La gauche radicale et ses tabous
Capitalism a structural genocide
La gauche radicale et ses tabous
Pourquoi le Front de gauche échoue face au Front national
Aurélien Bernier
Edition de Seuil 2014
BERNIER, före detta ledare för franska Attac, medarbetare i Le Monde diplomatique, ställer frågan om varför Nationella fronten går fram i Frankrike men inte Vänsterfronten trots kristider med hög arbetslöshet. Han menar att vänstern är så rädd för att "säga samma sak som Le Pen" att den inte formulerar en verkligt folklig politik. Han går igenom den franska valhistorien från 1984 till 2012 och konstaterar att Franska kommunistpartiet (PCF) fram till 1997 var mycket kritiskt till EU men att partiet därefter bytt politik och överlämnat avståndstagandet till EU till Nationella fronten. Det franska socialistpartiet har från början varit EU-vänligt. I första omgången av presidentvalet 2012 fick Vänsterfrontens kandidat Mélanchon visserligen 11,1 procent av rösterna - en siffra som PCF inte uppnått efter 1988 - men Nationella frontens kandidat Marine Le Pen fick samtidigt 17, 9 procent av rösterna. Författaren menar att en verkligt folklig vänster måste bryta med tre tabun: protektionismen, EU-motståndet och det nationella självbestämmandet. Vänstern måste bli protektionistisk, inte för att skydda det franska kapitalets intressen vilket Marine Le Pen vill, utan för att skydda de folkliga klassernas intressen. Vänstern måste bryta med EU, dess lagar och institutioner samt med euron och gå tillbaka till en nationell valuta. En verkligt folklig vänster måste på allvar hävda principen om den nationella självständigheten som ätits upp av EU och bryta med den trotskistiska linjen om den i alla lägen reaktionära nationen.
Bernier ställer verkligen frågorna på sin spets. Han talar om Frankrike men hans genomgång av vänsterns tabun gäller nog alla EU-länder.
Recensent: Malena Rydberg
En folkefiende
Pål Steigan
Aschehoug förlag 2013
En folkefiende är ett Ibsendrama om hur doktor Stockmann kommer i konflikt med kommunen och borgerligheten därför att han talar högt om rötan, parasiter som angripit stadens inkomstkälla, kurbadet. Det är nu inte att vara folkets fiende, men den som säger de omstörtande sanningarna högt. En folkefiende är den förebild som den norske radikalen Pål Steigan tidigt valde åt sig själv, och den titel han satt på sin självbiografi.
Steigan föddes in i bygget av den socialdemokratiska välfärdsstaten i Norge och blev en del i den rörelse som såg sprickorna i muren. Som ordförande i norska AKP (m-l) mellan 1975 och 1984 var han en central gestalt i sjuttio- och åttiotalens försök att bygga en stark radikal och socialistisk rörelse och är ännu idag verksam med att skapa grundvalar för en ny socialistisk våg, med böcker som En dag skall jorden bliva vår! (Leopard förlag 2011).
Bokens första del handlar om det politiska uppvaknandet och om det att bli en del av en politisk rörelse som söker sina egna vägar, utanför de ramar som dragits av det socialdemokratiska partiet, borgerligheten och det kalla krigets generaler. Bortemot tiotusen människor, i en befolkning hälften så stor som Sveriges, tog någon gång del av det politiska arbetet i AKP under partiets framväxt och storhetstid, från Vietnamarbete och EU-motstånd från mitten av sextiotalet till fackligt arbete och kvinnokamp vid åttiotalets början.
Steigans berättelse är som mest levande och intressant då han skildrar den intensiva jakten på idéer, förebilder och fakta under rörelsens framväxt och hur Steigan själv utvecklas när han tar steget från gymnasieskolan till facklig och politisk aktivist på fabriksgolvet. Det är en medryckande berättelse som om och om igen kommer tillbaka till hur "organisation är den fattiges kapital". Det mynnar ut i grundandet av partiet AKP (ml) och tidningen Klassekampen.
Steigan blir partiets förste ordförande. Den följande delen av boken lider av att alltför tätt följa ordförandens perspektiv från det centrala partikontoret. Även om vi får ta del av rörelsens framgångar och bakslag och konflikterna inom den utåt eniga ledningen, präglas boken alltför mycket av att fördela skulden för olika misslyckanden på olika personer.
I den avslutande delen skildrar Steigans sitt steg från politikens centrum till livet som privatperson. Tyvärr släpper han skildringen av sin fortsatta utveckling, från maoistisk marxist-leninist av sjuttiotalssnitt till kommunist av en ny typ, "Kommunist 5.0", som han framträder som i sina senare politiska analyser. Den utvecklingen hade varit lika intressant att ta del av som den han skildrar i bokens första halva.
Recensent: Magnus Göransson
Ojämlikhetens anatomi
Per Molander
Weyler. 2014
MOLANDERS LILLA BOK kan sägas vara en svensk version av Pikettys bok om kapitalet i tjugonde århundradet och Wilkinson och Picketts Jämlikhetsanden (alla tre forskarna åberopas). Teserna är två. För det första styr den spontana utvecklingen i ett samhälle mot ökad ojämlikhet. "Det stora undantaget är den minskande ojämlikheten från sent 1800-tal till omkring 1970. Den avvikelsen från det allmänna mönstret är dock inget mysterium; förklaringen ligger i fackföreningar och allmän rösträtt." För det andra sjunker den samhälleliga tilliten ju mer ojämlikheten ökar. Ett ojämlikt samhäller blir alltså dysfunktionellt för alla parter. Följaktligen behövs kraftfulla politiska insatser av det allmänna för att sätta stopp för den spontana ojämlikheten.
