EU:s kris kan förstås som en oundviklig följd av den nyliberala politiken efter Maastricht. Men perspektiv kan göras längre. På 1970-talet gick efterkrigstidens tillväxtekonomi under. Finanskapitalet tog över. Benny Andersson har läst den "i särklass intressantaste analysen" av den nyliberala epoken.

Under första hälften av 1970-talet tog efterkrigstidens reformistiska skördetid slut. Tillväxten stagnerade och inflationen sköt ny fart. I dokumentären om Olof Palme skildras dessa år och de som följde som en grekisk tragedi. Hjälten går under eftersom ödet, i form av ekonomisk nödvändighet, inte längre tillåter de drömmar om välfärd och jämlikhet som han personifierar. Vi får följa hans fåfänga försök att resa sig mot detta öde, hans stigande vilsenhet, frustration och så slutligen, mordet.

Det är gripande, men också mystifierande och delvis förljuget. Ty som de franska ekonomerna Gérard Duménil och Dominique Lévy övertygande visar i sin bok The Crisis of Neoliberalism (2011), så fanns det inget öde. Det fanns bara en härskande klass som insett att den tekniska och sociala utvecklingen hade gjort det möjligt för dem att frigöra sig från ett klassamarbete de upplevde som alltmer kvävande.

På det ekonomiska planet var nyliberalismen ett resultat av storkapitalets jakt på maximal inkomst och de handlingsmönster och strategier som följde av den. På det politiska planet däremot, när det gällde att övertyga vacklande politiker och en klentrogen allmänhet, framställdes eftergifterna för denna strävan som en nödvändig följd av den moderna, globaliserade ekonomins utveckling. De akademiska ekonomerna utgjorde spjutspetsen i detta illusionsmakeri. Olof Palme stretade emot, men fann ingen väg bortom illusionen. Det gör inte hans och det reformistiska projektets tragedi mindre, bara mindre ödesbunden.

Tillfälliga faktorer som stigande oljepriser spelade en viss roll, men den grundläggande orsaken till 1970-talets kris var profitkvotens fall. Efter att i tre årtionden ha legat stabil på höga nivåer började profitkvoten i de utvecklade kapitalistiska länderna ånyo att sjunka i mitten av 1960-talet. Enligt Duménil och Lévy berodde fallet huvudsakligen på avtagande produktivitet hos det fasta kapitalet. Det vill säga, den teknik och det sätt att organisera produktionsprocessen som hade legat bakom efterkrigstidens tillväxt och välståndsökning hade uttömt sina möjligheter. Fortsatta produktivitetsökningar på denna tekniska och organisatoriska grund kunde i allt mindre utsträckning åstadkommas inom det rådande klassamarbetets ramar. En stigande våg av strejker visade att arbetarklassen inte godvilligt skulle foga sig i att morötterna byttes mot piskan. Alltså gällde det att finna nya vägar.

Samtidigt hade tekniska och sociala förändringar skapat nya möjligheter. Utvecklingen i den tredje världen och kommunikationsteknikens framsteg gjorde det möjligt att lokalisera ut produktion till låglöneländer. Därigenom skulle man kunna höja vinsterna, samtidigt som man ökade pressen nedåt på lönerna i det egna landet. USA:s underskott i betalningsbalansen och växande behov av lån skapade en internationell finansmarknad där möjligheterna till lönsamma affärer ökade väsentligt när USA och Storbritannien i slutet av 1970-talet införde en extrem högräntepolitik. Efterkrigstidens lågräntepolitik hade missgynnat innehavarna av finansiellt kapital, men gynnat industrin som kunde låna till låga kostnader. Det sena sjuttiotalets räntechock vände upp och ner på dessa förhållanden.

