Det går bakåt för svensk arbetarklass och arbetarrörelse. Men det går framåt för svensk arbetarlitteratur. Den kan vara stark i dag tack vare traditionen från i går, och den kan bidra till den politiska kampen.

Vilken politisk potential har dagens arbetarlitteratur? Var den större för arbetarlitteraturen i mitten av 1900-talet? Ska man ta den diskussionen på allvar, är begreppet taleposition en bra utgångspunkt. Man kan hitta det i boken Mellem storpolitik og værkstedsgulv: den danske arbejder - før, under og efter den kolde krig (Köpenhamn 2004). Där gör den danske antropologen Niels Jul Nielsen en intressant analys av den västeuropeiska arbetarklassens ställning i politiken under efterkrigstiden.

En av Jul Nielsens viktigaste teser är, i korta ordalag, följande: Under efterkrigstiden betraktade västmakterna den västeuropeiska arbetarklassen som en nyckelaktör i kampen mellan kapitalism och kommunism. Om arbetarna förfördes av locktonerna från Moskva, menade man, skulle fronten mellan stormaktsblocken inte längre gå längs järnridån, utan rakt genom de kapitalistiska staterna. För att förhindra det gjorde man en rad politiska eftergifter gentemot arbetarklassen; den viktigaste var uppbygget av de europeiska välfärdsstaterna.

Ett viktigt resultat av idén om arbetarklassen som en geopolitisk nyckelaktör var att det på politikens område uppstod en särskild taleposition, från vilken det var möjligt att formulera politiska krav i egenskap av arbetare, en position som dock försvunnit efter Sovjetunionens sammanbrott och kapitalismens globalisering: "Den taleposition som tidigare var förknippad med att vara 'arbetare' - med den implicita betydelsen att man var arbetare-med-potential-till- en större-mobilisering - är nästan försvunnen" (s. 325).

Idén om att arbetarens taleposition försvunnit från politiken - eller åtminstone försvagats avsevärt - finner man även hos en rad andra kulturteoretiker. Ledande amerikanska namn som Nancy Fraser och Walter Benn Michaels menar exempelvis att vår tids dominerande politiska tänkande inte lämnar mycket utrymme för kritik av de klassorättvisor som präglar det kapitalistiska samhället.¹ I stället dominerar 'identitetspolitiska' frågeställningar. I egenskap av kvinna, homosexuell, invandrare etc. är det i allra högsta grad möjligt att kritisera patriarkala strukturer, homofobi, rasism med mera och att få gehör för denna kritik. Men den som i egenskap av att vara arbetare kritiserar den kapitalistiska exploateringen av merarbete blir för det mesta ignorerad.

På ett område verkar det dock råda andra förhållanden än de som beskrivs av Jul Nielsen, Fraser och Michaels. I den svenska samtidslitteraturen är arbetarklassen ett hett ämne. Det gäller åtminstone i jämförelse med hur det ser ut på de politiska arenorna. Under senare år har ju en rad litterära verk som skildrar och kritiserar de orättvisor som arbetarklassen utsätts för fått stor uppmärksamhet från såväl kritiker som den läsande allmänheten. Bland de mest kända finns prosaverk som Åsa Linderborgs Mig äger ingen, Susanna Alakoskis Svinalängorna, Kristian Lundbergs Yarden och Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland. Men man kan också notera att arbetarklassen och dess förhållanden är ytterst närvarande hos poeter som Johan Jönsson, Emil Boss och Jenny Wrangborg. Till detta kommer att den arbetarklasskildrande litteraturen vid upprepade tillfällen debatterats på kultursidorna, och att frågor om litteratur och klass allt mer intresserar litteraturvetenskaplig forskning.

Den arbetarklassens taleposition som gått förlorad på politikens område finns alltså i allra högsta grad kvar här, i form av arbetarförfattarens taleposition.

Alla de författare som räknats upp ovan kan kanske inte betraktas som arbetarförfattare, och åtminstone en av dem - Hetekivi Olsson - värjer sig mot beteckningen. Ändå menar jag att just arbetarförfattarens taleposition i den svenska litteraturen gör det möjligt för dem att skriva radikala klasskildringar.

Birgit Ståhl-Nyberg: Mannens ideal och verklighet.

Att man litterärt kan skildra och kritisera de orättvisor som drabbar arbetarklassen, innebär att litteraturen kan fungera som plattform för en arbetarklasspolitik som inte längre verkar kunna uttryckas på politikens område. Det är naturligtvis intressant i sig, eftersom det pekar ut litteraturen som en betydelsefull politisk arena. För att denna arena ska kunna utnyttjas krävs dock en fördjupad analys av förhållandet mellan arbetarklassens taleposition i litteraturen och i politiken.

