Det politiska livet måste präglas av djupa klasskonflikter i ekonomiska frågor. Om striderna inte gäller jobben, jämlikheten och välfärden kommer politiken att orientera sig mot etnicitet och värdefrågor. Då spelar vi på högerpopulismens planhalva. Vi måste våga att inte ta den debatten.

1 "Det har funnits en ovilja att erkänna de problem som finns och diskutera möjliga åtgärder. [...] vi efterlyser i stället en debatt om orsakerna till de problem vi ser och som kan kopplas till invandringen, och hur dessa kan bemötas." Så skrev Paulina Neuding och Johan Lundberg, redaktörer för de högerradikala tidskrifterna Neo respektive Axess, på DN Debatt bara några dagar efter valet.

Har man sett hur debatten förändrats i länder där högerpopulismen vuxit sig starkare än i Sverige, känns retoriken alltför väl igen.

Det är som ett mantra. "Vi måste våga ta debatten". Det låter onekligen bra och rimligt. Vi talar lagom diffust till varje lyssnare. Det är ett vi man vill vara med i. Vi som har rätt att tycka och tala. Som står i motsättning till dem som inte vill, kan eller vågar. Våga är också bra. Mod är ju bättre än feghet. Det vävs också redan från start in en odefinierad antydan om repressalier som ska trotsas. Vi vågar, fastän de vill stoppa oss. Ta debatten - naturligtvis bättre än att tiga. Det är en handling som i sig inrymmer upplysningstidens ideal och mytiska västerländska värden som yttrandefrihet, oberoende medier, deliberativ demokrati. Och så problemen. De som - det säger sig självt - ska belysas och analyseras, för att lösas, åtgärdas. Alltså måste vi våga ta debatten - om problemen.

I den verkliga världen, är dock tyvärr allt det där fel; (själv)bedrägligt.

Vi:et är införstått exkluderande. I den reellt existerande offentligheten styckar den upp verkligheten i ett oss som inte har, eller viktigare, inte är ett problem, som diskuterar ett dem som har och egentligen är ett problem. Våga förhåller sig till allt annat än den verkliga situationen i offentligheten. Det är förknippat med noll och intet av risk att tala om invandrare, särskilt muslimer, som problem. Den uppenbara indikationen är att allt fler med positioner i offentligheten gör det, nästan jämt. Ta debatten då? Här närmar vi oss en av kärnfrågorna. Den "debatt" som på en och samma gång förs och efterlyses, är inte "ett formaliserat och reglerat system för logisk argumentation där två eller fler parter försöker övertyga en grupp åhörare i en avgränsad fråga", som man kan slå upp som definition. Inte heller har vi att göra med en diskussion eller dialog som i stället siktar mot "sökandet efter kunskap eller konsensus". Tvärtom är detta något som skiljer sig på avgörande sätt från till exempel frän politisk debatt som förs för att övertyga om det kloka i att höja eller inte höja skatter, eller en mer sökande samhällelig diskussion som förs om vad en ekologiskt hållbar livsstil egentligen innebär. För det är inte några beslut i sak som är viktiga här, det är själva "debatten".

Det meningsbärande är det medvetet insinuanta "det där", som "måste debatteras". I den konkret manifesterade offentligheten är "problemen" inte menade att adresseras eller lösas. Problembeskrivningen är syftet.

I en av många minnesvärda scener i filmen A fish called Wanda (1988) drar Archie (John Cleese) entusiastiskt upp ärmarna för att börja slåss med Otto (Kevin Kline). "I used to box for Oxford", säger Archie självsäkert. "Oh, yeah?", utbrister Otto, plockar upp en pistol, siktar och säger: "I used to kill for the CIA."

Konkurrens som vi normalt förstår det, förutsätter ett grundläggande samförstånd om vad det är man konkurrerar om. En "debatt" på högerpopulisters och islamofobers villkor är inte möjlig att "vinna" för motståndarna. Det är "debatten" - det stämningsläge den skapar och de frågeställningar den undantränger - som är själva målet. Historien om högerpopulistiska framgångar i Europa är helt integrerad med historien om högljudda krav på klimatförändrande "debatt". De symfonier om islam som på senare tid ljudit också i svenska medier är på så sätt uppbyggda runt en känd struktur.

2 Jag har bott i Norge i tre år. Här har offentligheten rört sig längre i den riktning som också svensk debatt numera är på väg mot. Fremskrittspartiet har mästerligt spelat "vi måste våga ta debatten"-kortet. Det har så gått över till att bli allmängods hos medieeliter och de flesta politiska konkurrenter. Så glider hela fältet.