För att kunna utnyttja dessa möjligheter måste man få politikerna att avskaffa de regleringar som hade begränsat kapitalets frihet under större delen av efterkrigstiden. Det rörde sig dels om de handels- och valutaregleringar som skyddade de nationella ekonomierna och gjorde det lättare för staterna att i någon mån styra dem. Och dels om den reglerade finansmarknad som tvingade de finansiella institutionerna att hålla nivån på de egna vinsterna på förhållandevis låga nivåer och att låta industrins behov av billigt investeringskapital bestämma verksamhetens inriktning. Det sena sjuttiotalets och det följande decenniets historia är historien om hur kapitalet genom allt intensivare framstötar lyckas driva igenom dessa avregleringar. Följden blev allt mäktigare och allt mer lönsamma finansiella institutioner och en alltmer globaliserad ekonomi, där arbetare i USA och Europa utsätts för konkurrens från låglöneproducenter i den tredje världen.

Samtidigt utvecklades en ny regim för styrning av företagen. Den kännetecknas av skärpt utsugning av arbetskraften och av att vinsterna plockas ut som utdelningar, bonusar och löner, i stället för att stanna kvar och återinvesteras. De snabbt ökande lönerna och bonusarna hade som syfte att driva igenom nya mål för verksamheten. I stället för att som tidigare prioritera investeringar och långsiktig tillväxt, gällde det nu att på kortast möjliga sikt maximera företagens värde på aktiemarknaden ("shareholder-value").

De finansiella institutionernas alltmer ohämmade jakt på höga vinster och inkomster spred sig till industrin, där de ökade kraven än mer på kortsiktig lönsamhet och stora aktieutdelningar. Verksamheter som inte maximerade lönsamheten på ettårsbasis riskerade att få mindre resurser, eller att helt läggas ner. Riskkapitalbolag med företagsslakt för lånade pengar som affärsidé växte fram överallt och skar guld med täljkniv till sina ägare.

I de ekonomiska teorier man stödde sig på skulle de nya målen för företagen leda till effektivare resursallokering. Vinsterna skulle delas ut till aktieägarna och återinvesteras i företag som har framtiden för sig. Ekonomer och politiker talade luddigt om att USA och Europa stod inför ett "paradigmskifte", där det gällde att satsa på tjänster och "kunskapsindustri". I verkligheten försvann pengarna i finansiella luftaffärer och i en överklassens konsumtionsfest som saknar motstycke i historien.

Den nyliberala epoken beskrivs ofta som en återgång till en oreglerad marknadsekonomi och en parallell försvagning av efterkrigstidens starka stater. På motsvarande sätt definieras den nyliberala ideologin som tro på den fria marknaden och misstro mot alla former av ekonomisk planering. Det stämmer emellertid dåligt med verkligheten. Avregleringen har bara omfattat de områden som mest har gynnat en ökning av kapitalistklassens makt och inkomster. Den har dessutom genomförts med hjälp av politiska reformer från statsapparater som fortsatt att stärka sin makt. Makrostyrningen av ekonomierna som infördes efter Keynes omvälvning av nationalekonomin har inte heller kastats på sophögen. Den har bara använts för andra politiska målsättningar. Duménil och Lévy definierar därför inte nyliberalismen i strikt ekonomiska, utan i sociala termer. De ser den som en ny form för den härskande klassens hegemoni, där kapitalistklassen har återupprättat den makt och de inkomster den hade före den stora klasskompromissen på 1930-talet. Eftersom kapitalisternas återtagna fulla kontroll av de finansiella institutionerna spelar en avgörande roll, betecknar de denna nya ordning som en form av finansiell hegemoni (den andra under 1900-talet, som vi kommer att se).

En alternativ analys som är vanlig bland marxister förklarar både sjuttiotalskrisen och efterföljande nyliberala decennier av sackande tillväxt med överproduktion. I Robert Brenners version (The Economics of Global Turbulence, 2005) beror överproduktionen och det åtföljande fallet i profitkvot på en allt mer skärpt konkurrens som blev akut när krigets förlorarländer, Tyskland och Japan, i slutet av 1960-talet hade återvunnit sin ekonomiska styrka. Den skärpta konkurrensen ledde, enligt Brenner, till överproduktion därför att de kapitalister som redan investerat stora summor i anläggningar som inte var tillräckligt konkurrenskraftiga sänkte priserna och fortsatte att driva dessa hellre än att lägga ner dem. Följden blev sjunkande profitkvoter.

