TTIP-avtalet handlar inte bara om USA och EU. Det är också ett led i en större kraftmätning mellan Nord och Syd. USA:s strategiska mål är att bryta upp framför allt Kinas skyddade marknad. ISDS, skyddet för de transnationella företagens investeringar, är centralt.
USA kan komma att avbryta TTIP-förhandlingarna om ISDS inte ingår. USA är inte lika intresserade av TTIP som vi", lät Karel de Gucht, förre handelskommissionären undslippa sig härförleden (30 oktober). De Gucht bör veta, det är han som tidigare bakom lyckta dörrar ledde EUs förhandlingar med USA om just TTIP, det transatlantiska frihandelsavtalet.
TTIP-förhandlingarna skulle kollapsa om EU ger efter för folkets krav att utesluta ISDS, sekunderar Carlos Calenka, italienska ordföranden för EUs handelsministrar, "annars kan vi inte införa en ISDS-paragraf (i förhandlingar) med Kina."
I Financial Times fastslår man att handelsavtalet blir en ringa vinst för USA och EU - men det sätter spelreglerna för världshandeln. Den stora vinsten är strategisk.
Det finns tre syften med TTIP, skriver de svenska facken i dokumentet Facklig policy inför förhandlingarna om TTIP. Ett är "att sätta en standard för kommande bilaterala förhandlingar med framför allt Kina". The Economist citerar en amerikansk forskare: "Amerika vill sätta ett prejudikat för Kina genom att skapa en världsklass-mall för handelsavtal."
Varför detta starka intresse från Obama-regeringen för ISDS?
Det korta svaret är alltså att ISDS är en nödvändig ingrediens när USA - som företrädare för de stora transnationella bolagen - ska bryta upp de kvarvarande skyddade marknaderna i världen, först och främst Kina.
Några analytiker menar att Obama har beslutat sig för att gå till historieböckerna som den amerikanske president som genomförde nyliberalismen fullt ut.
I sitt State of the Union-tal 2010 deklarerade Obama en ny ekonomisk strategi mot den depression som utlöstes 2008. USA måste "aggressivt söka nya marknader" var hans budskap.
Att USA flyttar sitt imperialistiska fokus från Mellanöstern till Sydostasien och Stillahavsområdet blir alltmera påtagligt. Kinas framväxt som utmanande ny stormakt ska stäckas. Militär uppladdning pågår. Trupp har stationerats i Australien. Regelbundna militärövningar sker vid Nordkoreas gränser. Påtryckningarna på Japan att skrota sin pacifistiska konstitution blir allt starkare. Amerikanska Stillahavsflottan provocerar i Kinas inre territorialvatten i den känsliga Sydkinesiska sjön.
Men det är med ekonomisk inringning som USA ska bryta upp Kinas skyddade ekonomi och penetrera denna jättemarknad. Kinesiska staten kontrollerar ännu största delen av det nationella kapitalet i landet: av de 95 största företagen i världens näst största ekonomi är 88 statsägda, och statssubventioner är legio.
Den ekonomiska integrationen mellan asiatiska länder i form av bilaterala frihandelsavtal har pågått under något decennium. USA vill nu ta ledningen med ett Trans-Pacific Partnership, TPP. I detta frihandelsavtal försöker Vita Huset binda upp i stort sett samtliga länder runt Stilla Havet - utom Kina. America's Big Bet, enligt the Economist. I förhandlingarna ingår tjänstesektorn, intellektuell egendom, arbetskrafts- och miljöstandarder, offentlig upphandling - och ISDS. Förhandlingarna går trögt. Särskilt Japan sätter emot med sin skyddade jordbrukspolitik.
Men om TPP går i lås, kommer det att täcka mer än en tredjedel av världens bruttonationalprodukt. TTIP mellan USA och EU motsvarar nära hälften av världshandeln. Med ISDS inkluderat och båda avtalen undertecknade kommer USA att vara redo för nästa rond. Kina verkar dock inte vara svaret skyldigt.
I ett uttalande från politbyrån den 5 december säger president Xi Jinping, enligt det kinesiska kommunistpartiets nyhetsbyrå Xinhua, att "Kina måste accelerera strategin med frihandelsavtal och få avtalen att spela en större roll i handel och investeringar (.....) som en viktig väg för Kina att delta i formandet av ekonomi- och handelsregler". Kina har de senaste åren skrivit under ett tjugotal bilaterala och regionala frihandelsavtal och många fler är på gång, även i resten av världen, inklusive Europa.
WTO:s övergripande försök att styra världshandeln och dess senaste försök, Doha-rundan, tycks borta från stormakternas spelbord. Är det handelskrigen som tar över?
