Reinfeldt spelar raskortet Hans Isaksson
Syrien - Okända nyheter Olle Josephson
Falskt från Ehrenberg Zoltan Tiroler
Svenska modellen Malena Rydberg
Reepalu och folkrätten Olle Josephson
Klasshat och våldskultur Olle Josephson
Hollandes löften Malena Rydberg
Pirater kräver medborgarlön Björn Nilsson
Reinfeldt spelar raskortet
Reinfeldt har inte haft någon särskilt bra vår. Att frun gick ifrån honom är egentligen inte så mycket att filosofera över - jag skulle själv gjort detsamma. Men opinionsmätningarna, som vi fått i stället för medborgarinflytande, ser inte så bra ut längre. Reinfeldt har visserligen långt större förtroende än han förtjänar, men snart är hans nya copy-katt i S-ledningen i kapp honom, och Alliansen mellan en haj och tre sardiner tappar mark å det märkligaste.
Och så kom för någon månad sedan hans Växjöuttalande, där han som vanligt numera bagatelliserade arbetslösheten, men nu med ett nytt pseudoargument: den drabbar mest, förutom ungdomar och åldringar, något som han kallade icke-etniska svenskar.
Begreppet är klart apokryfiskt. Etnicitet brukar svenska myndigheter låtsas att de inte bryr sig om. Inte sedan början av fyrtiotalet, då Sverige utverkade att vissa invandrare från Hitlertyskland skulle ha ett J stämplat i passet. Icke desto mindre visste alla ju exakt vad vi trodde att det skulle betyda - svartskallar.
Alla politiskt korrekta kommentatorer gick samfällt i taket, utom Jimmy Åkesson som såg sig äntligen bekräftad. Och Aftonbladets Lena Mellin, förstås, vars förhållande till Reinfeldt inte gärna längre kan betraktas som rent platonskt och som tyckte att han "i sak hade rätt".
Det är slående hur dessa kommentatorer (med undantag för den entusiastiske Åkesson) i grunden försvarar Reinfeldt genom att påstå att han "gjort bort sig" genom att "välja en olycklig formulering" eller rent av ha "sluntit med tungan".
Men vad man än kan säga om Reinfeldt så är det inte att han skulle sakna kontroll över de nervbanor som förbinder hjärnbarken med munnen. En man som i snart sex års tid har kunnat föra en klart arbetarfientlig politik och samtidigt kunnat posera som en landsfader för oss alla - och kommit undan med det - vet vad han säger.
Åtminstone borde någon ha dragit parallellen med Frankrike, där Reinfeldts partibroder Sarkozy - visserligen förgäves - försökte att spela ut raskortet. "I sak" handlar det om samma desperata behov hos Reinfeldt och hans nya sekreterare Persson att vända en sviktande opinion genom att vädja till det sämsta hos oss.
Hans Isaksson
Svalget
Ett svalg mellan socialdemokratin och moderaterna uppdagades när Ingvar Carlsson den 28 april 2012 såsom ett klargörande inför arbetarrörelsens högtidsdag, i pressen redovisade hur han, i motsats till moderaterna, med blödande hjärta genomförde den nödvändiga avvecklingen av folkhemmet. Detta förefaller omdömeslöst, när han i stället borde ha sökt akut vård för sina besvär. Man förstår nu plötsligt varför det har blivit så rörigt i EU. Man frågar sig också hur länge denna blödning har pågått och om man lyckats häva den till dags dato.
Leif Stålhammer
Syrien - Okända nyheter
Syrien folk slaktas i vad som alltmer liknar ett inbördeskrig. På annan plats i detta nummer skriver Mathias Cederholm om Syrien och nämner massakern i Houla den 25 maj. Sedan artikeln skrevs har en ny massaker ägt rum i Hama den 6 juni. Frankfurter Allgemeine Zeitung, den högt respekterade konservativa tyska dagstidningen, skriver om massmorden den 7 juni. Terrordåden i Houla menar man har begåtts av sunnimilis som hör till Assads motståndare. De mördade tillhörde Alawi- och shiaminoriteterna, som till stor del stöder Assad. Massmorden i Hama är Frankfurter Allgemeine mer benägen att tillskriva Assadtrogen milis.
Det är en annan bild än den som ges i svenska medier. De har okritiskt anammat västpropagandan och skyller allt enbart på Assad.
Olle Josephson
Falskt från Ehrenberg
I en 120-sidig specialbilaga i sin tidning ETC sågar Johan Ehrenberg Kubas miljösatsningar. Det kan tyckas märkligt att en "miljöprofil" som JE lägger så mycket krut på att attackera Kuba, ett land som skrev in miljöfrågorna i sin grundlag redan i samband med FN:s miljökonferens i Rio 1992. Varför kritisera den "havererade planekonomin" och inte den havererade marknadsekonomin när det gäller miljön?