Duménil och Lévy håller inte med om den analysen. Trots att konkurrensen skärptes än mer i och med den snabbt ökande exporten från låglöneländer i den tredje världen, återhämtade sig profitkvoten à la Marx, dvs. före skatter, utdelningar och andra utbetalningar, delvis under den nyliberala eran mellan 1980 och 2007. Detta berodde både på effekterna av billig import från låglöneländer och stigande produktivitet hos det fasta kapitalet. Dessutom är det först när profitkvoten à la Marx kompletteras med effekterna av företagsbeskattning, aktieutdelningar och andra utbetalningar som den påverkar företagens investeringar. Profitkvoten efter skatt återhämtade sig helt. Alltså fanns möjligheten att upprätthålla efterkrigstidens höga investeringstakt.

Men för att förstå de mekanismer som bestämmer företagens investeringar måste man anlägga ett bredare perspektiv. Under efterkrigstidens klassamarbetsdecennier prioriterade företagsledningarna den långsiktiga tillväxten; aktieutdelningarna hölls låga och större delen av vinsten återinvesterades. Dessutom finansierade man ofta nyinvesteringar genom lån som tillhandahölls för en billig penning av de finansiella institutionerna. Under den nyliberala eran är företagsledningarnas viktigaste mål att maximera företagens värde på aktiemarknaden. Därför betalar man ut så stora aktieutdelningar som möjligt och använder ofta delar av vinsten till att köpa tillbaka egna aktier (vilket höjer värdet på de aktier som återstår).

En följd av denna ordning är att det har blivit mindre vanligt att företag väljer att låna för att göra nyinvesteringar. De investeringar som görs betalas med företagens egna vinster. Under sådana förhållanden är det den vinst som företagen har kvar efter alla utbetalningar som bestämmer investeringstakten. I motsats till de övriga måtten uppvisar den profitkvot som företagen har kvar efter utbetalningar till aktieägare och företagsledningar ett mycket dramatiskt fall under den nyliberala eran. Om man betraktar investeringarnas utveckling så finner man ett lika brant fall och att de båda kurvorna löper nästan parallellt. Det var således inte av brist på pengar som företagen skar ner på investeringarna, utan för att de valde att betala ut dem till ägare och företagsledningar i form av aktieutdelningar, bonusar och höga löner.

Den andra viktiga följden av den nyliberala ordningen, finanssektorns expansion, sägs ofta vara en följd av underkonsumtion. Det vill säga att stagnerande realinkomster hos breda befolkningsskikt har fått marknaderna att växa långsammare. Det skulle i sin tur ha lett till att de tillverkande företagen har fått brist på lönsamma investeringsmöjligheter. Finansiell verksamhet är då det alternativ som återstår för kapitalister som vill investera sina pengar med bibehållen eller ökad vinst.

Överproduktionsteoretiker som Brenner, Harvey, Wallerstein och Arrighi delar den analysen. De förklarar de stagnerande reallönerna med den press på lönerna som orsakas av överproduktion och fallande profitkvot. Förklaringsmodellen förekommer emellertid också bland marxistiska ekonomer som förnekar att den nyliberala epoken utmärks av överproduktion.

Men om man betraktar inkomsternas utveckling i USA så finner man ingen eftersläpning av löner och köpkraft. Där har lönernas andel av den totala samhällsinkomsten legat stabilt kring 72 procent ända sedan början på 1950-talet. Visserligen fick 95 procent av USA:s befolkning se sin reallön stagnera från 1975 och framåt, men detta uppvägdes mer än väl av de enorma löneökningar som de rikaste fem procenten roffade åt sig. Enligt Keynes och andra ekonomer borde denna snedfördelning visa sig i minskad total konsumtion, eftersom de rika antas vara mer benägna att spara delar av sin inkomst. Men inte heller det tycks stämma för den nyliberala eran. Mellan det andra världskriget och 1980 pendlade den genomsnittliga sparkvoten i USA kring nio procent. Därefter sjönk den till nästan noll. De tidigare spararna ( den rikaste delen av befolkningen) slutade alltså spara. I USA låg konsumtionens andel av BNP kring 62 procent mellan 1952 och 1980. År 2001 hade andelen ökat till drygt 70 procent. I pengar räknat är det en enorm ökning på bara tjugo år, särskilt som större delen förklaras av ändrade konsumtionsmönster hos de rikaste fem procenten av befolkningen.

