Varför skriver vi inte historiska romaner i stället?
Nader och Simin- en separation
Ekonomihandboken
Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren
ETC förlag 2011
Den nya uppdaterade Ekonomihandboken av Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren kommer förhoppningsvis att studeras på tusentals studiecirklar i landet under de närmast åren. Denna nästan sexhundrasidiga bok innehåller massor med fakta, diagram och statistik i korta, mestadels mycket lättlästa kapitel. Den tar dessutom upp många ämnen, alltifrån finanskraschen 2008 till förklaringar av pengar, arbetslöshet, inflation och klimatkris.
En genomgående ledtråd i boken är kritiken av den nyliberala politik som förts i Sverige de senaste decennierna, både av socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Det behövs, för trots det katastrofala "marknadsmisslyckandet" hösten 2008 och den pågående eurokrisen, så är det nyliberal, marknadsfundamentalistisk politik som bedrivs för fullt i dag.
Ekonomihandboken innehåller inte bara värdefulla fakta, utan också en del åsikter, som är kontroversiella även inom "vänstern". Men författarna döljer inte i dessa fall att det handlar om deras personliga åsikter. ¨En förvånande åsikt är t.ex. försvaret av euron och EMU, med argument som påminner om Bildts tal om kronan som en "skvalpvaluta". Antagligen hänger det här ihop med den reformistiska åsikten att allt är politik. Men det stämmer knappast i det här fallet: EUs karaktär av monopolens gemenskap ändras inte med ändringar av den politiska sammansättningen i parlament eller ministerråd. Varken EU-kommissionen eller Europeiska Centralbanken är faktiskt folkvalda. ¨En annan tveksamhet är försvaret för fortsatt ekonomisk tillväxt trots miljökris och peak oil. Här låter man faktiskt som gammaldags socialdemokrater.¨Författarnas hårda kritik av toppstyrd planekonomi (till skillnad från planhushållning) drabbar förvisso den sovjetiska modellen. Men finns det inte alternativ till denna odemokratiska och hårt centraliserade modell?
Man är däremot för okritisk mot marknadsekonomi, som man ser som något annat än kapitalism. Kapitalism definieras inte traditionellt som ett system där arbetskraft är en vara som köps och säljs. Utan som ett system där det är tillåtet att köpa och sälja företag, med vidhängande personal. ¨Men visst har författarna en poäng i att "marknaden" i praktiken inte fungerar som i de nationalekonomiska läroböckerna. Ofta handlar det ju om långvariga, stabila relationer mellan aktörerna på marknaden. Innovationer uppstår, säger man också, när marknaden (eller planen i en planekonomi) inte fungerar som tänkt.¨Men man missar att i botten på denna "verkliga marknad" finns hela tiden profitjakten. Målet för den ekonomiska verkligheten måste alltså ändras radikalt. Och med det ett införande av samarbete i stället för konkurrens mellan företag, som har det gemensamma målet att tillfredsställa hela samhällets behov. ¨Jag tycker slutligen att det är lite synd att författarna fortfarande stödjer sig mer på Keynes än Marx. Det kan vara en orsak till att förklaringen av vad pengar är, innehåller en förvirrande blandning av riktiga och felaktiga idéer.
Recensent: Hannu Komulainen
Järnladyn
Regi: Phyllida Lloyd
Järnladyn försöker fånga "människan" Margaret Thatcher. Händelser som Falklandskriget och bombattentat från IRA finns med, dock utan att djupare förklaringar ges, bara en kavalkad av Thatchercitat. Det är tydligt att filmmakarna bemödat sig om att inte trampa politiska motståndare för hårt på tårna. Meryl Streep gör en lysande insats när hon gestaltar en dement persons inre kaos. Det märks också att hon studerat Thatchers rörelser och mimik i detalj. Men eftersom det ska handla om en yrkespolitiker blir resultatet platt. En film om Thatcher utan Thatcherismen? I filmen tilldelas hon den stereotypa bilden av en kvinna med dåligt samvete för att hon gör karriär. Den brittiska nykonservatismens egen Jungfru Maria förtjänar en bättre beskrivning.
Järnladyn.
I sin självbiografi Min väg till makten (1995) berättar Thatcher med självsäkerhet och övertygelse om sitt liv fram till att hon blev premiärminister. Hon växte upp under enkla förhållanden ovanpå sin pappas speceriaffär. Familjen var metodister och fadern inspirerade Margaret med sina kristna värderingar, strikta arbetsmoral och brinnande patriotism. I biografin skriver hon att filosofin var det viktiga i politiken, inte administrativa vägval. I Järnladyn ifrågasätts den unga Margaret av sina partikamrater och andra för att hon är dotter till en handlare. Även när hon senare blir premiärminister får Thatcher gliringar för sitt "enkla" ursprung av sina medarbetare. Hon nämner exempel på detta också i sin bok. Trots att Thatcher fick sådana tjuvnyp vände hon sig inte mot den traditionella eliten, tvärtom. Hon blev i stället hårdare mot dem som inte "ville bidra" till ett "starkare Storbritannien", de improduktiva. Parasiterna. Thatcherismen kännetecknades just av sitt öppna förakt för utsatta grupper och fackföreningar. Under Thatcher blev de rika rikare och de fattiga fattigare, trots borgerliga efterhandskonstruktioner. Här blir filmen intressant, för man kan dra aktuella paralleller till dagens dogmatiska arbetslinje och upprörda borgerliga inlägg mot "Allt åt allas" bussresor.