Det finns inte utrymme här för att räkna upp Kubas alla insatser på miljöområdet. Några exempel: växande skogsarealer som beröms av FAO, allt fler naturskyddsområden, ekologiska odlingar, stadsjordbruk och hållbar turism. För snart tio år sedan inledde man den "Energirevolution" som bland mycket annat gratis bytte alla landets glödlampor mot lågenergidito. Alla hushåll fick dessutom byta hushållsapparater mot energisnåla sådana. Det är sådant som bara en planekonomi kan göra. Denna energirevolution påbörjades långt innan JE började kränga lågenergilampor till en välmående medelklass i Sverige. Det som JE kallar "havererad", kallar andra "Karibiens biologiska kronjuvel".
Åtskilliga böcker har skrivits om Kubas miljösatsningar. Miljöorganisationer från hela världen vallfärdar till ön. Världsnaturfonden WWF framhåller Kuba som det enda landet i världen som är hållbart både vad gäller Human Development Index och ekologiskt fotavtryck. FN-organ berömmer Kubas miljösatsningar gång på gång, och Kuba har tilldelats pris av FN:s miljöprogram.
Med suverän arrogans avfärdar JE allt detta efter sitt första och enda besök på ön. Att han för fram felaktiga siffror erkände han i en debatt på ABF i Stockholm. Hans källhänvisningar är få och tveksamma. En av dem är Oscar Espinosa Chepe. Han återfinns enklast på sin inofficiella arbetsplats, USAs spion- och intressekontor i Havanna. JE säger sig ha pratat med folkrörelser, men kan inte uppge vilka.
JE vill se mer tillväxt, fler prylar, större konsumtion och fler resor på denna lilla planet. Själv står JE för ett entreprenörskap och säljer allt från vindsnurror till väggklockor.
JE:s pläderande för fortsatt tillväxt gör att han kan omfamnas av en marknadsorienterad "vänster". Sin trovärdighet har han skjutit i sank.
(För en genomgång av JE:s argument, se www.svensk-kubanska.se .)
Zoltan Tiroler
Svenska modellen
Rapporten Sveriges socialförsäkringar i jämförande perspektiv, beställd av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen, visar att Sverige rasat i den internationella trygghetsligan. 2005 var den svenska a-kassan näst högst i världen. Fem år senare hade Sverige hamnat en bra bit under snittet inom OECD. Inom sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna har flera länder gått om Sverige, men det är för a-kassans ersättningsnivå som raset varit störst - där ligger Sverige under länder som Belgien, Danmark, Italien, Frankrike, Tyskland och USA.
Den svenska modellen har byggt på att majoriteten av befolkningen har fått någonting för sina skattepengar. Nu har inte ens Medelsvensson fullgott inkomstbortfallsskydd. Författarna till rapporten påpekar också att ett av problemen är att det inte är de som mest behöver tilläggsförsäkringar som har dem eller kan skaffa dem.
Regeringen Reinfeldt talar varmt om den svenska modellen, men efter sex borgerliga år av skattesänkningar är det bara begreppet som finns kvar. Den svenska modellen är Sverige på väg att lämna, säger Joakim Palme, professor i statskunskap och en av författarna.
Malena Rydberg
Reepalu och folkrätten
Malmös Ilmar Reepalu har gjort ett par oklara uttalanden. De är inte antisemitiska, men röjer nog bristande insikt i vad som kan tolkas som antisemitism. Obamaregeringens särskilda rådgivare om antisemitism, Hannah Rosenthal, reste därför till Sverige, utan inbjudan. Hon sammanträffade med Reepalu och integrationsminister Ullenhag och uttalade sig sedan fördömande om antisemitismen i Malmö.
En häpnadsväckande form av utrikespolitik. Ska den svenska regeringen skicka sin rådgivare i jämställdhetsfrågor till USA:s bibelbälte för att träffa diverse borgmästare och uttala sitt avståndstagande från deras kvinnosyn och familjepolitik?
Nej, det ska den inte. I stället borde den fördöma denna uppenbara inblandning i mycket typiska inre angelägenheter. Att nästan ingen rest den frågan efter Rosentahls besök vittnar om förfallet för enkla folkrättsliga principer i svensk politik.
Olle Josephson
Klasshat och våldskultur
Våren har kännetecknats av klargörande kulturdebatt. Insiktsfulla kritiker har fått oss att förstå hur farligt det är att i så kallade litterära verk ge uttryck för personlig illvilja, våldstendenser och till och med klasshat. Vart tar respekten för individen vägen?
Debatten har gett resultat. Regeringen har utsett en kommission under ledning av den finkänsliga litteraturälskaren Jens Liljedotter att genomföra en så kallad kanonrevision. Kulturarvet måste ju vidareföra rätt värdegrund.
Kommissionen arbetar sig igenom skolantologierna och har nu hunnit till Frödings "Den gamla goda tiden". Inte bra! Läs här:
"Min käring har svälten knäckt/min dotter är brukets skarn/ förvaltaren själv är släkt/ med stackarens första barn. Han eldar oss helvetet hett/med rapp och med knytnävsslag/han får allt ett vitglött spett/ i nacken en vacker dag."
