I Clarté 4/2013 recenserade David Zachariah Michael Heinrichs introduktion till Marx Kapitalet, som översatts till svenska. Han var kritisk. Bland annat vände han sig mot tolkningen av arbetsvärdeteorin. Zachariah har i sin kritik missförstått det mesta, hävdar Anders Ramsay, en av översättarna. Zachariah svarar i nästa nummer.

I sin recension i Clarté 2013/4 av Michael Heinrichs Introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet (Tankekraft 2013) framställer David Zachariah ett antal argument mot Heinrich som inte har särskilt mycket att göra med vad denne faktiskt skriver. I det följande ska jag kort ta upp ett par av dem och dessutom visa på motsägelser i Zachariahs argumentation, men också hur hans egen position faktiskt inte är oförenlig med Heinrichs. Den intresserade läsaren kan i övrigt själv gå till Heinrichs bok och bilda sig en egen uppfattning om hans tolkning av Marx och om riktigheten i Zachariahs kritik.

För Zachariah är det avgörande för att en teori ska vara vetenskaplig att den är empiriskt testbar. Här kan man inskjuta att frågan om vad som kännetecknar en vetenskaplig teori ingalunda är självklar, utan att det finns en stor och omfattande diskussion i modern vetenskapsteori som inte är införstådd med att empirisk testbarhet skulle vara det avgörande kriteriet. Mot de logiska positivisternas krav på verifiering genom empiriska test (induktionsprincipen) har till exempel ställts kravet på teoriers falsifierbarhet. Men om vi lämnar denna fråga åt sidan, så åberopar Zachariah argumentet om empirisk testbarhet dels för att hävda att Heinrichs tolkning av Marx värdeteori som en monetär värdeteori är icke-vetenskaplig (s. 50)¹, dels för att tillbakavisa Heinrichs invändning mot lagen om profitkvotens fallande tendens med att lagen går att empiriskt bevisa (s. 49).

Om vi börjar med det sista argumentet så träffar det inte Heinrichs invändning mot lagen. Zachariah hänvisar till att det finns empiriskt material för att testa lagen om profitkvotens fallande tendens som Heinrich inte känner till eller är ointresserad av (s. 49). Om vi bortser från att Zachariah inte kan veta vad Heinrich känner till och inte känner till, så är själva existensen av empiriskt material inte någon invändning i sig mot Heinrichs kritik av lagen. Heinrichs kritik är en teoretisk kritik som handlar om lagens logiska hållbarhet. Han menar i korthet att Marx rent teoretiskt inte lyckas bevisa lagen i enlighet med de premisser han sätter upp (Heinrich 2013: 182ff.). Dessutom menar han att Marx kristeori inte är beroende av lagen (Heinrich 2013: 207ff.). Heinrich har i andra sammanhang också pekat på att det finns indikationer på att Marx inte var så säker på lagen som det ser ut i den utgivna versionen av det tredje bandet av Kapitalet.²

Om nu lagen inte håller rent teoretiskt så är ett empiriskt test inte heller meningsfullt. Att empiriskt bevisa en teori som i sig själv inte är hållbar gör inte teorin bättre, om man inte först kan formulera en hållbar teori. Zachariah menar däremot att enbart förekomsten av empiriskt material som möjliggör ett test skulle bevisa lagens riktighet. Därmed hamnar Zachariah i ett cirkelresonemang där han förutsätter det som ska bevisas. Enbart med hänvisning till att det föreligger empiriskt material går det att bevisa i princip vad som helst. Zachariahs invändning mot Heinrich på denna punkt är således inte relevant.