Duménil och Lévy ser därför inte finanssektorns ansvällning som en följd av underkonsumtion, utan som ett resultat av kapitalistklassens ökande makt. Det är en ny fas av finansiell hegemoni.

Den nyliberala erans två viktigaste konsekvenser är framväxten av en svällande finanssektor och en avstannande kapitalackumulation, men ingen av dessa utgör orsak till den andra. Däremot påverkar de varandra i ett komplicerat samspel som måste analyseras om man ska förstå den kris för den nyliberala ordningen som bröt ut 2007-2008.

Enligt Duménil och Lévy skulle en kris ha kommit förr eller senare på grund av de allmänna tendenser som jag hittills har pekat på. Men det som fick krisen att inträffa i verkligheten var tendenser som i särskilt hög grad utmärker den amerikanska ekonomin (avstannande kapitalackumulation) och som i vissa fall är specifika för den (ett handelsunderskott och en skuldsättning som tillåtits växa över alla gränser). Eftersom den nyliberala ordningens ursprungsland är USA och eftersom detta land spelar en dominerande roll i världsekonomin, bör man tala om nyliberalismen som en ordning under USA:s hegemoni. Utan denna hegemoni, som bland annat visar sig i dollarns särställning som världsvaluta, hade varken det amerikanska handelsunderskottet eller skuldsättningen gentemot utlandet kunnat fortsätta att växa utan reaktioner från resten av världen.

Krisen utlöstes av sammanbrottet för den finansiella spekulationsbubbla som hade skapats av den amerikanska centralbankens lågräntepolitik och en sanslös expansion av krediter till bostäder mellan åren 2001 och 2007. Efterkrigstidens låga räntor befordrade kapitalackumulation och tillväxt, eftersom företagen prioriterade dessa mål. Därtill var samhällets skuldsättning låg och finanssektorn både reglerad och begränsad. Ingen av dessa förutsättningar förelåg i början av 2000-talet. Företagens mål var andra, skuldsättningen enorm, finanssektorn oreglerad och uppsvälld. I den situationen ledde lågräntepolitiken till våldsamma prisstegringar på bostäder och till att krediterna till denna sektor expanderade långt över vad låntagarnas betalningsförmåga kunde förmodas klara.

Det korn av sanning som finns i underkonsumtionsteorin är att denna expansion bars upp av de 95 procent av befolkningen som hade fått se sin reallön stagnera under den nyliberala eran. För att utnämna underkonsumtion till kreditexpansionens orsak måste man emellertid visa att den var en följd av de 95 procentens stagnerande reallöner. Men utan finanssektorns glupande jakt på höga inkomster och nästan obegränsade frihet att packa om och sälja vidare lån av allt tvivelaktigare kvalitet, och utan centralbankens lågräntepolitik som syftade till att underlätta denna kreditexpansion, hade både lånefest och spekulationsbubbla uteblivit.

För att undvika depression var det visserligen nödvändigt att stimulera konsumtionen efter kraschen för it-bubblan i början av 2000-talet. Men storleken på de stimuli som ansågs nödvändiga och på den kreditexpansion de ledde till berodde på USA:s stora handelsunderskott. När allt större andelar av konsumtionen utgörs av varor som produceras utomlands måste man ta i så att byxorna nästan spricker när ekonomin hotar att halka ner i depression. Den här gången sprack byxorna, med konsekvenser som fortfarande präglar världen vi lever i.

Men inte ens om man tar hänsyn till samtliga de bidragande orsaker jag har nämnt kan man dra slutsatsen att politiken som förde till krisen var nödvändig. Den amerikanska regeringen hade kunnat välja att stimulera ekonomin genom federala underskott och ökade bidrag till sjukvård, pensioner, skolor osv. Det var inte ekonomiska skäl som gjorde ett sådant val omöjligt, utan rådande politiska maktförhållanden.