Socialhistorisk forskning visar att 1800-talets bruksarbetare hade förhållandevis god levnadsstandard, och det är inte förenligt med mänskliga rättigheter att köra spett i nacken på arbetsledare - de är också människor. Man har alltså reviderat:
Min hustru mumsar på knäck,
min dotter på havreflarn,
förvaltaren bjuder så käck
och slår volter för brukets barn.
Han grubblar på och rätt,
och på frågor av känsligt slag;
att hålla på god etikett,
är det högsta estetiska lag?
Vilka konstnärliga framsteg följer inte av intelligent kulturdebatt!
Olle Josephson
Hollandes löften
Med 51,68 procent mot Sarkozys 48,32 procent segrade Francois Hollande i det franska presidentvalet. En klar majoritet bland de unga, tjänstemännen och arbetarna röstade på honom. Sarkozy vann småföretagarnas och de äldres stöd.
I jämförelse med de svenska socialdemokraternas förslag framstår Hollandes program som radikalt. Några axplock:
Posten, järnvägen och elbolaget där staten är majoritetsägare stannar i offentlig ägo. EU ska utarbeta ett direktiv för att skydda offentliga välfärdstjänster. En offentlig investeringsbank ska etableras för att bl.a. stödja en ekologisk omställning. Skatten på bankvinster ska höjas med 15 procent. I offentliga företag begränsas lönespridningen till 1:20. I undervisningssektorn skapas 60Â 000 nya jobb. Fram till 2025 ska kärnkraftens andel av elproduktionen sänkas, och bokmomsen ska ner till 5,5 procent. Omedelbar truppreträtt av franska soldater från Afghanistan vid slutet av 2012 och erkännande av Palestina som stat. Skattelättnader för de rikaste hushållen och de största företagen återtas.
Hur ska detta program kunna förverkligas? Frågan kvarstår. Hollande och hans socialister är varma anhängare av EU och euron. Hur går deras politiska program ihop med den nya så kallade stabilitetspakten? Visst kan socialisternas seger inge lite moraliskt mod. Men frågorna förblir hängande i luften.
Malena Rydberg
Pirater kräver medborgarlön
I Sverige är Piratpartiet mest en krumelur i den politiska marginalen. I Tyskland har motsvarande parti vunnit stora framgångar i flera delstatsval.
Förklaringen till det kan vara att många är trötta på de gamla partierna, men att tysk-piraterna också har modet/fräckheten att ta upp paroller som vänstern och de gröna tidigare rest men numera kastat bort. På partiets hemsida kan man finna följande intressanta krav: lägstalön och medborgarlön enligt förslag som skall underställas folket i omröstning, en grundinkomst utan krav på motprestationer som skall ge möjlighet till individuell utveckling för alla, begränsning av bemanningsföretagens verksamhet och bättre lön till tillfällighetsarbetarna. Formuleringen att en säker grundinkomst bör ses som en del av samhällets infrastruktur är intressant.
De tyska piraterna är helt klara över, skriver de, att genomförandet av det här kommer att betyda ett helt nytt sätt för samhället att tänka. Medborgarna måste med i arbetet för förändring. Vilka tänker i de banorna i Sverige? Birger Schlaug ligger väl närmast till hands, och han är ju före detta politiker numera. Men röjer tyskarna väg, kanske debatten åter kommer igång även i Sverige.
En provisorisk översättning till svenska av några punkter i de tyska piraternas ekonomiska program finns här:
tysk piratekonomi del 1 , del 2 och http://bjornbrum.blogspot.se/2012/05/tysk-piratekonomi-del-tre.html del 3}.
Björn Nilsson
Gunnar Bylin
Gunnar Bylin har avlidit efter en kort tids sjukdom vid 72 års ålder. Gunnar var en av dem som från mitten av sextiotalet bar upp och radikaliserade Clarté, vars ordförande han en tid var.
Då brytningen inom det gamla SKP blev manifest 1967 bildades Kommunistiska Förbundet Marxistleninisterna (KFML), där förutom oppositionella partimedlemmar framför allt yngre aktivister inom FNL-rörelsen och Clarté bildade kärnan. Gunnar blev snart KFML:s ordförande. Han var en av få svenskar som fick träffa Mao Zedong.
Gunnar lämnade tyvärr den revolutionära rörelsen under sjuttiotalet. Till detta bidrog sannolikt starka personliga skäl, vilket i samband med alltför mycket splittring och ofta osaklig kritik gjorde att han inte orkade fortsätta i rörelsen. Han förblev en merendels passiv, men dock radikal och kände uppenbarligen inget behov av att be borgarklassen om ursäkt för detta, eller att baktala sin gamla organisation.
Gunnar var hela tiden en duktig akademiker och respekterad inom sitt ämne. Han blev docent och specialist på allergisjukdomar samt överläkare vid Karolinska universitetssjukhuset.
Han var för många av sina gamla kamrater, men även för sina kollegor och studenter, ett föredöme vad gäller arbetsstil och principfasthet.
Hans Isaksson, Sköld Peter Matthis, Victoria Strand
Hans Isaksson