Om man ser på den svenska arbetarlitteraturens historia kan man konstatera att framväxten av arbetarförfattarens taleposition verkar hänga nära samman med att arbetarna etablerade en taleposition i politiken.

Det första arbetarlitterära genombrottet i den svenska litteraturen inträffade i början av nittonhundratalet. Då bröt sig författare som Maria Sandel, Karl Östman och Leon Larsson ut ur arbetarrörelsens litterära motoffentlighet - de kom att läsas och diskuteras inte bara inom rörelsen. De fick framgångar bland borgerliga kritiker och läsare i egenskap av autentiska rapportörer från arbetarklassens värld. Att det fanns ett intresse för deras rapporter hade flera anledningar. En var det faktum att industrialiseringen och arbetarrörelsens frammarsch gjorde att arbetarklassen fick en allt viktigare roll i landets ekonomiska och politiska liv. (I litteraturhistorieskrivningen kopplas ofta det första arbetarlitterära genombrottet samman med storstrejken 1909). Detta skapade nämligen en nyfikenhet på arbetarklassen som arbetarförfattarna kunde stilla.

Även för det definitiva genombrottet för den svenska arbetarlitteraturen kring 1930 kan man iaktta ett liknande samband. De författare som nu stormade parnassen framställde sig och uppfattades som proletära författare, och det var också i denna egenskap som de nådde sina litterära framgångar. Lo-Johansson presenterade exempelvis sig själv som centralfigur i "statarskolan i litteraturen", och det var som representant för och rapportör från statarklassen som han uppmärksammades och uppskattades av läsare och kritiker. Det är knappast vågat att anta att detta litterära intresse för det tidigare så marginaliserade landsbygdsproletariatet hängde samman med att den reformistiska arbetarrörelsen vid samma tidpunkt utvecklades till att bli den helt dominerande kraften i svensk politik. Det finns en parallellitet mellan arbetarrörelsens erövrande av den politiska makten och arbetarförfattarnas erövrande av parnassen.

Att betrakta arbetarlitteraturens genombrott som en effekt av den reformistiska arbetarrörelsens framgångar är dock att göra sig skyldig till en grov förenkling. Orsaksförhållandena mellan dessa båda processer är inte på något sätt enkelriktade. Samtidigt som arbetarlitteraturen fick draghjälp av den allt starkare arbetarrörelsen bidrog ju arbetarförfattarna också till den fackliga och politiska kampen. På samma gång som arbetarrörelsens frammarsch hjälpte Lo-Johansson att slå sig fram i litteraturen så understödde hans statarskildringar också arbetarrörelsens politiska kamp för att avskaffa statarsystemet.

Mellan arbetarens taleposition i politiken och arbetarförfattarens taleposition i litteraturen råder alltså en ömsesidig påverkan. Men det är också uppenbart att dessa positioner ibland utvecklas relativt oberoende av varandra.

Under decennierna efter andra världskriget var den svenska reformistiska arbetarrörelsen kanske starkare än någonsin. Och samma sak kan sägas om den svenska arbetarlitteraturen. De arbetarförfattare som slagit igenom på trettiotalet nådde nu ut till den läsande allmänheten, inte minst genom de billigboksutgåvor som spreds av Folket i Bild. Dessutom stärktes deras ställning i det litterära livet. 1949 valdes exempelvis Harry Martinson in i Svenska Akademien, och 1957 fick han sällskap där av Eyvind Johnson.

Samtidigt som trettiotalisterna fortsatte att fira triumfer var det emellertid påfallande svårt för nya arbetarförfattare att hävda sig. Folke Fridell, som debuterade 1945 med Tack för mig - grottekvarn, möttes exempelvis länge av tämligen hätsk kritik från såväl politiskt håll som från litteraturens smakdomare, och samma sak kan sägas om Kurt Salomonson, som gav ut sin första roman, Hungerdansen, 1954.

Denna hårda tid för arbetarlitteraturen tog dock slut kring 1970, då den nya vänsterns framträdande bidrog till att åter öka intresset för arbetarlitteraturen. Nu blev plötsligt äldre arbetarförfattare som Fridell och Salomonson föremål för positiv uppmärksamhet, samtidigt som en ny generation trädde fram.

Vänsterrörelsens påverkan på litteraturen hade dock mindre att göra med dess politiska framgångar - som ju faktiskt var relativt begränsade - än med dess konkreta kampinsatser på litteraturens område. Det var genom att ta del i litteraturdebatten och där uppmärksamma både äldre och nyare arbetarförfattare, men också genom att göra arbetarlitteraturen tillgänglig via sina förslag och tidskrifter, som den nya vänsterns företrädare hjälpte till att skapa en arbetarlitterär högkonjunktur.