Zachariahs invändning mot den monetära värdeteorin, "att ekonomiskt värde bestäms helt och hållet i själva marknadsbytet" (s. 49), är en upprepning av en vanlig kritik mot Heinrich som bygger på ett utbrett missförstånd och som bara kan ha sin grund i en slapp eller rent av illvillig läsning av Heinrich.³ Det är riktigt att Heinrich vänder sig mot den traditionella marxismens fixering vid att värdet uppstår i produktionen, vilket han menar är en uppfattning som inte bryter med den klassiska politiska ekonomin. Men han ersätter inte denna teori med en teori om att värdet skulle uppstå i cirkulationen. Vad Heinrich i själva verket säger är att värdet inte bestäms ensidigt varken i produktionen eller i cirkulationen, det "uppstår" ingenstans, utan är ett samhälleligt förhållande som "konstituerar sig i produktionen och cirkulationen" (Heinrich 2013: 72).⁴ "Det är inte så att bytet producerar värdet, däremot förmedlar det denna relation till det totala samhälleliga arbetet" (ibid.). Värdet uppstår alltså enligt Heinrich inte i bytet och inte heller någon annanstans och Zachariahs invändning är således inte träffande.

När det gäller den monetära värdeteorins bevisbarhet så resonerar Zachariah tvärt om mot teorin om profitkvotens fall. Huruvida något empiriskt material kan mobiliseras för teorin sägs det inget om, utan den går i utgångspunkten helt enkelt inte att testa. Han menar att den monetära värdeteorin därför avviker från den klassiska politiska ekonomins teori om ekonomiskt värde: "Den materiella grunden för ekonomiskt värde på produkter och tjänster är den mängd samhälleliga [sic!] arbetstid som krävs för att reproducera dem" (s. 49). Något annat hävdar nu inte heller Heinrich, med det tillägg att han liksom Marx talar om samhälleligt nödvändig arbetstid. Men poängen är här inte huruvida värdet har en "materiell grund" som kan bevisas empiriskt, utan frågan är en annan: hur kan vi veta att den nedlagda arbetstiden i en vara faktiskt är en del av den samhälleligt nödvändiga arbetstiden, när producenterna arbetar privat och isolerade från varandra? Svaret är att det vet vi först i bytet. Vad som skiljer Marx från den klassiska politiska ekonomin är att alla arbetsprodukter inte är varor av naturen; i så fall skulle varje produkt omedelbart vara en vara i kraft av det arbete som gått åt för att tillverka den. Som jag redan varit inne på ovan, så är egenskapen att vara ett ting som har ett värde ett samhälleligt förhållande. Varor måste bevisa att de har ett värde genom att det abstrakta arbete som är nedlagt i dem i produktionen är en del av det samhälleligt nödvändiga arbetet, vilket visar sig först i bytet. Detta är en teori av ett slag som inte faller under det empiriskt påvisbara, vilket Marx var medveten om. Han såg det dessutom som en av sina viktiga upptäckter i jämförelse med den klassiska politiska ekonomin att ha infört denna icke-empiriska nivå i teorin. Zachariahs invändning mot Heinrich är därför, förutom att han missar skillnaden mellan Marx och den klassiska politiska ekonomin, inte heller på denna punkt träffande.

Zachariah presenterar sedan sitt eget alternativ som utgår från att värde med en analogi från fysiken kan betraktas som en fältegenskap. Här visar sig också hur han missförstått Heinrich, men samtidigt börjar hans artikel här också bli intressant. Jag ska inte gå igenom hela Zachariahs argumentation, utan bara påpeka ett par anmärkningsvärda punkter där det dels uppstår en motsägelse i hans egen argumentation, dels finns en överensstämmelse mellan hans tolkning av värdebegreppet och Heinrichs som han inte själv tycks vara medveten om.⁵

Zachariah jämför värdebegreppet med begreppet tyngd, som inte är en inneboende egenskap utan får denna egenskap i ett fält. Utanför fältet har ett objekt inte denna egenskap. På samma sätt menar Zachariah att värde inte heller är en inneboende egenskap utan en fältegenskap (s. 50). Dessutom skriver Zachariah: "I marknadsekonomier kan ett sådant fält bara etableras genom utbytets mekanismer" (s. 51). Om det nu är så att värde är en fältegenskap och fält etableras genom utbytet, så reser sig två frågor: Vad blir det, för det första, då av "den materiella grunden för ekonomiskt värde"? Och, för det andra, vad är då problemet med att som Heinrich betona att även bytet har betydelse för konstitutionen av värdet? Vad återstår då av Zachariahs invändning mot Heinrich, när han själv också menar att utbytet är avgörande för att etablera ett fält?