Fremskrittspartiets ordförande Siv Jensen lanserade till exempel i början av 2009 tesen om att Norge var på väg att "smygislamiseras". Att några egentliga belägg för denna islamisering inte fanns att tillgå, var i detta sammanhang bara en styrka, ty det underströk bara sakens smygande karaktär. På samma sätt spelade det inte någon roll att Siv Jensens påståenden om att "Sharialagar har tagit över fullständigt" i Malmö, och att "svensk lag är åsidosatt", inte beskrev verkligheten. De utlöste en omfattande "debatt", och inte minst kraven om att "vi måste våga ta" just den "debatten".

När dagordningen väl är etablerad, kan all kritik vändas till sin motsats. Varje påpekande om vad argumentationen leder till, eller att det finns påfallande brister i faktaunderlag, eller resonemangens logik och konsekvens, är ju bara en bekräftelse på att motståndarna hör till gruppen som "inte vågar ta debatten". Siv Jensens kommentar till konstaterandet av det uppenbara förhållandet att hetsen mot muslimer liknar hetsen mot judar under mellankrigstiden, är sålunda att detta "bidrar [...] ikke til en konstruktiv debatt om det som er problemet". Den som vill diskutera problemet med att Siv Jensen bidrar till hets mot muslimer, kan med andra ord regelmässigt beskyllas för att undvika att debattera "det som er problemet". En "konstruktiv debatt" däremot, är att hålla sig till "det som er problemet", alltså att upprepa generaliserade påståenden om muslimer och felaktiga påståenden om Rosengård. Jensen & co kan då tryggt peka på att det de hela tiden har sagt, blivit till sanningar - ty det är ju bara att höra vad folk säger!

Ett nästan övertydligt exempel på sådan "konstruktiv debatt" på Fremskrittpartiets villkor kom ju också som på beställning, när de norska socialdemokraternas partisekreterare Martin Kollberg plötsligt kände sig manad att gå ut och förklara krig mot "radikal islam", slå fast att "norsk lov skal gjelde" och påpeka att "ekstremistiske grupper ikke har noen plass i det norske samfunn". Han lyckades därmed framställa det som att "radikal islam" är ett överhängande hot, att starka krafter tagit till orda för att norsk lag inte ska gälla, och att det finns en reell politisk motsättning om att extremistiska grupper ska ha gott om plats i det norska samhället. Att inget av detta är sant gjorde det hela extra lämpligt att föra "konstruktiv debatt" kring, eftersom alla då kan vara eniga om att det vore fruktansvärt om det vore sant. "Debatten" kan därmed transponeras till en tävling om vem som bäst kan färglägga Fremskrittpartiets hotbild.

Så kunde Siv Jensen glädja sig åt att också socialdemokratin blivit enigt med henne, och leende hävda att Fremskrittspartiet "er et stort og ansvarlig parti som fører debatt på folks premisser".

Neuding och Lundberg vet också hur man ska göra. Efter att ha fått kritik för sin artikel om att vi måste etnifiera brottslighet i större utsträckning, skriver Neuding att detta "återigen bara bekräftar Johans och min tes. Debatten kring invandringens fördelar och problem förs inte med särskilt goda argument i Sverige. Säg det, och du kommer att peppras med platta slagord, ogenomtänkta resonemang och anklagelser om att vara rasist".

Vit drar och sätter matt i två drag.

Ett systematiskt försök till argumentation mot anstormningen av lösryckta påståenden drar ned motståndaren i kvicksand. Också för den som "tar debatten" blir det nödvändigt att upprepa just de kombinationer av ord som likt koder blir meningsbärande, förlösande, när de uppträder tillsammans: islam och terrorism, muslimer och våldtäkt, icke-västlig och hedersmord.

Medan en politisk kamp för, säg en progressiv skattepolitik, kan handla om att finna, förfina och framföra argument i en debatt, måste den som vill motverka främlingsfientlighet eller hets mot muslimer, snarare inse att den kampen äger rum innan man har kommit till debattarenan - den handlar på ett mer djupgående sätt om vad man tillåter sig själv att debattera.

3 Hur kan man i vardagen - exempel- vis på en arbetsplats - skilja mobb- ning från fullt legitima meningsmotsättningar eller vänskaplig jargong? Det avgörande är naturligtvis maktrelationer. Mobbning förutsätter obalanser i styrkeförhållanden i ett givet socialt sammanhang.