En viktig aspekt av vänsterrörelsens litterära kamp var konstruktionen av den svenska arbetarlitteraturen som en tradition. Genom att man uppmärksammade äldre och nyare arbetarförfattare som just arbetarförfattare, kopplades de samman med varandra oberoende av rent litterära olikheter: Maria Sandel blev en föregångare till Moa Martinson, Fridells fyrtiotalsprosa sågs som ett försök att vidareutveckla trettiotalets proletärromaner, och Stig Sjödin betraktades som en sentida släkting till arbetarrörelsens kampdiktare, snarare än som en fyrtitalistisk poet, för att bara nämna några exempel.

På detta sätt länkades arbetarlitteratur samman från olika perioder till en tradition som nådde ända fram till nuet. Det underlättade för 1970-talets radikala författare att kräva utrymme i litteraturen just i egenskap av arbetarförfattare. De som experimenterade med dokumentära klasskildringar kunde exempelvis peka på att de vidareutvecklade arvet från Josef Kjellgrens Människor kring en bro eller Lo-Johanssons sociala reportage, och de som ville skriva realistiska romaner om klassamhället kunde legitimera sina ansträngningar genom att hänvisa till Eyvind Johnsons Romanen om Olof eller Rudolf Värnlunds Hedningarna som icke hava lagen.

Med hjälp av den arbetarlitterära traditionen legitimerades helt enkelt arbetarförfattarens taleposition.

Exempelvis hänvisar Göran Palm i sina böcker om LM Ericsson ofta till olika arbetarförfattare. I Bokslut från LM (1974) dyker bland annat Folke Fridell, Rudolf Värnlund och Ivar Lo-Johansson upp flera gånger (s. 71, 79, 97, 171, 194, 197, 323). Med dessa referenser signalerar Palm att hans litterära projekt - att skriva om arbetarklassens situation i det kapitalistiska Sverige - ingår i en lång litterär tradition.

Vänsterrörelsen kunde alltså bidra till ett uppsving för arbetarrörelsen genom att aktivt lyfta fram den arbetarlitterära traditionen. Det visar dels att förhållandena i litteraturen inte speglar dem som råder i andra delar av samhället - på andra arenor var ju den nya vänsterns framgångar betydligt mer modesta - dels att de är produkter av kamp.

För att sammanfatta: Relationen mellan arbetarens talepostion i politiken och arbetarförfattarens taleposition i litteraturen är präglad av ömsesidig påverkan. Samtidigt som politiken påverkar litteraturen kan litteraturen också påverka politiken. Dock kan litteraturen och politiken också utvecklas relativt oberoende av varandra. Det innebär att arbetarförfattarens taleposition mycket väl kan vara starkare (eller svagare) än arbetarens taleposition i politiken. Och arbetarens taleposition, på politikens såväl som litteraturens område, är någonting som uppstår till följd av kamp.

Att arbetarförfattarens taleposition i dag är betydligt starkare än arbetarens taleposition i politiken är ett resultat av litterär klasskamp. I kraft av den arbetarlitterära traditionens höga litterära status - en status som den vunnit i kampen på litteraturens område - kan samtida författare använda den för att ge legitimitet åt sina radikala skildringar av det svenska klassamhället.

Denna legitimeringsstrategi är ofta synlig i den samtida arbetarlitteraturen. I en artikel i Clarté 2010/4 visade jag att Jenny Wrangborg i sina dikter är inbegripen i dialog med olika motröster. Några av dessa talar från litteraturens område, och dialogen gäller bland annat frågan om diktens gränser, frågan om vilka ämnen och åsikter som kan anses ha hemortsrätt i poesin. Det kanske främsta exemplet hittar man i dikten "Vi måste prata":

de säger att socialismen skymmer
sikten för läsaren
att själva ordet är för stort
för att skrivas in i poesin

(Ur diktsamlingen Kallskänken)

Detta kan mycket väl tolkas som ett försvar för en litterär taleposition för klasspolitik. Och som ett led i detta försvar knyter Wrangborg medvetet an till den arbetarlitterära traditionen. Exempelvis markerar hon i dikten "Jämlikar" tydlig närhet till Stig Sjödins "Motsträvigt och med hjärtat fyllt av trots" i samlingen Sotfragment från 1949.

Så här skrev Sjödin:
Det var inte sotet, dammet, smutsen
inte heller hemgången med musklerna
skälvande i kramp och ögat urgröpt
av nätters vaka,
inte heller valkarna,
som var förnedring.
Nej, det var den stora nåden
att få slita ut sig,
den stora favören att få välja,
där val ej fanns.