Molander är ingen marxist, även om han har blick för klasskampen. Han avvisar kommunismen och föredrar reglerad marknadsekonomi och förhandlingslösningar mellan olika parter. Det sociala kontraktet är en grundläggande tankefigur. Framställningen för snarast tanken till en klassisk social ingenjör av vänstersocialdemokratisk modell.
Men boken är välskriven och välargumenterad med såväl stora historiska svep som ordentlig statistik med ginikoefficienter och annat. Gillar man jämlikhet - och det menar Molander att människan i grunden gör - finns det många goda skäl att läsa denna bok.
Recensent: Olle Josephson
Skyttegravskriget
Jaques Tardi
Placebo Press. 2014
JAQUES TARDI är en tecknare och berättare som i Sverige är mest känd för sina berättelser om Adeles extraordinära äventyr. Men han är också en socialt och politiskt medveten skapare, som i sin pågående (men ännu inte till svenska översatta) kvartett om Pariskommunen, baserad på romanen Le cri du peuple av Jean Vautin. Ett annat återkommande tema i hans arbeten är upplevelserna av första världskriget hos dem som genomled kriget i skyttegravarna. Nu har ett av dessa verk, den tecknade berättelsen Skyttegravskriget, översatts till svenska.
"Vi har länge fått leva med konsekvenserna av dessa händelser" skrev Tardi i sitt företal till boken, som kom till 1994 mot bakgrund av det senaste europeiska kriget som rev sönder Jugoslavien. "Folk brukar fråga mig: Ännu fler soldathistorier, Tardi? När ska du äntligen komma upp ur skyttegravarna? Jag är rädd att vi fortfarande är där. Det är mindre fråga om kriget 1914-1918. Det är det nästkommande kriget som oroar mig." Så länge folk låter sig ledas som får, så länge kommer vägen att leda oss till slakthusen. Skyttegravskriget hör till de stora och nödvändiga anti-militaristiska berättelserna.
Recensent: Magnus Göransson
Capitalism a structural genocide
Garry Leech
Zed Books. 2012
MAN KAN FRÅGA SIG om det för den människa som svälter ihjäl spelar någon roll om maten stulits av en person eller ett system. Kapitalismens våldsammaste konsekvenser, dess strukturella våld, undersöks av Garry Leech. Han prövar hypotesen huruvida kapitalismen kan sägas vara ett strukturellt massmord. Konsekvenserna av systemet, dess ojämlikhet i livs- och överlevnadsmöjlighet, räknat i antal döda stöder tveklöst tesen. Den osynliga hand som sägs balansera systemet kan nog sägas alltför ofta greppa en lie. Ett bidrag till frågan om kapitalismen förtjänar att överleva som system.
Recensent: Daniel Pedersen
Den solidariska genen
Göran Greider
Ordfront. 2014
I DENNA TREVLIGA och lättlästa bok refererar, diskuterar och spekulerar Greider kring nyare evolutionsbiologisk forskning om människans biologiska natur. Boktiteln är en kontrapunkt till evolutionsbiologen Richard Dawkins 1976 utgivna och mycket inflytelserika bok Den själviska genen. Tillsammans med Edward O Wilsons Sociobiology (1975) bidrog den till en forskningsinriktning och, än mer, en inriktning på den bredare samhällsdebatten där individer sågs som rationellt kalkylerande automater, av sina gener programmerade att maximera sin (och därmed sina geners) överlevnad och reproduktion. Osjälviskt beteende förklarades antingen som gynnande av nära släktingar bärande på samma gener (släktselektion), eller som kallt kalkylerade affärsuppgörelser (så kallad reciprok altruism). På detta kunde, genom såväl tolkning som övertolkning, lätt byggas en världsbild som tjänade den framväxande nyliberalismen alldeles utmärkt.
Greider introducerar modern biologisk forskning som modifierar och tills dels motsäger dessa synsätt. Forskare som Sara Blaffer Hrdy, Joachim Bauer, Brian Goodwin, Martin Nowak och Frans de Waal har på olika sätt visat att altruism kan framselekteras och vidmakthållas av mekanismer som inte kräver släktskap eller kall kalkyl. Detta gäller inte minst människoaporna och deras närmaste släkting Homo sapiens, där altruistiska beteenden spelar en mycket stor roll. Och även om vänsterns visioner hade kunna samexistera med det Dawkins-Wilsonska synsättet (som Wilson själv numera delvis övergivit), så är det ingen tvekan om - och det är Greiders huvudpoäng - att den nya kunskapen om människans natur är ett bra ideologiskt vapen i vänsterns händer, som det vore mycket oklokt att ej bruka.
Som utbildad evolutionsbiolog känner man alltid en viss rädsla för att en lekman ska missförstå ämnet, men Greider har inte bara läst på, utan på det hela taget också förstått det han läst. Lasse Bergs Kalahariböcker kom först som populär introduktör i Sverige av den nya kunskapen, och de är läsvärda. Men Greiders bok är bättre; stilistiskt, kunskapsmässigt och politiskt.
Recensent: Ola Inghe