Duménil och Lévy skiljer mellan två slags kapitalistiska kriser. Profitkriser, som inträffar när profitkvoten sjunker på grund av en eller flera av följande orsaker: skärpt konkurrens (överproduktion), profitkvotens allmänna tendens att falla, och/eller att en viss sorts teknik har uttömt sina möjligheter. Och finanskriser som inträffar efter en period av finansiell hegemoni, när kapitalisternas jakt på höga inkomster har fått alltför fria tyglar. Krisen i slutet av 1800-talet och den som bröt ut i början av 1970-talet var profitkriser, depressionen i början av 1930-talet och den kris för den nyliberala ordningen som bröt ut 2007-2008 var finanskriser. Hittills har kapitalismen lyckats svara på de profitkriser som inträffat genom att reorganisera sig. Genom att utveckla nya institutioner som gjort det möjligt att använda och vidareutveckla ny teknik, eller att få ut mer av anläggningar som redan finns, har kapitalistklassen lyckats få profitkvoten att stiga på nytt efter varje period av fall. Mönstret avspeglar sig tydligt i den studie Duménil och Lévy har gjort över profitkvotens utveckling i den amerikanska ekonomin från inbördeskriget fram till vår tid (se diagram).

Enligt Marx är kapitalismens grundläggande motsättning den som råder mellan å ena sidan produktivkrafternas alltmer sociala karaktär och å andra sidan det privata ägande och kontroll av dessa produktivkrafter som utmärker produktionsförhållandena. Det sena 1800-talets profitkris, som främst visade sig som en allt mer destruktiv priskonkurrens, var en följd av denna grundläggande motsättning. Företagen var för små och satt fast i en föråldrad produktionsteknik. Konkurrensen tog sig därför inte i tillräcklig grad uttryck i investeringar i ny teknik, utan i priskonkurrens. För att fullt ut kunna utnyttja de tekniska innovationer som höll på att göra industriell produktion långt mer storskalig, invecklad och dyr än vad den tidigare hade varit, var det nödvändigt att utveckla nya institutioner. De viktigaste var bankerna (som samarbetade nära med den nya storindustrin och möjliggjorde finansiering av stora och långsiktiga investeringar), aktiebolagen och framväxten av professionella företagsledningar. Andra förändringar av samma slag var den tayloristiska arbetsdelningen (som kom något senare) och makrostyrningen av de nationella ekonomierna (som infördes på 1930-talet efter Keynes revolution av det ekonomiska tänkandet). Effekten av dessa förändringar var att profitkvoten åter började stiga och, med ett kortvarigt fall under 1930-talskrisen, fortsatte att göra det ända fram till slutet av 1960-talet.

En annan effekt var att de kapitalistiska ägarna, som tidigare själva hade ägt och kontrollerat sina företag, nu fjärmades ifrån dem. Genom banker och aktiebolag kollektiviserades ägandet, genom de professionella företagsledningarna fjärmades ägandet från den dagliga driften av företagen. Det fick till följd att kapitalisternas roll som förvaltare av företagen, med ett särskilt ansvar för sitt eller sina företags väl och ve, långsamt underminerades.

Enligt Duménil och Lévy kunde de professionella företagsledningarna, i allians med grupper inom statsapparaten och arbetarklassen, tillfälligt fylla detta tomrum sedan kapitalismens första finansiella hegemoni hade utmynnat i den stora depressionen i början av 1930-talet. Därmed kunde företag och välstånd utvecklas i ett produktivt samspel som varade ända till början av 1970-talet, då ännu en profitkris bröt ut. I efterspelet till den krisen lyckades kapitalistklassen, genom löften om höga inkomster och bonusar, vinna över företagsledningarnas toppskikt. Arbetarklassen som var politiskt försvagad av reformismens mångåriga dominans blev sittande med Svarte Petter. Denna nya allians resulterade i en (andra) epok av finansiell hegemoni, som i viktiga avseenden skiljer sig från tidigare epoker under kapitalismen.