Om vi nu i stället går till vad Heinrich skriver, så ägnar han en stor del av bokens tredje kapitel, som jag redan hänvisat till ovan, åt att argumentera mot vad han kallar för en substantialistisk tolkning av värdet (Heinrich 2013:70f) och för att värdet är en relation. Med andra ord vänder han sig precis som Zachariah mot att värdet betraktas som en inneboende egenskap i varan, det vill säga han menar att värdesubstansen är inte en enskild varas egenskap (Heinrich 2013:71). Två varor har inte den gemensamma egenskapen att ha värde på samma sätt som två olika ting exempelvis har en egenskap som färg gemensamt. Färgen har de var och en för sig, men varorna besitter bara en gemensam värdesubstans och därmed egenskapen att ha ett värde när de relaterar sig till varandra, menar Heinrich (ibid.). Precis som värdet för Zachariah bara existerar som en egenskap i ett fält så existerar det för Heinrich endast som en egenskap i en relation. Så vitt jag kan se råder det här inte någon egentlig motsättning mellan Heinrichs och Zachariahs positioner och det skulle inte vara omöjligt att omformulera Heinrichs anti-substantialistiskta och relationella teori om värdet till vad som i Zachariahs termer skulle kunna kallas för en fältegenskap. Den substantialistiska teorin har kännetecknat mycket av den traditionella marxismen och kan ses som en rest från den klassiska politiska ekonomin. Att vederlägga den är en viktig del av Heinrichs och andras projekt för en nyläsning av Marx. Jag uppfattar även Zachariahs förslag om att se värdet som en fältegenskap som ett intressant bidrag till denna uppgörelse med det substantialistiska värdebegreppet. Huruvida han själv är införstådd med detta är däremot en annan fråga.

Låt mig avslutningsvis bara kommentera den omständighet att Zachariah också som alternativ till Heinrich rekommenderar David Harveys A Companion to Marx. (Antagligen avses Harveys populära A Companion to Marx's Capital.) Argumentet är att den "skulle ... sannolikt fungera bättre" (s. 48). Det är mycket möjligt, men vad som fungerar är inte neutralt i relation till vad som förmedlas. Harveys bok har många förtjänster; han har på egen hand, utan någon egentlig kontakt med den aktuella marxforskningen, gjort vissa framsteg i relation till den amerikanska skolbildning från Baran och Sweezy som han utgår från. Men hans tolkning har också vissa avgörande brister. Harvey säger sig vilja utgå från Marx egna ord, men läser inte tyska, utan är hänvisad till den bristfälliga engelska översättningen av Kapitalet. Därmed blir det just inte Marx egna ord, utan översättarens. Haug (2012:373) anför som exempel på att här översätts bland annat "tingslig" med "materiell", vilket förutom att det är missvisande innebär att icke förtingligade relationer blir till "immateriella". Dessutom förbigår Harvey eller behandlar otillräckligt vissa viktiga kategorier, såsom abstrakt arbete och varufetischism, vilka däremot är centrala i Heinrichs tolkning.⁶ Att välja introduktion och kommentar är också att välja tolkning, varför lättillgänglighet inte kan vara det enda avgörande kriteriet när man ställer olika arbeten mot varandra. -

Noter:

Litteratur:

Critisticuffs (u.å.). "A Companion to David Harvey's Companion to Marx' Capital, Chapter 1". "critisticuffs.org/texts/david-harvey/"

Haug, Wolfgang Fritz (2012). "David Harveys amerikanischer Marx". Das Argument, 297, 54 Jg., Heft 3, s. 373-387.

Heinrich, Michael (2013). Introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet. Hägersten: Tankekraft förlag.

Heinrich, Michael (2013a). "Crisis Theory, the Law of the Tendency of the Profit Rate to Fall, and Marx´s Studies in the 1870s". Monthly Review, Vol. 64, No. 11, April 2013. "monthlyreview.org ...marxs-studies-in-the-1870s"

Monthly Review. "monthlyreview.org"

Ramsay, Anders (2008). "Marx, vilken Marx?". Fronesis nr. 28, s. 88-104.

Zachariah, David (2013). "Bra vägvisare på villospår". Clarté 2013/4, s. 47-51.