I Wrangborgs dikt återkommer samma retoriska strategi. Liksom Sjödin börjar hon med att beskriva arbetets fysiska påfrestningar, för att därefter hävda att det trots allt är på en annan nivå som de avgörande klassorättvisorna finns:

den största tröttheten
kommer inte från
kroppsarbetet
drickabackarna lyfta uppför trånga gångar,
musklerna som skriker
i belastningen under omöjlig balansgång
med disken
genom
serveringen [---]
nej, det är
chefens ord
efter veckor av obetald arbetstid
blickarna
från de välbeställda
tanterna
och oräkneliga leenden
som döljer det faktum
att det inte finns något hopp om
att vi någonsin kommer
mötas som jämlikar.

Genom att åberopa samhörighet med Sjödin skriver Wrangborg på ett tydligt sätt in sig i den arbetarlitterära traditionen, och därigenom påminner hon om att den egna radikalismen faktiskt redan erkänts som litterärt legitim.

En annan författare som också tematiserar kampen för att hålla arbetarförfattarens taleposition öppen är Kristian Lundberg. När jag skrev om honom i Clarté 2011/2 betonade jag att hans förhållande till den arbetarlitterära traditionen var "ambivalent", och även om han sedan dess börjat uppvisa en mer välvillig inställning till epitetet arbetarförfattare - och rent av blivit medlem av Föreningen Arbetarskrivare - är denna ambivalens fortfarande påtaglig. Att han i sin kamp för att hålla öppen en klasspolitisk taleposition mobiliserar den arbetarlitterära traditionen är dock uppenbart.

I likhet med Wrangborg går Lundberg i dialog med andras föreställningar om vad som passar sig i litteraturen. "På kultursidan i den lokala dagstidningen", säger berättaren i Yarden, "kan jag läsa att det pågår en konflikt, en litterär strid, mellan anhängarna av romantiska förbundet och en mer språkorienterad grupp" (s. 94). I polemik mot denna polemik hävdar han dock helt andra estetiska ideal. För honom har poesin bara värde "när den berättar; när den vill lämna sin litterära form" och "den dikt som inte är ett trovärdigt vittnesmål om våra förhållanden", menar han, "är bara meningslöst mummel" (s. 30, 94).

Det är i samband med dessa angrepp på esteticism och litterär världsfrånvändhet som de upprepade anspelningarna i Yarden på den arbetarlitterära traditionen - framför allt representerad av Ivar Lo-Johansson och "statarlitteraturen" - ska ses (s. 79, 120, 123). Precis som Wrangborg, och många andra samtida arbetarförfattare, använder han traditionen som tillhygge i kampen om vad som ska anses vara legitimt i litteraturen.

Den samtida arbetarlitteraturen är alltså inbegripen i en kamp för att i litteraturen hålla öppen den taleposition som arbetarklassen förlorat på politikens område, en kamp i vilken den arbetarlitterära traditionen utgör det främsta vapnet. Att understödja denna kamp är en viktig uppgift för vänstern.²

Hur kan vi bidra till att stärka arbetarlitteraturens ställning i dag? Naturligtvis är det bästa sättet att ge denna litteratur kritisk uppmärksamhet i våra egna organ. Det handlar bland annat om att recensera ny arbetarlitteratur, eller att hålla liv i den arbetarlitterära traditionen genom att presentera och diskutera äldre författarskap. Dessutom bör vi naturligtvis erbjuda publiceringsmöjligheter åt arbetarförfattarna.

Detta har arbetarrörelsen historiskt varit bra på. Fackförbundspressen och arbetarrörelsens dagstidningar har skrivit om och publicerat arbetarlitteratur under hela 1900-talet. Därmed har den fungerat som både en plantskola för nya arbetarförfattare och - särskilt under de perioder då arbetarlitteraturens ställning varit svag i den litterära offentligheten - förvaltare av traditionen.

Dessa uppgifter bör vänstern åter ta på sig. Dock är det viktigt att diskussionen om arbetarlitteraturen inte blir någon intern vänsterangelägenhet. Att vänsterrörelsen på 1970-talet lyckades påverka det litterära klimatet på ett för arbetarförfattarna gynnsamt sätt berodde exempelvis på att den lyckades få gehör för sina åsikter i såväl den allmänna litteraturdebatten som i den akademiska litteraturforskningen. Utan dessa ambitioner hade arbetarlitteraturen säkerligen förvandlats till en litterär subkultur, och eftersom den arbetarlitterära traditionens politiska potential är avhängig dess styrka i den litterära offentligheten skulle det ha varit katastrofalt.

Genom att stå upp för arbetarlitteraturen kan vänstern alltså bidra till att stärka möjligheterna att använda litteraturen som en arena där man kan tala om klass. Och kanske kan man på sikt använda denna arena som ett basläger i kampen för att återupprätta en klasspolitisk taleposition även på politikens område.