Kapitalismens första epok av finansiell hegemoni och den följande klassamarbetsperioden kännetecknades båda av en enorm utveckling av produktivkrafterna. Men under den nuvarande nyliberala epoken har denna utveckling saktat av. Nyliberalismens institutionella innovationer är mer inriktade på att öka mervärdeuttaget ur de befintliga företagen och produktionsteknikerna än av att utveckla eller ersätta dem med nya. Visserligen utvecklades it-tekniken. Men i en omgivning som lågprioriterade långsiktiga investeringar till förmån för höga aktieutdelningar kunde den inte få tillräcklig jordmån för att vända utvecklingen. I stället fick vi en it-bubbla, som sprack vid millennieskiftet. Forskningsintensiva branscher som läkemedel har mer eller mindre slaktats. Samtidigt som behoven av ny produktionsteknik och nya tekniskt avancerade produkter växer inom områden som kommunikationer, energiförsörjning och miljövård ägnar sig betydande delar av industrin och realekonomin åt att bygga om kök och badrum åt överklassen och det som fortfarande finns kvar av medelklassen.

Så här långt bygger Duménils och Lévys analys på ett gediget faktaunderlag och jag har inga avgörande invändningar mot den. Problemet, som jag anser kräva mer analys, är när de utnämner företagsledningarnas och, eventuellt, förvaltningsbyråkratins toppskikt till en egen klass (det är oklart huruvida den sistnämnda gruppen ingår). Deras argument för det är dels empiriska - att de enorma lönerna och bonusarna till denna grupp, som de redovisar i sitt faktamaterial, måste ses som en del av det samlade mervärdet. De "ryms" inte inom den klassiska marxistiska klassanalysen, där de förklaras som lön för kvalificerat arbete.

Men de har också teoretiska skäl som de bara snuddar vid i sin bok. Kapitalismens socialisering av produktionsprocessen sägs ha skapat en historiskt ny källa till klassmotsättningar - organisationen av arbetet. Tillsammans med filosofen Jaques Bidet har Gérard Duménil skrivit en bok, Altermarxisme: Un autre marxisme pour un autre monde, där de utvecklar argumenten för det, samtidigt som de kritiserar Marx för att ha missförstått denna aspekt av den framväxande kapitalismen. Utrymmet tillåter inte en diskussion av deras mycket tänkvärda bok. Om de har rätt, skulle det lösa problemet med analysen av Sovjetunionen och andra föregivet socialistiska stater där företagsledningar och statsbyråkrati tycks ha utvecklats till en ny härskande klass. En del av deras argument påminner för övrigt om dem Charles Bettelheim kom fram till på 1970-talet i sina försök att förstå utvecklingen i Sovjet och Kina, framför allt hans distinktion mellan ägande och det mer grundläggande tillägnelse (ungefär kontroll) av produktionsmedlen och bådas betydelse som grund för klasskillnader.

Det finns ett nära sammanhang mellan Duménils och Lévys tes att företagsledningarna och - eventuellt - förvaltningsbyråkratins toppskikt utgör en egen klass och deras statiska bild av kapitalistklassen. Den sistnämndas målsättning sägs vara att maximera sina inkomster och dess perspektiv beskrivs som kortsiktigt. Kanske anser de att detta är en följd av kapitalismens utveckling, som har inneburit att kapitalisterna mer och mer har avskiljts från den direkta ledningen och förvaltandet av företagen. Den långsiktighet som har varit en förutsättning för perioderna av utveckling av produktivkrafterna ses som ett resultat av att andra klasser (företagsledningar, statsbyråkrati och arbetarklass) tillfälligt har lyckats gå samman och bryta kapitalistklassens hegemoni.