Den förståelsen verkar fördunsta allt mer, när man i dag närmar sig "debatter" om invandrare, islam och muslimer. Människor med bakgrund från muslimska länder får dagligen läsa, se och höra sig själva uttryckligen eller antydningsvis omtalas i samband med problem. Det som med all önskvärd tydlighet framgår, är att de är annorlunda - inte som det talande, skrivande vi:et. För den som överallt, hela tiden får sin hierarkiskt bestämda annorlundahet - med andra ord underordning - massmedialt påhittad, påpekad, förstorad, innebär det en process som bär påfallande likheter med "individuell" mobbning och trakasseri.

Låt oss för övrigt också konstatera att det kan vara så, att den som blir utsatt för mobbning i skolan eller på sin arbetsplats, faktiskt bär modeoriktiga kläder, är något överviktig eller beter sig udda ibland. Vore det rimligt att ordinera omgivningen att ständigt "ta debatten" om dessa förhållanden? För vi måste väl våga?

Eller låt oss bli ännu tydligare. Är det inte troligt, eller, kanske tämligen säkert, att det faktiskt fanns en och annan tvivelaktig judisk ockrare i den turbulenta europeiska mellankrigstiden? Och nog fanns det väl flera gott dokumenterade fall av sexuella övergrepp begångna av svarta män mot vita kvinnor i USA under 1900-talets första hälft? Så vad borde den som önskade sig framsteg, demokrati och annat trevligt ha krävt och verkat för? Våga ta debatten om de gnidna judarna och de översexuella negrerna? Är det troligt att det skulle ha minskat diskrimineringen och pogromerna, bespottandet och lynchningarna?

Vore det inte rimligare att säga att den som intog en sådan position blev delaktig i att avföra förföljelserna och övergreppen från platsen som huvudproblem - och därmed i någon mån skändligt medskyldig till dem?

Jo. I dag förefaller det (ännu) ganska självklart. Med lite distans - och med förändrade historiska maktförhållanden, efter långa och bittra strider - kan de flesta skönja konturerna av hetsens struktur; att det ständiga upprepandet blir en katalysator för språnget mellan enskilda händelser och bestämda generaliseringar, över till påhitt och vidare bort mot allehanda ohyggligheter.

Men det gäller inte dagens "icke-västliga", särskild inte muslimer. Nu närmast står och faller hela den västerländska civilisationen på den i och för sig knappast ifrågasatta "rätten" att "ta debatten" om dessa "problem" - då måste man ju i yttrandefrihetens namn stå ut med att bli kränkt.

Det relevanta är dock att samhällets maktförhållanden speglas i verkliga skillnader i vilka som får kränka och vilka som får kränkas. I ett öppet och demokratiskt samhälle bör man just inte behöva "tåla" att dagligen bli ifrågasatt och diskuterad som samhällsmedborgare och människa. Det faktum att en massa människor varje dag måste "tåla" att bli utsatta för otidigheter och påhopp - av resursstarka tyckare som gratulerar sig själva och varandra till att de "vågar" - det är själva problemet.

4 I och med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har Sverige i någon mån blivit ett "vanligt" europeiskt land. Det kan därför vara intressant att se vad det är för bredare politiska tendenser som också påverkat Sverige - och vad som historiskt ändå har bidragit till att minska utrymmet för ett sådant parti i Sverige.

SD:s framgångar sammanfaller dels med ett katastrofresultat för socialdemokratin, dels med att en svensk högerregering blir omvald efter att ha gått rejält loss på grundvalarna för den svenska välfärdsmodellen - utan att det blev en huvudfråga i valet. Det är inte slumpmässigt.

Över hela Europa ser vi att den organiserade arbetarrörelsens har haft problem med att behålla stöd, identifikation och lojalitet hos den breda arbetarklassen. Det är viktiga faktorer bakom förstärkningen av högerpopulistiska strömningar. Strömningar som bland annat materialiseras i väljarstöd för partier som Sverigedemokraterna.

Det betyder inte alls att alla som röstar på SD är missnöjda socialdemokrater. Det handlar om ändringar i hela det politiska landskapet, som gör läget mer gynnsamt för högerpopulism.

De senaste tre decennierna har på många sätt varit marknadsfundamentalismens. Gemensam egendom har sålts ut. De ekonomiska klyftorna har ökat. Övergripande budgetlagar har snävat in utrymmet för den ekonomiska politiken. Underkastelse inför EU-direktiv har juridifierat och pressat arbetstagarnas kamp för bättre villkor. Upphandlingsregler, konkurrensutsättning och utbredningen av marknadsorienterade styrningsmodeller i den offentliga sektorn har gjort den till allt mindre av ett systemalternativ. Och inte minst: viktiga politiska beslut har dragits undan från öppna processer och allmänna val. I Sverige är pensionsöverenskommelsen ett tungt typexempel. Denna gigantiska överföring av resurser från det gemensamma till finanskapitalet - och risker åt motsatt håll - hade svenska folket i praktiken ingen möjlighet att påverka. Och överenskommelsen ligger än i dag i händerna på ett slags väktarråd med representanter från borgerligheten och socialdemokraterna.

