Ett dussin unga, radikala intellektuella i Stockholm i början på 1930-talet. Litterär modernism, psykoanalys, social ingenjörskonst, funktionalistisk arkitektur, kollektivboende, fri kärlek. På kort sikt förlorare, på längre sikt kulturell hegemoni. Daniel Cederqvist hittar ett av 1900-talets formativa skeenden i Johan Svedjedals nyutkomna bok om Spektrum.

Den svenska intelligentian var, och i hög grad är, mycket provinsiell. Idylldiktare och signaturpoeter har dominerat parnassen, under överinseende av C.D. af Wirsén eller Horace Engdahl. Undantag finns. Ett av dessa var tidskriften Spektrum som under några år i början av 1930-talet introducerade både Gunnar Ekelöf och T.S. Eliot, men också radikala politiska idéer. Om denna grupp har Johan Svedjedal skrivit en mycket läsvärd bok, Spektrum - den svenska drömmen.

Spektrumgruppen hade sina rötter i Clarté, som var den stora samlingspunkten för radikala akademiker i slutet av 1920-talet. I tidskriften publicerades, förutom politiska artiklar, ett litterärt material av hög kvalité. Clarté hade först fått fäste i Lund, men spred sig under 1920-talet till Uppsala och Stockholm. Det var i Uppsala Karin Boye fick kontakt med rörelsen. Där mötte hon också Erik Mesterton¹ och den radikale litteraturhistorikern Victor Svanberg, som båda kom att medverka i Spektrum.

Bilden av Karin Boye har länge varit bestämd av Margit Abenius biografi, Drabbad av renhet, som kom 1950. Den var en bok som cementerade bilden av Boye som en psykiskt bräcklig poet. Abenius hade svårt för såväl Boyes politiska radikalism som hennes lesbiskhet. Det är en av Spektrum-bokens många förtjänster att den bidrar till att återställa Karin Boyes arbete. Hon var en radikal intellektuell, och det är i ljuset av detta som man måste läsa också hennes dikter. Dikten "I rörelse" är ett utmärkt exempel. ("Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr./Oändligt är vårt stora äventyr.") En fortfarande ofta läst och deklamerad dikt, som dock har brutits loss från sitt socialistiska sammanhang. Den publicerades i Clarté sommaren 1927. Läser man den i det sammanhanget blir det en socialistisk kampdikt.

Karin Boye var en redan etablerad författare när hon kom med i Clarté och hon kom snart att centralfigur i rörelsen. Men 1930 började tankarna på en egen tidskrift, med en mer kulturell prägel, att växa sig stark. Spektrum växte upp ur den litterära grupp som fanns kring Clarté i Stockholm. Förutom Karin Boye rörde det sig om Mikael Söderberg (Hjalmar Söderbergs son), Erik Mesterton, Josef Riwkin, Anna Riwkin-Brick, Motja Riwkin, och Skoglar Tidström.² Bakgrunden var dels att Clarté hade skurit ned på kulturmaterialet, men framförallt ett missnöje med kulturbevakningen i svensk press. Josef Riwkin, Erik Mesterton och Karin Boye kom att utgöra redaktionen till första numret. I det prospekt som skickas ut utlovas artiklar av bl.a. Erik Blomberg, Karin Boye och Victor Svanberg.

Man får inte glömma att när Spektrum grundas är Sverige kulturellt efterblivet. Det fanns få kulturtidskrifter. Ord och Bild var den äldsta och mest ärevördiga, men påtagligt konservativ i sin kulturuppfattning. Mer avancerad var Bonniers Fronten, där Sven Stolpe var redaktör. Fronten började sin utgivning ett halvår innan Spektrum, och kom att bli en huvudfiende. En av de mest uppmärksammade artiklarna i Spektrum var Pehr Henrik Thörngrens angrepp på Sven Stolpe, ett angrepp som sårade Stolpe djupt.