Men varför skulle man inte kunna förklara dessa perioder med kunskapsutveckling och fraktionskamp inom kapitalistklassen? Det vill säga att vissa skikt inom den, beroende på arten av deras relation till produktionen, inser att det ligger i deras långsiktiga intresse att göra kompromisser och avkall på jakten på kortsiktig maxprofit. Eller - om tesen om företagsledningarna som egen klass är korrekt - som ett resultat av denna fraktionskamp inom kapitalistklassen och en kompromiss med företagsledningar och arbetarklass?¹

Invändningen blir än mer relevant när man tar del av Duménils och Lévys avslutande funderingar om framtiden. I sin analys har de visat hur den amerikanska kapitalistklassens jakt på höga vinster och den globaliserade ordning det har fört till har undergrävt den nationella ekonomi som dess makt ursprungligen spirade ur, samtidigt som den också har försvagat dess internationella ställning. Om den nyliberala ordningen får fortsätta att gälla, kommer den amerikanska imperialismens hegemoni i världspolitiken inte att kunna bevaras. Med vissa mindre modifikationer gäller samma analys även för de europeiska staterna och EU.

En avgörande fråga sägs vara vilken roll nationalismen kommer att spela. Kommer grupper inom den härskande klassen som motsätter sig en fortsatt försvagning av den nationella ekonomin och det egna imperiet att vända sig emot den nyliberala ordningen? Duménil och Lévy anser att den chansen är störst i USA, men avsevärt mindre i Europa som de spår kommer att fortsätta vara ett allt mer tynande sista fäste för nyliberalismen. En annan viktig fråga är vad som kommer att hända i det som förr kallades den tredje världen. Fortsätter de härskande klasserna i länder som Kina, Ryssland, Indien och Brasilien utvecklingen mot en nyliberal ordning, eller slår de in på mer innovativa vägar?

Om den nyliberala ordningen ska brytas, är det troligaste scenariot, enligt Duménil och Lévy, att företagsledningarnas toppskikt tilltvingar sig hegemonin i den rådande alliansen mellan dem och kapitalisklassen (som sägs ha hegemonin under nyliberalismen). Den stora skillnaden mellan en sådan ordning och den allians till vänster mellan företagsledningar och arbetarklass som rådde under efterkrigstiden är att välfärdspolitiken skulle utebli. Däremot skulle de härskande klassernas enorma inkomster, särskilt de som härrör ur finansiella luftaffärer, begränsas. En fortsättning av den nuvarande utvecklingen med fortsatt ekonomisk och politisk nedgång som följd sägs dock vara minst lika sannolik, åtminstone för USA:s och Europas del. En upprepning av efterkrigstidens allians mellan företagsledningar och arbetarklass kan förstås inte uteslutas, men ter sig inte sannolik.

Än en gång är problemet med deras intressanta prognos att de inte försöker grunda sina hypoteser i en analys av de olika kapitalistklassernas och fraktionernas ekonomiska ställning och intressen. I stället framställs kapitalistklassen som statisk och enhetlig. Men det är till exempel uppenbart att kapitalistklasserna i USA och Storbritannien med deras starka ställning för finanskapitalet skiljer sig från motsvarigheterna i länder som Tyskland, där den härskande klassen fortfarande bygger största delen av sin makt på inkomsterna från tillverkningsindustrin. Detta gäller i än högre grad för de härskande klasserna i den forna tredje världens stater, där kontrollen av staten och statens inflytande över ekonomin har varit avgörande för att hålla utländska imperialister i schack och därmed för den egna ekonomiska utvecklingen. En fortsatt utveckling mot en nyliberal ordning skulle innebära att de härskande i dessa länder, i jakten på maximala egna inkomster, ger upp det statliga inflytandet och därmed undergräver det egna landets fortsatta ekonomiska utveckling. De skulle såga av den gren de hittills har suttit på.

Trots dessa invändningar är Duménils och Lévys bok den i särklass mest intressanta och framför allt den mest empiriskt underbyggda analys av den nyliberala epoken som jag har läst. Den har särskild relevans för de politiker och människor i gemen som talar om sin kärlek till näringslivet och tycks tro att det är detsamma som att inse vikten av att stärka realekonomin genom tillväxt, innovationer och forskning. Bokens viktigaste slutsats är att en sådan kärlek inte på länge har varit besvarad. -