Allt detta har begränsat den demokratiska politikens räckvidd. När det kan se ut som att den traditionella politiken bara är en fråga om olika hastigheter på "den enda vägens politik", så påverkas också synen på det politiska systemet i sig.

Jämfört med andra länder har situationen i Sverige ändå varit ovanligt bra. Vi har haft en mycket hög facklig anslutningsgrad, vilket bidrar till större lojalitet med och större verklighetsförankring av politiken på vänsterkanten. Vi har haft en välfärdsmodell som skapat samhällelig sammanhållning - god täckning och relativt liten social utslagning. Och vi har - trots allt - undvikit "breda koalitioner" som dödar väljarnas möjlighet att ändra politikens inriktning i de flesta frågor.

Under de senaste åren har dock, inte minst tack vare aktiv regeringspolitik, hundratusentals lämnat facket, den fackliga organisationsgraden bland unga sjunkit ned mot 50 procent, de otrygga anställningarna blivit norm för stora grupper, en halv miljon hamnat utanför a-kassan, arbetslösheten skjutit i höjden, inkomstklyftorna nått rekordnivåer och socialförsäkringarna blivit läckande såll. Valresultatet innebär att den politiken kommer att fördjupas. Om utvecklingen inte möts av politiskt motstånd blir därmed jordmånen för högerpopulismen än mer gynnsam framöver.

Den utveckling vi har sett i hela Europa är att avsaknaden av djupgående politiska konflikter runt den ekonomiska politikens inriktning, banar väg för högerpopulister. Man kan se det politiska fältet som organiserat dels längs en ekonomisk-politik eller klassmässig axel, där fördelningsfrågor är viktiga, och dels längs en mer "värderingsbaserad" axel, där synen på frågor som etnisk mångfald, brott och straff och i viss mån jämställdhet spelar stor roll. En framgångsrik, progressiv arbetarrörelse kan samla breda majoriteter för social förändring genom en politik för fler och bättre jobb, jämlikhet och välfärd. Så kan också stödet för exempelvis en human flyktingpolitik och en vettig kriminalpolitik vinnas och förankras.

Men när klassdimensionen i politiken avaktiveras kan högern - i olika skepnader - samla folk runt andra konfliktlinjer. De framgångsrika högerpopulistiska partierna i Europa har exploaterat det identifikationsgap som uppstår mellan arbetarrörelsens ledande partiaktiva och vissa arbetarväljare som upplever sig övergivna och alienerade. Om vänsterpartiernas samhällskritik uppfattas som blott urbana eliters uppifrån-och-ned-tyckande får högern brett spelrum. När man slutar att mobilisera kring klassfrågor och rör sig mot en "värderingsbaserad" politisk retorik och handlingsstrategi går bollen över till motståndarna. Så kan högerpopulistiska partier - eller traditionella borgerliga partier som spelar på samma strängar - göra inbrytningar bland grupper som tidigare gått till socialdemokratin (och i någon mån längre vänsterut).

5 Över hela västvärlden har organiserade kapitalintressen sökt möta avtagande realekonomiska framgångar med hårdare utsugning, och med återerövring av arbetarrörelsens tidigare bastioner - från offentliga pensionsordningar till gemensam sjukvård till arbetsrättslig trygghet. Efterfrågan på ett längs etniska och religiösa linjer uppdelat "verklighetens folk" är stort. I land efter land ser vi hur de politiska krafter som kan surfa på denna dynamik blir nya favoriter för mäktiga ekonomiska intressen - inte tack vare ett specifikt politiskt program, utan genom sin funktion. Denna funktion utövas med nationella säregenheter, men islamofobi, och kulturell alarmism kopplad till invandringen återfinns i den genomgående tråden.

Så omdanas det politiska landskapet. Också den traditionella högern återupptäcker den rasistiska signalpolitiken som mäktiga weapons of mass distraction.