Tidskriftens första nummer kom ut i oktober 1931. I det finns en stor essä av Karin Boye, Dagdrömmeriet som livsåskådning, där hon hårt går åt en världsförnekande kulturuppfattning och frasen "konsten för konstens egen skull". I numret ingår också en dikt av den då ännu i bokform opublicerade Stephen Spender, sedermera en av Storbritanniens mest kända poeter. Den andre okände poeten i numret, som här debuterade i tryck, var Gunnar Ekelöf. Dessutom fanns Victor Svanbergs uppgörelse med "Strindbergskulten". Svanbergs angrepp på Strindberg, hävdade han själv, kom från vänster. Han menade att Strindberg inte var radikal utan i själva verket patriarkalt bakåtsträvande.³ I numret ingick också några aforismer av Paul Valery, översatta till svenska, en stor artikel av Carl-Müller Braunschweig om psykoanalys samt en essä av Uno Åhrén om arkitektur. Strängt taget kan man säga att detta nummers sammansättning var ganska så typisk för Spektrum. Lite politisk och kulturell radikalism, psykoanalys, arkitektur, modern poesi. Allt med en stor internationell utblick.

Svedjedal tar upp hur omvärlden och Sverige såg ut när Spektrum började ges ut. 1930 äger Stockholmsutställningen rum, inte utan skäl kallat funktionalismens genombrott i Sverige. 1931 inträffar skotten i Ådalen. Klasskampen är hård under denna tid. Vurmen för Sovjetunionen är stor bland radikala intellektuella. Samtidigt börjar fascismen vinna mark på kontinenten. I Sverige börjar den reformistiska socialdemokratin att lägga ritningarna för folkhemmet. Nu framträder också en ung författargeneration med folkliga rötter, Harry Martinson, Eyvind Johnson, Artur Lundkvist, Ivar Lo-Johansson m fl. Såväl reformismen som dessa författare, framförallt Harry Martinson, kom att spela en framträdande roll i Spektrum. En av de mest uppmärksammade artiklarna över huvud taget var Gunnar Myrdals Socialpolitikens dilemma. Samtidigt introducerade man den internationella modernismen. Kanske mest betydelsefull var översättningen av T.S. Eliots The Waste Land, Det öde landet, utförd av Karin Boye och Erik Mesterton.

Just T.S. Eliot påminner om en viktig skillnad mellan våra modernister och de som fanns utomlands. Nästan samtliga av modernismen influerade författare och konstnärer i Sverige befann sig under 1930-talet på den politiska vänsterkanten, med Gunnar Ekelöf som ett undantag. Många av de utländska storheterna drogs till fascismen, t.ex. Ezra Pound och Eliot. Det öde landet är en ytterst konservativ klagosång över industrialismen och vulgariseringen av samtiden, ett kulturkonservativt tankegods som inte sällan är en del av en fascistisk ideologi.

Några år efter tidskriftens start, började Spektrum ge ut böcker på ett eget förlag. Detta ledde till en splittring i redaktionen, då Karin Boye lämnade arbetet. Det fanns också andra skäl till att hon lämnade redaktionen och ersattes av Gunnar Ekelöf. Hon gick i psykoanalys och flyttade till Berlin. Där kom hon i kontakt med lesbiska kretsar. Trots att hon lämnade redaktionen, fortsatte hon att medarbeta.

Spektrum gav ut nitton böcker under drygt tre års tid. Den allra första var Gunnar Ekelöfs debut Sent på jorden. Den var en skandalsensation i sin samtid, olik all annan poesi som hade skrivits i Sverige. Ekelöf hade förstås skrivit dikterna, men de som stod för urvalet tycks ha varit Josef Riwkin, Erik Mesterton och Erik Blomberg. Bemötandet av diktsamlingen följde strängt taget en politisk höger-vänster-skala, där recensenter som Sven Stolpe, Anders Österling m.fl. kritiserade verket hårt, medan sådana som Victor Svanberg och Erik Blomberg (som ju i hög grad var delaktig i att boken över huvud taget givits ut) var positiva. Ekelöf själv var politiskt sett snarast en rätt gnällig reaktionär, inte helt olik T.S. Eliot.