I biomörkret slås jag av Zizeks tankar om medelklassen som fetisch, i psykoanalytiska termer. Begäret att skapa sig ett existensberättigande via förnekande av antagonismen mellan underklass och överklass, genom att positionera sig själv som norm och icke-klass. "Det finns inget samhälle, bara individer", sade den riktiga Thatcher. Hon må i dag vara dement, men Järnladyns eftersmak är att vi inte får glömma att thatcherismen lever här och nu.
Recensent: Daniel Hedlund
Varför skriver vi inte historiska romaner i stället?
Texter i urval 1980-2005
Christer Winberg
Daidalos förlag 2010
Christer Winberg (1942-2008) var historiker, professor i Stockholm, och sedan 1990 till sin bortgång i Göteborg. Två kollegor vid institutionen i Göteborg, Jan Christensen och Martin Linde, har samlat ett urval av Winbergs texter och försett volymen med ett förord.
Urvalet försöker fånga fyra teman i Winbergs forskning och författarskap: bondesamhället i förändring, arbetarrörelsens historia, regionala kulturmönster och historia som vetenskap. Varje avsnitt omfattar tre till fyra uppsatser. I ett välskrivet förord ger redaktörerna en utmärkt introduktion till historieämnets utveckling i Sverige, och de förhållningssätt den marxistiskt inspirerade Winberg prövade mot subjektiv mentalitetshistoria, postmodernism och reaktionär akademism à la Svante Nordin. Och den historieforskning som bara tuggar teorier, utan empiri, kallade Winberg fyndigt för "anemisk historieskrivning".
Winbergs doktorsavhandling Folkökning och proletarisering från 1975 var både nyskapande och politiskt intressant, med sitt historiematerialistiska perspektiv. Och detta perspektiv återfinns i flera av artiklarna. Det som gör Winberg intressant är den konkreta historiska analysen, ofta med utgångspunkt i frågor som t.ex. varför organiseringen av textilarbetarna var så sen i Marks härad. Ett annat drag i Winbergs artiklar är frågor kring regionala skillnader eller mönster. I den fascinerande uppsatsen "Kyrksamhet och samhällsliv" beskrivs det religiösa mönstret i Älvsborg, en veritabel mosaik, med ett sekulärt område i älvdalen upp till Trollhättan-Vänersborg, med starka statskyrkliga områden i Sjuhäradsbygden och södra Dalsland, samt starkt frikyrkligt områden i Vårgårda-Herrljunga. Och i denna mosaik kom den konservativa schartauanska väckelsen att få betydelse mot slutet av 1800-talet för statskyrkan i kampen mot de framträngande frikyrkorna.
Winbergs texter är spännande och lärorika. Och i tider som vår där postmodernism och konservatism grasserar blir texterna viktiga. Köp och läs!
Recensent: Ulf Karlström
Nader och Simin- en separation
Regi: Asghar Farhadi
I TIDER AV rapportering om vanvård av äldre på vinstdrivande privata vårdboenden kan det vara intressant att få en inblick i hur äldrevård kan se ut i andra delar av världen. Regissören Asghar Farhadi har med Nader och Simin - en separation lyckats göra ett briljant porträtt av den röra, vånda och förtvivlan som kan drabba familjer i kris. Filmen belönades i februari, som första iranska film, med en Oscar i kategorin "Best Foreign Language Film".
Naders pappa har alzheimer. Pappan bor hemma hos Nader, hans fru Simin och deras dotter Termeh. Hans sjukdom har krävt betydande energi av det unga paret. Hustrun som tagit det större ansvaret känner sig inte sedd. Hon vill att familjen ska lämna Iran. Nader motsätter sig detta. Simin bestämmer sig då för att ansöka om skilsmässa men domstolen tycker inte att de åberopade skälen är tillräckliga. Simin lämnar dock hemmet för att flytta hem till sin mamma. För att garantera att pappan får hjälp med den dagliga omvårdnaden anställer Nader hemhjälpen Razieh från de fattigare förorterna. Hon visar sig vara djupt religiös och gravid. En dag kommer Nader hem från arbetet lite tidigare än vanligt och finner att hemhjälpen inte är på plats utan lämnat den sjuke fadern ensam.
Nader och Simin.
Nader och Simin åskådliggör en kavalkad av klyftor, inte enbart mellan herrskap och tjänstefolk, utan också vad gäller skillnader i möjligheter att komma till tals inför myndigheter, samt asymmetriska maktrelationer mellan män och kvinnor och föräldrar och barn. Filmen belyser genom sin mångfacetterade och delvis komplexa berättarstil vad sanning, lojalitet och integritet kan betyda i mänsklig samvaro i allmänhet och i dagens Iran i synnerhet. Förutom goda dialoger är det koreografin och det osagda som talar; gräl bakom dörrar och ljud i fjärran som ger tittaren en möjlighet till känslomässig närvaro.
Recensent: Daniel Hedlund
Mange Man
Serien Mange Man tecknas av Svante Ahlman.
Fler bilder och texter av honom finns på svantesinferno.blogg.se .
Recensent: Svante Ahlman