Exemplen är nästan lika många som det finns länder i Europa. Se på Belgien där Vlaams Belang kombinerar en högljudd, sanslös hetsretorik mot muslimer - man har rasat mot servering av halal-kött som "muslimsk kolonisering" och drivit frågan om att islam inte ska erkännas som religion i Flandern - med mindre högljudda, långtgående antifackliga och privatiseringsivrande krav. I Schweiz körde Schweizerische Volkspartei (SVP) i parlamentsvalet 2007 med affischer där tre vita får sparkar ut ett svart - under parollen "för större trygghet". Frågor om invandrare och minareter dominerade helt den politiska debatten, och SVP - som bland annat motsätter sig betald föräldraledighet och offentligt finansierad barnomsorg, och står för en långtgående lågskattepolitik - blev störst med 29 procent av rösterna. Se på Norge där Fremskrittspartiet i grälla omslag slår in en politik för långtgående privatiseringar, kraftiga nedskärningar i gemensamma intäkter och osäkra anställningar: hets mot muslimer, konspirativ asylpanik och rop om hårdare straff.

Men se också på Frankrike, där Sarkozy spetsade sin presidentvalkampanj med tjat om "franska värden", och nu söker kompensera en impopulär ekonomisk politik med hårda tag mot romer. Ett av de länder där detta är som tydligast är vårt södra grannland.

I Danmark har den islamofobiska dagordningen sedan många år blivit helt dominerande, efter att ha slagit igenom under stridsrop om behovet av att "ta debatten". Där är det Dansk Folkeparti som gått längst i retoriken, medan regeringspolitiken styrs av Venstre - det "liberala" partiet. Dansk Folkeparti är en del av det parlamentariska underlaget för den danska högerregeringen, samtidigt som Venstre självt tagit över stora delar av Dansk Folkepartis asylpolitik och det tonläge som omgärdar den - och som påverkar hela det danska samhället. Medan denna besatthet av "de fremmede" har legat som en tjock dimma över det politiska landskapet, har borgerligheten förlängt sitt regeringsinnehav under Venstres ledning. Nu börjar resultatet också synas i växande fattigdom, arbetslöshet och social segregering.

Därför är det inte överraskande att också politiker och debattörer inom den etablerade högern i växande utsträckning blir anhängare av "våga ta debatten"-imperativet. Mer tragiskt är det när också folk på vänsterkanten rivs med i spelet. En sådan självgående metadebatt tycks också immun mot empiri. Det är inte så svårt att förstå att högerpopulismen vinner framgångar när det offentliga samtalet domineras av just den typ av "debatt" som högerpopulisterna vinner på att hålla bubblande. Detta kan också observeras i val runt om i Europa. Ändå tycks idén om det liberala meningsutbytet allt oftare övertrumfa "debattens" realiteter, när politiker och tyckare ordinerar strategier mot den främlingsfientliga högerpopulismen.

Extra märkligt blir det i Sverige. Om det är något som har gjort Sverige till ett ovanligt land i Europa i de här sammanhangen, är det ju att vi här har haft en mer anständig ton i samhällsdebatten, och att både politiker och journalister har dragit sig för att spekulera i rasistiska och högerpopulistiska schabloner. De senaste åren har vi sett det förändras. Folkpartiet har varit "föregångare" på partipolitisk nivå, med insinuanta utspel (burkaförbud, språktest, indragen föräldraförsäkring för invandrarkvinnor), som följts av än mer insinuant metaindignation av typen "vi måste kunna ha en avslappnad debatt". Och i valrörelsens slutskede tävlade journalister och debattredaktioner med varandra om att ge Sverigedemokraterna och deras favoritfrågeställningar medieutrymme direkt eller indirekt. Om målet är att se vad som är bäst för att mota högerpopulistiska krafter, är Sverigedemokraternas inträde i riksdagen rimligen en indikation på att det myckna "debatterandet" bidrog negativt, inte tvärtom.

Vill man minska högerpopulisternas inflytande handlar det snarare om att våga låta bli att "ta debatten" på de villkoren. Den malande, insinuanta etnifieringen av sociala problem är just den samtida högerpopulismens livsluft. Kampen mot högerpopulismen måste dels handla om att dra skarpa linjer mot rasistisk retorikglidning, dels, och mer grundläggande, måste den handla om att återladda rätt konfliktdimensioner i den politiska debatten. Det är när politiska konflikter runt materiella makt- och fördelningsfrågor inte återspeglas i det politiska landskapet, när den ekonomiska politiken och framtidens sociala ordning inte längre upplevs som möjlig att påverka, som högerpopulismen erbjuder räls för politisk dynamik.

Alternativet skrämmer. Det är redan illa i Europa. Nu fördjupas en kapitalistisk kris som vänstern märkligt nog tycks stå handlingsförlamad inför. Historien visar att det kan bli betydligt värre om det tillståndet får fortsätta.