Med åren kom Spektrum att alltmer bli ett enmansföretag för Josef Riwkin. Erik Mesterton for till England, Gunnar Ekelöf slutade, delvis av privata skäl. Spektrums utgivning som tidskrift blev alltmer sporadisk. Bokutgivningen började efterhand att hacka, den också. Ser man på det som gavs ut, så bestod det dels av vad som i dag ingår modernismens kanon (André Gide, en antologi med fransk surrealism redigerad av Tristan Zara), dels en del samhällskritiskt och psykoanalytiskt. Dessutom, och det var de största försäljningsframgångarna, gav man ut några häften med Gunnar Turessons tonsättningar av Ferlin, Dan Andersson m fl.

Spektrums tillvaro skulle komma att avslutas precis som det började, med en rejäl skandal. Agnes von Krusentjerna hade fått sin fjärde delen av sin romansvit Fröknarna von Pahlen, Porten vid Johannes, refuserad av Bonniers. Refusen berodde i hög grad på de för sin tid avancerade sexualskildringarna, något som en alltmer högljudd konservativ, för att inte säga smått brunfärgad opinion alltmer aggressivt kämpade emot. Utgivningen av romansviten skulle nu fortsätta på Spektrums förlag. Den skulle avslutas med en kritikantologi rörande Agnes von Krusenstjernas författarskap, detta med en kort inledning av David Sprengel, Krusenstjernas make. Men den vidlyftige och yvige Sprengel gick inte att hålla kort; till slut blev inledningen mer än 160 sidor lång. Det är en text som kränger fram och tillbaka, och en stor del av den dåtida svenska parnassen kläs av på bara skinnet. Fränast är Sprengel mot Aftonbladets John Landquist som han knuffar i ett nazistiskt grävlingsgryt, efter att bland annat ha kallat honom schimpans och vakthund med rabies.

Utgivningen av Agnes von Krusenstjernas romansvit var mer än förlaget, dvs. Josef Riwkin, orkade med. Det hela slutade med stämningar och anklagelser om oegentligheter. Riwkin tvingades, svårt skuldsatt, i konkurs och exil.

En av Svedjedals största förtjänster är att han återställer orden och att en del personer som antigen har försvunnit ur minnet eller blivit förtalade återfår sin rätta plats. Josef Riwkin har ofta utmålats som en skurk, inte minst av Gunnar Ekelöf. Det finns en viss mörk underton av antisemitism i hur Riwkin har beskrivits av dem som hade med honom att göra. Man får inte glömma att när allt detta ägde rum var Riwkin mycket ung och oerfaren. Han var en drömmare och äventyrare, men han gjorde det nog inte för pengar. Bilden av Karin Boye får också fler nyanser; hon var en betydligt mer radikal feminist och socialist än vad eftervärlden velat kännas vid. Svedjedal lyfter också fram Erik Blombergs roll som lite äldre inspiratör och rådgivare. Svedjedal säger att han sjunkit undan i det allmänna medvetandet, men det är kanske inte helt och hållet sant. Vi på vår kant har läst honom. Men visst vore det dags att ta fram hans essäer igen. På 1970-talet gav Kulturfront ur två volymer av hans essäer i urval av Margareta Zetterström. Kanske vore det dags att återutge dem?

På kort sikt var Spektrum förlorare. Andra världskriget stod för dörren och nazismen var på frammarsch, raka motsatsen till de unga idealisterna. Men på lite sikt skulle det som Spektrum stod för bli hegemoniskt. Social ingenjörskonst och estetisk modernism dominerade offentligheten efter andra världskriget. Mycket av de experiment vad gäller samlevnadsformer som Spektrumgruppen ägnade sig åt, kollektivboende och fri kärlek, kom att dyka upp igen på 1960-talet.

Till slut ska sägas att det är en mycket tilltalande bok. Lättläst och dessutom påtagligt vacker. Något som säkert skulle ha glatt Spektrumgruppen.