Nu regnar Tomahawkmissilerna över Libyen. Sedan FN:s säkerhetsråd fattade beslut om en flygförbudszon över landet förstod nog många vad som komma skulle. Återigen var det dags för fredsbomber.

De flygbombningar, med Tomahawkmissiler, som nu genomförs orsakar enorma umbäranden för civilbefolkningen, den som Nato-alliansen säger sig vilka beskydda. Både på kort sikt, genom de direkta träffarna, och på lång sikt. Luftangreppen slår ut stora delar av den civila infrastrukturen. Vattenreningsverk, elnät, vägar osv. skadas eller förstörs. Detta får verkningar långt efter att bomberna har slutat falla. Inte minst drabbas de svaga i samhället: barn, sjuka och gamla. Har man dessutom, som USA tidigare har gjort i Irak, bombat med utbränt uran kommer förstås cancerfrekvensen att öka dramatiskt.

Det talas numera om Responsibility to Protect. Den har bland annat sanktionerats i säkerhetsrådets resolution 1674 från april 2006. Tanken må vara god, men de facto har denna förändring av internationell praxis inte gett hotade människor och folk någon rätt till skydd. Den är tvärtom ett godtycke. Det är inte alla medlemsstaters våldsmonopol som villkoras - bara de så kallade skurkstaternas, det vill säga stater som imperialistmakterna av andra skäl vill komma åt. Verkliga massmord lämnas utan åtgärd, av västliga medier fejkade folkmord blir förevändningar för nya kolonialkrig. I likhet med krigsförbrytartribunalen i Haag blir vad som kan tyckas vara en vällovlig förändring ytterligare ett vapen i imperialisternas händer.

Att man nu ville ha krig visar sig bland annat genom att man avvisade tre seriösa medlingsförslag från Sydafrika, Turkiet och Venezuela. Libyen gav imperialismen ett utmärkt tillfälle att återupprätta ett brohuvud i Nordafrika, sedan de senaste månadernas händelser skakat USA:s hegemoni i regionen. Khadaffi har varit USAs vän på senare år, men är opålitlig. Därför har man inte angripit t.ex. Bahrain eller Saudiarabien där regimerna är korrupta och grymma, men pålitliga. Nu stärks de USA-vänliga krafterna i Tunisien och Egypten.

För Libyen självt blir konsekvenserna svåra. Förstörd infrastruktur är en sak. Vad som började som en proteströrelse mot Gaddafi utvecklades snabbt till ett inbördeskrig. Nu, i bombernas spår, kommer etnisk rensning och brott mot mänskligheten, inte minst från rebellernas sida. Libyen riskerar att delas i en västlig, fattig del och en östlig, oljerik del.

Sverige har nu också valt att delta med stridskrafter. Endast SD samt fyra vänsterpartistiska riksdagsledamöter motsatte sig. Neutralitetspolitiken är övergiven. Sverige ställer upp med trupper i nykoloniala äventyr i Libyen och Afghanistan som ökar förtrycket mot tredje världens nationer och vållar mänskligt lidande. Inga Jas-plan i Libyen! Upphör med bombningarna av libyskt territorium!