begrunda.
Recensent: Malena Rydberg
Tankar om politik
Bengt Göransson
Ersatz. 2010
BENGT GÖRANSSON är - jag har sagt det förut - min favoritsosse. Fyra, fem stycken som han hade nog hjälpt Partiet att överleva även detta val. Åtminstone hade folk som sysslar med kultur gärna röstat på honom.
Fast kanske inte den nyligen avlidne Sven Ljungberg. När hans museum firade tjugoårsjubileum i Ljungby den 11 september berättade Göransson, en av huvudtalarna, om hur han som kulturminister hade sitt första telefonsamtal med konstnären. "Han avslutade en längre utskällning med att vråla, att han fanimej inte ringt upp för att höra vad jag eventuellt hade att säga, utan bara för att tala om vilken skitstövel jag var."
Konstnärens och konstens integritet gentemot makten var en hjärtesak för Ljungberg, och den försökte han utöva genom att skälla ut sin minister - även om han då inte uppfattat att denne i ovanligt hög omfattning delade hans syn.
I sin nyligen utkomna lilla skrift utvecklar den fortfarande mycket vitale Göransson sin anti-utopistiska socialdemokratism. Han skiljer mellan två slags politiska tänkare: ideologer och teoretiker: De senare tänker mycket, de förra har tänkt färdigt. Ernst Wigforss var en teoretiker och därmed en förebild för Göransson, som också är skeptisk till statssocialismen och som kallar sig folkrörelsesocialist. Göransson kritiserar reformismen inifrån. Det är nyttigt, även för den som inte är reformist, att läsa honom.
Den fria konsten, kulturen som ett självändamål, må vara en - ibland reaktionär - utopi. Men om inte staten deklarerar centralt vad konsten ska avbilda, så står i brist på vitala folkrörelser sponsorer, dvs. lokala och nationella kapitalister och marknader, redo att göra det. Vid Ljungbergsmuseets jubileum talade före Göransson jordbruksministern, Eskil Erlandssson. Han motiverade sin lämplighet med att betyder odling, vilket han i alla fall som bonde var expert på. Då handlade det i slutändan om konsten som stimulans för det lokala näringslivet - vilket Göransson strax skulle varna för - och om alliansregeringen som kulturfrämjare.
Man önskar sig stundom att de människor hamnar i Infernot som i maktposition medverkat till att göra Sverige till vad det tyvärr är 2010. Fast jag hoppas att det ännu finns grader i helvetet, och att Bengt Göransson får en plats i den första kretsen, där man ännu kan ha det rätt bra. Det hedrar Helsingborgs Dagblad att man har upplåtit ett stående utrymme åt Göranssons läsvärda krönikor på hd.se/kultur/bengt-goransson .
Recensent: Hans Isaksson
I väntan på talibanerna
Afghanistan inifrån
Ordfront 2010
JOURNALISTEN och författaren Jesper Huor reser kors och tvärs i Afghanistan.
Han skildrar vardagen i Kabul, resan i Pashtunistan, möten med en svensk soldat, en talibanledare, "den siste juden", avfällingen osv. Vi förstår av Huors närgångna skildringar både det enkla och det komplexa i detta krigsdrabbade lands historia och nuvarande situation. På näst sista sidan skriver han: "Jag tror att det är dags att dra tillbaka Isafstyrkan nu, inte över en natt utan gradvis. Därmed inte sagt att landet inte behöver både civilt bistånd och utbildning av polis och militärer".
Recensent: Malena Rydberg
Varat och varan
Kajsa Ekis Ekman
Leopard 2010
PÅ CLARTéS stämma 1964 motionerade en medlem om att förbundet skulle verka för statliga bordeller. Motionären var ganska ensam om sin åsikt. Vederbörande hade tydligen influerats av den spirande sexualradikalismen, som redan då hade sitt epicentrum kring Folkpartiets ungdomsförbund. Möjligen var syftet att förhindra en privat expansion av sexförsäljning. Fram till 1918 bedrevs kvinnlig prostitution legalt i Sverige, under förutsättning av att utövarna registrerades hos myndigheterna och genomgick regelbundna hälsokontroller, självfallet av hänsyn till betalande torskar. I dag är torsken illegal i Sverige, och det tycks fungera bättre.
Kajsa Ekis Ekman, som i våras välförtjänt tog emot Myrdalssällskapets Robespierrepris, publicerar två långa uppsatser om människans exploatering av människan. Hon har granskat svensk och internationell forskning och debatt kring prostitutionen. I dag är sexuella tjänster och den människohandel som beledsagar dem en multinationell mångmiljardindustri, endast jämförbar med knarkhanteringen. Ekis Ekman sammanfattar hur argumenten för att försvara den utvecklats genom åren. "Argumenten kommer numera från vänster, pengarna från höger."
Individen är fri att förfoga över sin kropp - inklusive att hyra ut vissa delar av densamma, eller rent av sälja hela sin person; horor är inte offer utan starka människor, fullt kapabla att själva välja livsstil och försörjning. Sådana bevekelsegrunder återkommer i t.ex. unga liberalers och centerpartisters argumentation. Prostitution skulle vidare vara ett yrke bland andra och en legalisering skulle befrämja facklig organisation bland hororna, vilket i sin tur skulle lyfta denna grupp av (till 98 procent) kvinnor till en mera värdig tillvaro. Så lyder ett gångbart resonemang bland en föregiven vänster. Horornas kamp är kanske rent av revolutionär!
Ekis Ekman visar övertygande att ovanstående huvudsakligen är ren ideologi. Utan minsta stöd i fakta är den uppfunnen av nyliberaler, spridd av libertarianer och aningslösa vänstermänniskor (även av föregivna feminister) och uppmuntrad och delvis finansierad av sexindustrin - att Timbro och Arena båda driver liknande teser styrker diagnosen.
Den "lyckliga", starka horan är förstås en myt. Nio av tio av de verksamma önskar snarast lämna sin verksamhet. Missbruk av alkohol och knark är mycket stort. "Horors fackliga kamp" är en annan, modernare, myt - det rör sig om ett fåtal individer, varav flera är bordellägare eller hallickar. Att vara hora är det farligaste yrke en människa kan ha, oberoende av kön: dödsrisken ökar fyrtio gånger. Risken att mördas är arton gånger större än i andra sysselsättningar, oavsett om prostitutionen är legal (t.ex. i Tyskland, Holland eller Nya Zeeland) eller ej och i stort sett oavsett utövarens missbruk.
För att belägga sexualumgängets särdrag som vara utvecklar författaren en kanske onödigt omfattande diskurs utifrån Lukács och den unge Marx om "reifikationen", dvs. det borgerliga tänkandets och ekonomins benägenhet att behandla ekonomiska relationer som ting, främst som varor. Kanske presenterar hon därmed "ett argument för mycket". De fakta hon redan dragit fram är övertygande nog. Det är inte av filosofiska skäl de flesta av oss tar avstånd från horverksamhet, dess kunder och profitörer. Eller ens från kapitalismen.
Recensent: Hans Isaksson
